Dumt att bli vuxen

Jag fick vackert besök idag.

Min vän Jill och hennes kille kom förbi med en liter jordgubbar - helt sjukt goda - och stannade i typ en kvart. Förstå: dom bor på Ömalm, hade varit i Östergötland och plockat enorma mängder jordgubbar, sist jag träffade dom så var jag SJUKT otrevlig (vi var på restaurang, jag tyckte att det var skittråkigt, alla bara pratade som vuxna "vi har skaffat hund", "hur ska du fira semester", jag åt upp, betalade i smyg, reste mig och sa "nästa gång vi ses kan vi kanske vara 18 och inte 40!?". Och så gick jag.) Ändå tog dom resan förbi förorten och mig med en liter handplockade jordgubbar. Ändå så var dom supertrevliga och gav mig inga pikar. Ändå så fick jag en kram.

Nu sitter jag och krubbar gubbar. Söta.
Men tänker samtidigt: det här kommer aldrig inträffa i mitt liv. Jag kommer aldrig åka till en jordgubbsfarm, plocka gubbar och åka runt till vänner som en annan Karl-Bertil.
Jag gillar såklart det där med att åka runt och överraska vänner. Men det kändes som att jag aldrig kommer att fixa göra't som dom.

Jill och Pär undrade hur jag mådde. Jag såg väl antagligen förjävlig ut. Jag gick och smuttade på en öl när dom ringde på. Dom undrade varför jag hade blödande sår på armarna. Jag berättade om badgrejen. Dom undrade varför jag haltade. Jag berättade om stagedivandet. Dom undrade varför jag såg ledsen ut. Jag berättade att det var söndag och söndagar brukar ha den effekten på mig, liksom "ge mig en normal 33-årings liv"
Dom skrattade och tyckte att jag genomgår en tonårsrevolt.
Som alltid när jag möts av den retoriken så garvar jag med. "Men visst, jag har en revolt. En tonårsrevolt"
Sen så kommer det som jag också alltid säger:
"men jag hade ju den här revolten mellan 15 och 20. Mellan 20 och 25. Mellan 25 och 30. Och det fortsätter fortfarande. Va fan handlar det om?"
Jag orkade inte lyssna på Jills svar, utan körde på:
"Jag kommer med största sannolikhet dö mycket tidigare än er. Det är kanske därför?"
Jill knackade trä.

Sen gick dom. Jag gick ner till pendeltåget för middag hemma hos morsan och farsan. På vägen till pendeln såg jag ett helt hav av människor med chinos, trekvartsbyxor, in-i-skjärten-tråkiga shorts, foppatofflor, blonderade hårsvall, tribaltatueringar, volvobilar, uttråkade miner, skrikande fula barn, ocharmiga barnvagnar, ogenerösa magtröjor, fler blonderade hårsvall, uppumpade muskler, döda ögon, onyfikna ögon, fula ögon, oengagerade ögon, förortsögon.

Klockan är inte längre söndag. Men det känns fan som det.