Hur låter den biologiska klockan?

Min biologiska klocka tickar inte alls. Det hade jag tänkt att skriva om idag. Och på en annan blogg som skrivs från andra sidan jorden skrivs om samma tema. www.schmarro.blogspot.com. Konstig tillfällighet, undrar vad det är som ligger i luften?

Anyway, jag är i spenaten idag igen. Det är ett jättekollektiv med 15 vuxna och typ lika många barn i olika åldrar. En del väntar tillökning. Alla lagar mat tillsammans. Barnen springer runt på gården. Vi diskuterar politik. Vi skriker till varandra. Dricker öl. Går och badar. Och överallt små barn.

Men jag känner absolut ingen som helst längtan. Jag har aldrig gjort det. Alla säger att jag skulle bli världens bästa pappa. Barnen gillar mig. Men jag kan inte se mig där. Jag vill verkligen inte ha det livet. Jag vet inte om det är jag som är egoistisk, eller om jag faktiskt inser att det är ett hån att försöka få mänskligheten till fortlevnad.

Jag vill inte bryta upp mitt i den mest spännande diskussionen för att det är dags att gå och lägga barnen. Jag vill inte bråka med min partner om vems tur det är att gå upp när dom vaknar. Jag vill inte dalta och gå långsamt. Jag tycker att småbarn är helt värdelösa att prata med. Dom kan ju för fan inte ens prata. Jag tycker att det är äckligt att byta blöjor. Och det verkar helt omöjligt att hålla sig utanför konventionen när man skaffar barn.

Kort sagt. Jag hör inte den biologiska klockan. Och det skrämmer mig lite.

För övrigt vet jag varför jag hatar de där rosenkindade pseudoscouterna som det vimlar av här ute i skärgården. Dom saknar svärta. Det finns en sekteristisk självgodhet om livet som något enbart ljuvligt.
Livet är underbart, jag vill leva skitlänge. Men det är inte ljuvligt. Det är svart också. Och missar man det så ska man bli hatad.