Jag skäms.
Jag slog på slutet till filmen "Shall we dance". Blev rörd och grät lite. Blev rörd av amerikansk kristdemokratisk kärnfamiljspropaganda. Grät lite åt en supersmetig film med Richard Gere, Susan Sarandon och Jennifer Lopez i huvudrollerna. Och sitter och väntar på en soffa som inte kommer.
Kanske måste sluta skriva det här från och med nu.
Fan, också. Det känns som om jag har onanerat till bilder av min syster.
onsdag 4 juli 2007
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Jag fick cancer i hjärnan av Shall we Dance.Det är inte roligt att skämta om cancer tror jag så jag menar allvar.Jag fick cancer.i.hjärnan.
Jag tror att det är exakt det jag fick också. Fan ocså. Är det så här man ska dö? Hade det inte kunnat vara En officer och en gentleman som hade kunnat vara det utlösande canerogenet åtminstone?
jag har inte sett den, men jag fick samma känsla när jag storbölade till extreme home makeover på tv. eller, jag kände mig mer som ett offer om jag tänker efter. våldtagen.
Jag tror att det är oboen. Den gör att något, vet inte vad, vibrerar. Så börjar vi gråta. Eftersom jag - vet inte hur du är - är lite amerika=imperialism-störd så känner jag mig våldtagen då.
När jag gör långa dokumentärer har jag börjat försöka använda mig lite av oboe-tänket. Jag tycker nämligen att det finns något stort i gråten, eller åtminstone den rena känslan. Tänk bara att göra en dokumentär, smyga in sveriges motsvarigeht till oboen, och shit, jag skulle få Ikaros-priset inom en månad.
Skicka en kommentar