Grönan

Jag käkade middag på Carl Michael igår. Själv, såklart. En god middag är som att onanera, och jag har ännu inte kommit på hur jag ska tycka att det är härligt och naturligt att göra det med någon annan. Onanera, alltså. Och vad gäller en sjukt god middag...menar, hur ska man kunna prata syran, kryddningen, upplägget, tillbehören och råvaruhanteringen i förhållande till grundsmaken. Och vinet. Med någon annan. Tror jag kommer framstå som ett psyko då.

Carl Michael ligger precis mitt emot Gröna Lunds entré, på väg ner mot Djurgårdsfärjan och från Allsång på Skansen. Jag såg på folk när jag satt på terassen efter middagen. Och jag blev rädd för min egen människosyn. För mitt människoförakt. För sättet jag fördömer människor som jag inte känner, som jag bara ser.

Men jag kan inte sluta ändå. Jag fortsatte med frenesi att se ner på folket som kom från Gröna Lund och Allsången. Det var familjer där alla såg irriterade/ sura/ ledsna ut, och av klädseln att döma så hade alla semester. Mannen i familjen går fyra meter framför sin livskamrat. Barnen gråter nästan. I högsta hugg finns en jättestor kexchokladsask som dom vunnit på något lotteri. Strax brevid mig satt ett gäng 30-ish personer med grävlingstonat hår (varannan slinga brun, varannan blond), tribaltatueringar, trekvartsbyxorna. Alltid mitt tjat om trekvartsbyxorna. Tjejerna föll sig helt naturligt i tjejrollen. Killarna satt och muttrade. Och dom skulle strax gå in och åka Fritt Fall, vilken dom hade pratat om senaste timmen.

Och hela tiden strömmen med människor som såg så oändligt olyckliga ut. Ja, eller sura, eller vad det var förutom lycka och glädje. Och jag tänkte att det kanske är så roligt på Allsång på Skansen eller på Gröna Lund att man inte har någon energi kvar sen efteråt. Så det enda man vill är att komma hem fort som fan och lägga sig med ryggen mot den man har valt som sin livspartner. Så att man blir pigg när man ska kolla in souvernirbutikerna i Gamla Stan imorgon.