Förväntningar.
Har tänkt och irriterat mig skitmycket över det idag. Dels därför att mitt eget mål är att försöka utplåna mina egna förväntningar. Dels därför att en hel del personer i min direkta närhet är så jävla bundna och styrda och stolta och protektionistiska gällande sina förväntningar.
När jag var som fetast kunde jag vakna på morgonen och tänka: jag vill ha ett Burger King-meal till lunch idag. Och det blev skitviktigt för mig att jag skulle få det där jävla Burger King-mealet, och fick jag det inte blev jag sur och hatade mitt liv. Fick jag det kände jag mig mest uttråkad och onöjd efteråt.
Jag inbillar mig att det är samma sak med alla förväntningar. Dom leder inte till något bra.
Om man har idéer om hur herr eller fröken perfekt ska vara, eller om man har en massa idéer om hur man tänker att ens perfekta liv ska vara, eller ens perfekta förhållande, eller ens perfekta jobb, perfekta lägenhet, perfekta bil, perfekta soffa, perfekta fylla, perfekta dag, perfekta knull...då är man liten. Då är man lika liten som när man var 19 och hade gått ut gymnasiet och tänkte att man visste hur allt skulle vara, tänkte att man visste alla fallgropar, tänkte att man visste. Typ allt.
Jag kan inte respektera folk som fortfarande tänker och på riktigt tror att dom vet hur dom vill att den perfekta killen/ tjejen ska vara innan dom har träffat den. Jag kan inte respektera folk som har idéer om hur dom tänker att deras liv ska gestaltas innan dom har levt det. Då blir dom så jävla fast i sina egna konventioner. Jag kan inte respektera folk som vaknar på morgonen och redan då bestämmer sig för att dom är sugna på ett Burger King-meal.
Jag älskar och tokrespekterar och blir kåt på folk som har stark drivkraft. Men jag tycker inte att drivkraften har något som helst att göra med ens egna förväntningar på livet, kärleken och lägenheten.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
jag förstår vad du menar. samtidigt tycker jag det är något utvecklande i att lära sig av saker som inte funkat förr, dvs jag testade den där spexiga whoppern med extra bacon och remouladsås och jag provade även salladsmenyn men god how i love that klassiska burger king-mealet.
sen tycker jag i allt större utsträckning att saker som på ytan inte ser perfekta ut känns perfekta för att man blir bättre och bättre på att uppskatta det man har. som en lägga till exempel. det kanske ekar lite väl mycket från innergården och golvet behöver eventuellt akutslipas, det knarrar från grannarna och jävlar vad det luktar rök från balkongen bredvid, och så vidare, men jag är skitlycklig där ändå. då är det perfekt... för mig.
vad menar jag? att perfekt är relativt, tror jag. att perfekt inte nödvändigtvis är en smal tavelram som bara passar ihop med en enda tavla utan en hel jävla massa, så länge man har ungefärlig koll på vilken sorts konst man gillar och dessutom gillar väggen som ramen hänger på.
I grunden håller jag med dig i första stycket. Men problemet för mig är när det kommer till människor och relationer - och det var egentligen det och där som jag tyckte att förväntningarna och idén om det perfekta är som mest plågsamt. För just vad gäller ett Burger King-meal kan man ju verkligen lära sig av sånt som inte funkat förr. Men med människor så är ju det helt omöjligt. Hävdar jag, alltså.
Och det kan gott och väl vara så att jag kanske har läst 25 poäng för mycket vetenskapsteori för att bara ha skrivit två c-uppsatser. Men jag tänker hela tiden så här: det är alldeles för många faktorer som man MÅSTE ta hänsyn till. Kolla. Om det där spejsiga Burger King-mealet med remouladsås inte funkade så har man ett begränsat antal ingredienser att ta hänsyn till, man vet vad man ska ta bort för att digga det nästa gång.
Men med en annan människa så funkar verkligen inte det. Dels därför att vi själva hela tiden är subjekt i relationen. Vilket gör att vi påverkar undersökningsmaterialet något alldeles enormt. Och ingredienserna i den andra människan är så oerhört komplexa, så man kan aldrig veta vad det är man ska salta till och hur man ska neutralisera syran.
Jag tror faktiskt att man aldrig ska eller kan lära sig av sina misstag i förhållandet till andra människor. Helt enkelt därför att man inte KAN jämföra olika typer med varandra. Inte ens två jättesnälla personer är exakt likadana på något plan, om du fattar min poäng. Inte ens i snällheten.
Det andra stycket är ju mest semantik, så där kan jag ju bara hålla med dig. Allt beror på hur man definierar begreppet.
Det tredje stycket är essensen i det här bloggandet. Jävlar i helvete vad jag skyr den där ramen. Oavsett om den passar till hela jävla världens konst, så är det en ram. Det är den som håller konsten fången. Det behövs, ibland vad gäller konst. Men med mig...jag blir bara rädd. Och lite illamående av den där ramen.
Och så undrar jag, med emfas, hur ska man, innan man ens har dött, kunna ha koll på vilken sorts konst man gillar? Då har man ju för länge sen cementerat sin inställning och blir som gubbarna som hängde i min skivaffär och vägrade lyssna på någon annan hårdrock än Black Sabbaths plattor från 70-talet.
Men väggen...fan, Carolina...jag får inte in den i min symbolik. Vad är väggen?
Skicka en kommentar