Sofforna och hyllan

Jag har luftat en tanke ett par veckor, mestadels i fyllan. Men jag måste skriva ner den också.

Jag har ett visningsrum, ett utställningsrum eller en mässmonter, vilket man vill. Där finns en ganska fin men lite märklig soffa som är köpt på R.O.O.M.

Där finns ett par köksstolar också, köpta på Designtorget. En dyr lampa köpt i en liten butik på södermalm. Sen är det nog mest IKEA-möbler, om jag ska vara ärlig.

Bakom en ommålad Billyhylla finns en hemlig dörr på vilken man måste knacka på ett alldeles speciellt sätt och som går in till min riktiga lägenhet. Och jag kan inte ens SKRIVA om hur det ser ut därinne (men det är ganska välstädat såklart). Och jag vet inte längre hur jag öppnar den där dörren för andra besökare än mig själv.
Nu har jag velat det ett par gånger.
Men det går verkligen inte.

Så jag börjar känna mig alldeles förträffligt störd när jag inte ens vet hur man bjuder in någon i farstun längre.
Att jag är bränd är typ självklart. Men kan man verkligen skylla på det?

Blir man inte bara en stackars Peter Le Marc som skyller hela sin dåliga självkänsla på sin döda pappa, i ett Sommar-program i söndags då? Och varför är det så viktigt att skylla på någon helt plötsligt?

Jag vill bara öppna den där jävla dörren på vid gavel, och vara den gästvänlige och varma person jag en gång, och på riktigt, var. Är det för mycket begärt?

Gråten och den ensamma farbrorn i Sundbyberg

Det var en tid i mitt liv som jag verkligen inte kunde gå på konsert. Anledningen var helt enkelt avundsjukan. Jag såg alla fantastisk PA-system, alla människor som tittade på just den där personen som jag ville vara och kände den där oföreställda glädjen från scenkanten över att göra det man vill och inte kompromissa över det.
Och att jag inte fick tre meter höga stackar av grymma baslådor, fotbollsplansstora backdrops och inte ens en liten liten raider-lista gjorde avundsjukan enorm.
Dessutom är jag en ljudbög som nästan aldrig tyckt att det lät lika bra live som det kunde göra genom min NAD-stärkare och mina SS-A750 högtalare. Eller det var åtminstone så som jag försvarade mig själv mot livespelningar när jag inte hade förtroende nog att erkänna avundsjukan.

Well, den här sommaren har gått i konserternas spår. Och jag har börjat gråta på nästan varje.


Timo Räisänen för att Timo är Timo, Niels är Niels, Joel är Joel, Hasse är Hasse och farfar är farfar. Efter den här spelningen satt jag med i logen och drack sprit, vi hamnade sent omsider på en klubb där DJ:n plötsligt satte på "Fear no darkness" och Timo blev omsvärmad och jag kände det där stinget av avundsjuka igen och sprang ut, tog en taxi från Uppsala till Stockholm och tyckte att det var jävligt värt att betala 1500 spänn för att slippa hantera avundet.


Sofia Karlsson för att det - på riktigt - var så jävla vackert. Och jag skäms nästan över det, eftersom hon inte riktigt passar in i min musikprofil. Ja, eller PASSADE. Jag börjar ju bli gubbe, vilket har märkts på alla spelningar i år. Så min musikcred får jag kanske kasta i sjön nu.


The Lee Harvey Oswald Ensamble för att det var bandet som betydde mer för mig än punken och för att dom helt plötsligt kom på att dom skulle återförenas. På Sjöhästen. PÅ SJÖHÄSTEN. Och en tjej som jag hörde talas om när hon var nyfödd hade helt plötsligt blivit 18 år.


På Robyns spelning på Mosebacke för att jag har varit hemligt förälskad i henne sen 1995 och kollade på henne tillsammans med 300 11-åriga tjejer i entrén till NK. Jag var en halv torso högre än alla andra. Och för att hon gjorde en helt magisk version av "Be mine" på Mosebacke och för att den låten sammanfattar allt som jag känt när min förra sambo sa att det inte skulle vara vi två längre.


På Stefan Sundströms spelning på Kulturhusets tak, när han hade med sig hela familjen som band. Family Values. Redan under första låten droppade tårarna nerför kinden. Låten heter "En näve näring", och jag rekommenderar verkligen en lyssning på just den låten. Stean sjöng den tillsammans med sin dotter.


På Persson Pack ute på en smått magisk krog ute i skärgården som heter Knapp Karlsson, för att dom spelade "Ikväll tar vi över stan" och för att det är så mycket henne.

Sofia Karlsson. Stefan Sundström. Lee Harvey Oswald Ensemble. Perssons Pack.
Jag vet inte om det bara är jag, men visst känns doften av nerkissade vita kalsonger köpte på överskottsbolaget, svett från nätbrynjan och desinfektionmedel från äldreboendet? Och att jag helt plötsligt ryser, gråter, blir upprymd. Är inte det ett tydligt tecken på tilltagande gubbighet? Eller är det bara Spy Bar-klubben "Chapel Hill" som gör att det helt plötsligt känns okej att ge sig hän sentimentaliteten och farbrorn som bor här? Och i så fall, är inte det lite patetiskt av mig?

Någonstans känner jag: ge mig något creddigt att gråta till, åtminstone.

Tisdag

Jag behöver inte överdrifterna längre.

Idag spelade jag inför Johan Johansson. På en gitarr som jag en gång lånade ut till Håkan Hellström.

För att citera Solvens: Publicera.

Helmer och Clark

Igår såg jag "Semmesterresan 2" och "Superman returns" direkt efter varandra.

Och jag funderar nu lite på följande: om Stig Helmer hade varit Stålmannen, hade han då lekt med Märklintåget hemma hos sig? Hade han fortfarande haft den där norrmannen som bäste vän? Och hade han i så fall åkt till alperna på semmesterresa?

Hade han varit kär i samma tjej och inte i Lois Lane? Hade han haft det enorma jesuskomplex som Superman drivs av? O.s.v.

Anledningen till att jag frågar är för att jag undrar var drivkraften och drömmarna kommer ifrån, egentligen. Om man är snygg, stark, smart, närmast oförstörbar, verkar ha hur mycket pengar som helst (fatta, han slänger bort sina asdyra kostymer, glasögon och skjortor så fort han ska iväg och flyga), ett hyggligt jobb och en spännande fritid, är den enda drivkraft, och dröm, som finns kvar att rädda världen då?
Och om man inte har allt det där, längtar man per automatik hem till Märklintågbanan, kärleken och konventionen, och en ostig flickvän då?

Och naturligtvis undrar jag var slutsatsen av dessa frågor gör mig till. Eller rättare sagt, vad gör det min drivkraft, och mina drömmar till? Och utifrån det...vad har jag för jävla självbild egentligen?
Av någon anledning drömmer jag verkligen inte efter en familj. Jag önskar så förbannat mycket att jag gjorde det. Det skulle förenkla mitt liv, det skulle förenkla mina relationer med de allra flesta människor. Och det skulle förenkla relationen till mig själv.
Jag när en liten dröm om att bli jättejätterik. Men så fort jag skriver det så känner jag också att jag inte skulle kunna leva med mig själv då. (Eftersom jag är av åsikten att om någon är jätterik, så kräver det att många fler är jättefattiga).
Och där slutar det. Drömmarna alltså. Jag har typ gett upp drömmen om att bli rockstjärna. Vill inte längre bli fotbollsstjärna. Är rädd för förhållanden. Har sålt min Märklintågbana. Tänker inte längre att jag ska ha världens mest spännande skivsamling eftersom allt finns på det här nätet. Känner inte längre för att flytta in till stan i en vacker sekelskifteslägenhet. Är alldeles för cynisk för att känna att det finns någon vinst i världsförbättrande handlingar (även om jag fortfarande gör dom, även om jag fortfarande pratar om dom, eftersom det ger mig ett slags lugn för stunden). Tror inte på den bok jag har skrivit på i femtiotretton år. Längtar lite, men inte tillräckligt mycket efter New York. Orkar inte städa vinden.
Jag drömde en gång om att bli journalist. Check.
Jag hoppades en gång att jag aldrig skulle ta ett levnadsmönster för självklart. Check.

Så var lämnar det här mig?
Jag vet inte. Jag är inte särskilt ledsen eller låg för tillfället. Skulle bara vilja ha ett mål. Och därmed en mening.
Och så klart ett svar på vem Stålmannen skulle ha varit om han hade hetat Stig Helmer istället för Clark.

Att spela på en fritidsgård

Herregud.

Vi är nominerade till ett av Public Service finaste priser, Ikaros. Och igår bestämde sig min programledare och jag för att vi ska framföra två sånger från vår nominerade Nyårsrevy, på den här galan ikväll. Inför hela jävla Public Service-eliten.

När jag spelade i punkband i början av nittiotalet och hade spelningar på fritidsgårdar så kändes det i kroppen precis som det gör nu. Man vet liksom att det kommer att gå åt helvete. Ljudet suger. Vi har inte repat det minsta.

Och tillråga på allt så ser vi ut som ett kristet par när vi sjunger ihop på en scen.

Och där kommer alla dom som kanske kunde ha gett mig ett jobb stå och titta när jag gör bort mig. Vilket gör att jag aldrig mer kommer att kunna jobba inom PS igen.
Hej kommersiell radio. Här kommer jag.

För övrigt har jag legat hela natten och förberett ett tal om vi skulle vinna. Vilket vi inte kommer att göra. Talet är också kristet.

Ross Geller

Jag VET att det är såååååå 1992 att identifiera sig själv med en såpaskådis. Men jag kan inte låta bli.
Då, 1992, så bestämde sig alla mina vänner för att jag - av någon helt outgrundlig anledning - var Steve Sanders i Bevvan.
Jag tror att det mest handlade om utseende-casting på den tiden. (Vi hade inte så många ljushåriga, kralliga och sportiga typer att välja på i mitt gäng då).

Idag har jag varit hemma och sjuk och har därför tittat på Vänner, två avsnitt. Och tar därför mig friheten att själv välja karaktär.
Eller välja och välja. Det är så självklart vem jag är.
Jag är Ross. Ross Geller.

Självömkande, väntar alltid alldeles för länge innan han kysser den där tjejen som alla vet är som gjord för honom - så länge att det aldrig ens blir en kyss - dålig självkänsla, fumlig, blyg och lite paranoid i känslorna.

Hur var det nu serien slutade? Blev inte Rachel och Ross ihop till slut och flyttade ihop med Emily?
I så fall kan jag nog leva med att vara Ross, Ross Geller.

Ont i halsen

Katla har slagit ro i min hals.
Och att jag skriver så säger en del om mitt allmäntillstånd. Jag tycker nämligen att Astrid Lindgren är överskattad och tillhör en svunnen barnuppfostran. Ändå använder jag hennes figur som metafor.
Det verkar som att jag har fått ett järnhjärta också.
Vill så gärna känna känna känna. Kanske kärlek, kanske ilska, kanske bara något så litet som glädje. Men det finns inget där.
Jag känner bara stress.

Och jag vet inte riktigt vad jag är stressad över. Jag känner mig bara stressad över att jag inte har tid för alla som vill att jag ska ha tid.

Idag uppträdde jag i Kulturhuset. Det var rätt skumt, eftersom det var vårt program som skulle sändas live därifrån, och typ 15 personer satt där och tittade. Antagligen för att dom inte visste bättre. Varför sänder man radio inför publik nuförtiden?
Det funkade på Hylands tid, men nu?
Kanske är det helt enkelt så att man måste tänka nytt, tänka om, tänka radio på ett helt nytt sätt. Och så blir det stress då också i mitt larviga lilla hjärta, eftersom jag inte bara känner en allmänstress, utan också för att jag har så jävla ont i halsen och därför är trött.

För övrigt tänker jag inte kommentera min sex tidigare inlägg. Eller, jo, jag skäms. Det skulle ha blivit något annat, men något tredje kom i vägen.