"Ooh pedanten ska ge ett intryck av att vara punkrockaren som skiter i allt. För vem gör du det är väl den stora frågan? Hahaha vad glad jag är att du bloggar så mycket crap, du förgyller min internet-tid!
den 21 juli 2007 23:06."
Först blev jag ledsen, som i sårad och paranoid. Varför hatar någon mig och det jag skriver om?
Sen blev jag liksom lite irriterad. Dels för att det är en anonym person som verkar ha koll på vem jag är och inte vågar kliva ut och stå för kritiken. Sen när jag analyserade vad det faktiskt handlade om så tänkte jag: den här personen vill ju bara att jag ska tystna. Och varför vill han/ hon att jag ska göra det? Människan behöver ju faktiskt inte glida in här. Och den behöver ju inte ödsla tid och kraft på att skriva ett inlägg som bara är destruktivt. För hur tänker man? Jag tror att det bara handlar om att vara taskig. Och det känns jobbigt att någon bara vill vara taskig, inte komma med den konstruktiva kritiken.
Käre anonym. Jag tänker inte tystna just nu. Jag skriver det här för min egen skull. För att jag själv ska komma underfund med hur jag vill att saker ska vara. Och anledningen till att jag använder mig av den här formen är för att jag tänker att det är lättare att jag försöker leva som jag lär om jag gör löften in public.
Dessutom är jag intresserad av den öppna processen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Nu får du faktiskt en puss av mig. Och det var inte jag som skrev den där kommentaren.
Du är jungfru - det är klart du är pedant.
Min filosofikursare Paulo sa en gång till mig:
- Jag är väldigt pedantisk, men också väldigt lat. Så jag sopar dammet under mattan.
Det är kanske sån du är?! :-)
K, jag vet att det inte var du. Och tack eller vad man säger.
Jag tror däremot inte ett ögonblick på att den månad och tid på året som jag är född har något som helst att göra med min pedantiska sida. Men det var ett ganska fint citat av den där Paulo.
http://berglund.ceze.com/swedish/
Det var inte jag som skrev kommentaren heller. Men det känns ibland som ditt motstånd mot konventionerna nästan är en pose ibland. Som i det senaste inläggen då du säger att du inte förstår varför man ska ha ett parförhållande ("Mamma") och sedan att du vill ha en partner ("Jim Morrison"). Jag är väl inte heller helt fri från konventionerna, men retar inte heller upp mig på andra som sitter i träsket. Kom gärna förbi i Bromma och häng hos oss. Dörren är alltid öppen.
Det gör jag gärna. Jag tycker att det är en dygd att vara motsägelsefull, och det är ju klart enklare att undvika just DEN känslan hos dig om att det jag tänker skulle vara en pose, om vi pratar, än om jag håller en monolog.
Och jag är jättenyfiken på hur du tänker när du tycker att jag poserar. För vem, och framförallt: varför?
Slutligen tänkte jag också tydliggöra en grej: det är inte alls så att "Mamma" handlade om att jag inte ville ha en partner och att "Jim Morrison" handlade om att jag ville ha en partner. Det första handlade om att jag inte ville ha barn, och att min mamma och jag hade olika syn på parsamheten. Jag kanske till och med skulle vilja pröva något annat upplägg. Fyrsamhet? Ensamhet?
Jim Morrison-inlägget handlade om att jag skulle vilja vara som filmens Jim Morrison, och han hade ju dels en partner, men också en hel del andra partners samtidigt, och ifrågasatte de gängse normerna.
Framförallt så handlar nästan alla mina inlägg om att ifrågasätta allt, om att "riva pelarna i självklarhetens tempel för att bygga mig ett mindre. Som kan kallas mitt." Och när jag till slut bygger mitt egna självklarhetens tempel så kanske jag också känner att det skönaste är tvåsamhet. Men först måste jag alltså riva det gamla skelettet. Det gamla templet. Därifrån bygger jag sen.
Är du med?
Skicka en kommentar