Har precis varit på söndagsmiddag hos mina föräldrar. I vanliga fall brukar farmor, mormor, syrran och hennes sambo, deras dotter, kanske nån kompis och mamma och pappa vara där. Ikväll var det bara vi tre. Mamma, pappa och jag. Dom vill väldigt gärna ha ett barnbarn till, så att dom kan bli farmor och farfar. Jag är inte särskilt sugen på det där med barn, och jag tror det gör dom lite ledsna, så jag outar inte det hela tiden. Jag ler mest överseende när det kommer på tal. Och det kommer särskilt mycket på tal de kvällar som det bara är vi tre.
Ikväll pratade jag och mamma om kärleken och relationer. Mamma sa att man måste kämpa för att relationerna ska funka. Det är som ett jobb, som vilket som helst, sa hon.
Och jag tänkte att vi har hamnat så oändligt långt från varandra i just den här diskussionen så jag kan inte ens gå in i svarsmål, jag kan inte ens ifrågasätta det hon säger, för hon skulle aldrig fatta vad jag menade.
Men så tänkte jag. Det är kanske jag som har fel? Det är kanske jag som har en uppfuckad syn på kärleken. Det kanske är dumt att tänka att allt ska vara romantik, passion, uppför eller nerför. Men om det är så att jag har fel så fattar jag inte varför man ska ingå i en parrelation.
Alldeles nyss insåg jag följande: Jag har svurit på att aldrig röka, varken braj eller nikotin. Jag svor på att aldrig tjacka bostadsrätt. Och nu svär jag på att jag aldrig ska ha barn. Kanske finns det en tid för allt. Eller så är min själ jävligt lat och underordnad en svag karaktär.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Så här tror jag:
Eftersom varje dag inte är vansinnigt rolig när man är ensam, så kan man inte förvänta sig att varje dag är rolig med någon annan heller. Man är ju sig själv ändå, och hur jävla rolig är man egentligen? I alla fall inte hela tiden... Man orkar ju inte ha energitoppar hela tiden, vilken jäkla press! Av samma anledning är det inte roligt att hela tiden leta ny bekräftelse. Vad ska man vila i då?
Det kanske helt enkelt är roligare att vara tråkig med någon än ensam. Någon som vet hur man är.
Tror jag.
Vill bara förtydliga att alla kommentarer med id anonym inte är jag.
Men det är ju precis det här jag menar med allt. Bara för att ena livet i praktiken är lika dysfunktionellt som det andra så behöver man ju inte välja det som är eller verkar minst dysfunktionellt ur ett traditionellt synsett. Min plan är att hitta något utanför den spelplanen. Vet inte hur, när eller om det låter sig göras.
Men jag tänker inte finna mig i att sluta leta efter ett annat sätt att leva bara för att "det är roligare att vara tråkig med någon än ensam." Jag tror för övrigt inte på den meningen.
Kort sagt, jag vill bara öppna upp helt och hållet, alltså öppna upp alla mina intellektuella begränsningar, för att hitta något som är helt nytt och vansinnigt funktionellt.
Alltså, det blev lite fel. Jag menar: roligare att ha tråkigt med någon annan än att ha tråkigt ensam. Klart det vore roligare att ha roligt med någon annan än att ha tråkigt med någon annan, men jag förutsätter att det inte kan vara roligt jämt.
Hoppas du hittar nån sån.
Skicka en kommentar