Det är den där menlösa typen, förljugna rosenkindade pseudoscouter, i nån snorgrön mjuk bomullströja och fula sandaler och som tycker precis rätt sak om allt och som åker till skärgården, eller åker långfärdsskridskor, tycker att man inte ska raka benen, att barn är söta, att alla är lika mycket värda och hela jävla köret. Som nån slags romantisk idé om livet glider dom omkring i Helly Hansen-ryggor, precis komna från sina pappor som är utbildade psykologer eller åtminstone gymnasielärare och lyssnar på Lars Gullin och har långa givande samtal med sina barn.
Jag tycker inte heller att det är givet att man ska raka benen. Jag tycker att barn är söta och att alla är lika mycket värda. Jag skulle gärna diskuterat Lars Gullins "Dannys Dream" med min farsa. Så det är väl inte riktigt där det landar. Men jag blev så jävla förbannad i bussen på väg ut hit. Dom där typerna tycker att dom själva är så jävla härlig. Äh, fan, måste återkomma till varför jag hatar dom så mycket.
Hur som helst. Här bor jag i ett jättekollektiv. Sängen där jag sover står i ett kyffe, huset är gammalt och slitet och det är idylliskt på ett sätt som jag måste förhålla mig till.
Min säng
Alo framför köket
Huset
Min gudson Leon. Heter så efter Leonid Brezjnev
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar