Stieg Larsson

Jag håller på att bli sjuk. Och behöver vara ensam. Så jag åt lunch själv idag, samtidigt som jag inhandlade medikament.
Jag började läsa Stieg Larssons "Luftslottet som sprängdes". Fråga mig inte varför, jag vet verkligen inte. Jag är ingen spänningsromanläsare i vanliga fall. Jag brukar aldrig läsa sånt som alla andra läser. Jag tycker väl att Stieg Larsson är habil, men haltar i vissa stycken. Ändå så har jag nu börjat läsa den tredje boken.

Och så inträffar det som jag har märkt inträffar nästan varje gång jag läser hans texter. Jag får en gråtklump i halsen.
Jag vill börja gråta av rader som:
"'Din sista ledare. Du kan skriva den när du har lust. Den kommer förmodligen inte att publiceras före rättegången, när nu det kan bli.'
'Det är kanske ingen bra idé. Vad ska den handla om?'
'Moral', sa Mikael Blomkvist. 'Och storyn om att en av våra medarbetare mördades därför att staten inte gjorde sitt jobb för femton år sedan.'
Han behövde inte förklara mer. Erika Berger visste exakt vilken ledare han ville ha. Hon övervägde saken en kort stund. Hon hade faktiskt varit kapten på skutan då Dag Svensson mördats. Hon kände sig plötsligt mycket bättre till mods.
'Okej', sa hon. 'Den sista ledaren'"

Jag vet inte varför jag känner som jag gör. Jag gråter till Jean-Baptiste Grenouilles öde i "Parfymen". Jag gråter till den omöjliga kärleken i Slas "Henrietta ska du också glömma". Åt hopplösheten och dödslängtan hos Stig Dagerman. Men varför jag får en gråtklump halsen av Stieg Larsson...jag fattar inte alls faktiskt.