Jag får sjukt mycket böcker till mitt brevfack på jobbet. En hel del är bra, fruktansvärt många är så dåliga att man inte tror att det är på riktigt.
Eller vad sägs om titlar som:"Slow down the fart!...ännu mer Broken English", "Daniel & Victoria", "Du vet att du är man...", "Looserhandboken...konsten att misslyckas med allt", "Dumt sagt av dokusåpakändisar". Jag kan bli lite lite irriterad av böckerna och tänker på alla stackars träd som har fått ge sitt liv för meningslösheten. Men tänker samtidigt att det säkert finns något dass därute i världen där dom böckerna hittar läsare.
Vad som stör mig på riktigt är däremot coaching-skiten, hjälp till självhjälp-skiten, "gör-om-ditt-liv-på-det-här-sättet"-skiten, "ät-dig-lycklig"-skiten o.s.v. Säljer som smör antagligen, men gör någonting med läsarna som jag verkligen inte tycker om. Böcker som "Ditt briljanta jag...skapa livet inifrån och ut", "Överlevnadstips för småbarnsmamman", "Mera självkänsla - i kärlek och relationer, i föräldraskap, i arbetslivet". Dom föder bilden om det fulländade, om att det finns något som skulle vara bättre i livet om man bara gjorde på ett speciellt sätt, tänkte på ett speciellt sätt, föder bilden om att det finns något där ovanför oss, som vi kan nå om vi bara anstränger oss lite mer. Böckerna ger liksom bilden av att livet skulle kunna vara fullkomligt.
Och just det äcklar mig. Idén om fullkomligheten. Det framstår som sån jävla lyckofacism. Livet ska inte vara fullkomligt, det är hitte-på. Det ska vara lite skevt, det ska halta lite, det ska vara okonsekvent. För den dagen som det blir fullkomligt kommer vi bara att lyssna på Vivaldi, kolla TV på nån skit som inte sticker ut, inte stör, vi kommer bara att diskutera saker som inte är jobbiga.
Jag tycker att det enda som är intressant hos människor är det skeva, det ohela, det plågsamma. Det är då det skapas något, nån slags drivkraft. Konst i den allra vidaste bemärkelse, om man så vill. (Tänk konst gjord av en människa som läst och tagit till sig Carl Lindeborgs "Ditt briljanta jag". Usch. Jag vill inte ens tänka på det förresten.)
Jag tror också att det är där de mest unkna konventionerna bildas. Det neurotiska. Pyskotiska. Bilden av det perfekta livet. Idén om att om jag anstränger mig lite mer så kommer också mitt liv att bli fullkomligt. Vidrigt, säger jag. Livet ska inte vara fullkomligt. Kärleken ska inte vara fullkomlig. Lägenheten ska inte vara fullkomlig. Strävan ska inte ens vara att göra det fullkomligt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
12 kommentarer:
det är nånting så jävla tragiskt över dig och människor som gjort cynismen till en religion. För feg för och bli lycklig?
Oj. Nu var jag faktiskt inte alls med. Och det verkar kanske från din kant som om jag är ironisk nu, men jag försäkrar att jag inte alls är det i den här frågan:
Om du kallar mig för cyniker, då vet jag faktiskt inte alls vad cynism betyder. Vad betyder cynism för dig?
Jag är en jävla romantiker och tror VERKLIGEN på någon slags lycka. Dessutom måste jag skriva helt sjukt opedagogiskt om det verkar som om jag vill göra religion av någonting som helst. Hur menade du då?
Och jag skulle absolut inte kalla mig feg. Av flera anledningar. T.ex. så skriver jag alltid under med namn.
jag kan hålla med anonym om att det finns bloggare där ute som är cyniska posörer. men du passar inte riktigt in där.
Jag tycker du verkar tycka att perfekt är samma sak som politiskt korrekt och (därför?) banalt. Men det perfekta är det du tycker om, inte det "politiskt korrekta" eller det "alternativa" som gruppen bestämt. Det perfekta kan vara icke perfekt i andras ögon.
Likaså är det inget fel i att gilla det politiskt korrekta, det är en fråga om smak, inte intellekt.
Har du frågat dig varför du gör detta korståg mot konventionerna? Kämpar du egentligen inte mot dig själv? Vad söker du egentligen? Är det inte radhusdrömmen, i slutänden? Mellan raderna tycker jag mig skymta en person som helt enkelt längtar efter någon att dela vardagen med. Som gör allt för att leva upp till stereotypa förväntningar som han bestämt sig för är "korrekta", fast de är "alternativa". Är du så rädd för att vara "vanlig" att du går emot dig själv och därför blir olycklig?
Vad betyder det egentligen att du är en romantiker? Att du inte kan vara nöjd med det du har utan ständigt längtar efter något annat, fast du inte vet vad det är? Vad är det för sorts liv du vill leva? Vad är det du tror ska förändras i dig om du hittar det? Och om du redan lever det livet, varför klagar du?
Människor är inte mer lurade än vad du är, och gillar man att leva som man gör så finns inget att ifrågasätta. Det som kommer spontant är det enklaste och bästa, det går inte att förstå mönstret och "konspirationerna" bakom allt. Då blir man knäpp. Ingen tackar dig för att du försöker visa dem ljuset, om det är vad du gör. Chilla, och skaffa en familj. Det är meningen med livet.
ett så långt inlägg för att säga "väx upp, klipp dig och skaffa ett jobb".
Jag skulle vara en journalist att skämmas över om jag inte försökte luska fram vem du, käre anonym, är. Och nu ska jag bli lite överpedagogisk, kanske göra en översittarpoäng, skit samma. Klockan är kvart i nio, jag är fortfarande packad.
Längst ner på min sida finns ett mätinstrument som heter sitemeter. Den räknar hur många besökare jag har på den här sidan. Det fiffiga är att den också kollar varifrån mina besökare surfar. Och i allmänhet är det rätt meningslös information. Men om man exempelvis ser att det är någon, kanske från en specifik dator på TV4, som besöker min sida ungefär 3 eller fler ggr per dag och man bara känner en person på TV4 (som inte vill veta av mig), så kanske man börjar fundera.
Och om en anonym person skriver ett så här långt inlägg rätt sent på en fredag, så är det också rätt enkelt att räkna ut vem som har gjort det. Eftersom du var den ende besökaren just under den tiden.
Jag kan faktiskt se att du ägnade 36 minuter åt att skriva det här inlägget.
Då kanske man blir så nyfiken att man börjar jämföra IP-nummer och sånt där, och då ser man att du är samma person som kallade dig K i ett tidigare inlägg, man ser att du är någon som surfar med Chello från Bromma Kyrka, och man kanske börjar koppla ihop.
Du, eller K menar jag... Jag tror att du har skickat ett mess til mig som inleddes med meningen "Jag vill inte ha någonting med dig att göra" för mindre än 11 dagar sen.
Det smickrar mig att du är en så flitig besökare trots det.
Anledningarna till att jag inte svarar på dina frågor just nu, utan berättar allt detta ovan, är flera:
* Det var så många frågor. Jag måste tänka efter.
* Som vanligt käns det som att du inte förstått ett ord av vad jag har sagt (eller skrivit i det här fallet)
* Av inlägget att döma så försöker du, som alltid, göra nån slags tolkning av mig. Det stressar och irriterar mig, eftersom du läser så mycket MELLAN raderna. Och inte läser PÅ raderna istället. På det sättet vill du få in mig i en fålla som jag inte alls vill stå i och då blir en diskussion jävligt konstig.
* Jag är för packad för att egentligen förstå vad det är du har skrivit. Men ge mig några timmar så ska jag gå igenom det.
Okej?
Det är lugnt, ta det som en komplimang. Sov gott! ;-)
Men den första kommentaren var inte min..
nu ska man alltså behöva hålla koll på både bloggarna och det som händer i kommmentarsfälten. under ALLA inlägg. gah. detta är andra gången den här veckan det intressantaste jag läst i bloggväg skett i kommentarerna. stressen!
Men va fan, jag blev för uppeldad av det här. Måste svara nu. Tar allt i ordning...
Okej, du skriver
"Jag tycker du verkar tycka att perfekt är samma sak som politiskt korrekt och (därför?) banalt. Men det perfekta är det du tycker om, inte det "politiskt korrekta" eller det "alternativa" som gruppen bestämt. Det perfekta kan vara icke perfekt i andras ögon."
* Jag tycker inte alls att det finns någon koppling på något plan, mellan perfekt och politiskt korrekt. Jag förstår ärligt talat inte kopplingen eller hur din läsart är.
Jag vänder mig emot idén om det perfekta. Skulle nästan vilja kalla min inställning som vänlig, alltså i betydelsen att jag accepterar och älskar det som inte är helt perfekt.
"Likaså är det inget fel i att gilla det politiskt korrekta, det är en fråga om smak, inte intellekt."
* Här fortsätter du på en linje som visar att vi inte är överrens om förutsättningarna. Jag tycker alltså inte att det finns något samband mellan PK och perfekt. (Men jag undrar, hur skiljer sig smaken och intellektet? Kan en pedofil skydda sig genom att koppla allt han gör sexuellt som smak och mena att övergreppen inte går att förstå intellektuellt?)
Så kommer då de hundra frågorna:
"Har du frågat dig varför du gör detta korståg mot konventionerna?"
* Ja, det är klart. Av helt egoistiska själ. Jag vill kunna leva lycklig i ett samhälle och bland människor som visar acceptans mot alla sätt att leva.
"Kämpar du egentligen inte mot dig själv?"
* Eh, nej. Hur menar du då?
"Vad söker du egentligen?"
* Det är verkligen den STORA frågan. Vet inte. Och tror: om man vet så är man religiös.
"Är det inte radhusdrömmen, i slutänden?"
* Jobbig retorik det här. Du svarar åt mig på dina frågor. Nej, jag drömmer inte om radhus.
"Mellan raderna tycker jag mig skymta en person som helt enkelt längtar efter någon att dela vardagen med. Som gör allt för att leva upp till stereotypa förväntningar som han bestämt sig för är "korrekta", fast de är "alternativa". Är du så rädd för att vara "vanlig" att du går emot dig själv och därför blir olycklig?"
* Nej, jag är inte det minsta rädd för att vara vanlig. Som du säkert vet så är jag ganska vanlig. Och som du också vet: jag längtar inte efter någon att dela vardagen med. Jag längtar efter någon som kan bekräfta mig. Som jag kan bekräfta. Som utmanar mig. Som jag kan utmana. Någon som är rolig att ha sex med. Någon som är rolig att prata med. Någon som är sugen på att pröva andra mönster än de disfunktionella och konventionella.
"Vad betyder det egentligen att du är en romantiker? Att du inte kan vara nöjd med det du har utan ständigt längtar efter något annat, fast du inte vet vad det är?"
* Här kom den där retoriska figuren igen. Du svarar på din egen fråga åt mig. Fast den här gången med en till fråga. Nåväl.
När jag ligger själv i fosterställning drömmer jag mig alltid bort till något som ska göra att livet känns mer meningsfullt än att jag bara ska dö en dag. Om du fattar hur jag menar. Jag drömmer mig alltså bort ifrån realiteten och drömmer mig till exotiska sensationer.
Och jag har ändå någon slags känsla för att vi kommer komma dit. Det gäller bara att vi blottlägger det som står ivägen först. Som konventionerna.
Jag tror också att det är bra att leta efter något annat, även om man inte vet vad det är. Det är liksom vitaliserande på något sätt. Motsatsen känns så baktung.
"Vad är det för sorts liv du vill leva?"
* Ärligt talat så vet jag inte det. Det är därför jag beteer mig som en tonåring, trots att jag snart fyller 33.
"Vad är det du tror ska förändras i dig om du hittar det?"
* Jag vet inte om jag vill hitta "det". Vad nu "det" är.
"Och om du redan lever det livet, varför klagar du?"
* Shit, jag trodde inte att det upplevdes som om att jag klagade. Det är inte meningen att klaga på mitt liv. Bara att klaga på andras...
"Människor är inte mer lurade än vad du är, och gillar man att leva som man gör så finns inget att ifrågasätta."
* Jag anser att du har helt fel. Jag anser att man måste ifrågasätta allt hela tiden.
"Det som kommer spontant är det enklaste och bästa, det går inte att förstå mönstret och "konspirationerna" bakom allt. Då blir man knäpp."
* Det här håller jag inte alls med om. Du lyfter upp det som en sanning. Men det är det inte.
"Ingen tackar dig för att du försöker visa dem ljuset, om det är vad du gör. Chilla, och skaffa en familj. Det är meningen med livet."
* Jag önskar dig all lycka i din strävan efter att uppnå meningen med ditt liv. Men tvinga inte in mig i dina mönster. Hjälp mig istället och visa acceptans för andra livsstilar än de kristdemokratiska.
Carolina: Goestas kommentarstråd var verkligen storartad. Shit vad lång tid det tog att läsa den bara. Men tack för tipset!
ja riktigt bra var den. kul när sånt händer.
Skicka en kommentar