Fontanellknull

Avbröt min semester för att träffa en ny programledare och en ny redaktion - vi sänder första programmet på måndag. Och det slog mig hur svårt det är att vara sig själv i varje läge. Särskilt när man ska arbetsleda människor som man kanske aldrig har träffat, på riktigt, tidigare utan bara i anställningsintervjuer och sånt. Det blir så lätt att man faller in i konventionella umgängesformer - därför att man inbillar sig att det är tryggt för alla.

Eller så enkelt som det här exemplet: När jag jobbar med Annika så skulle jag när som helst ha kunnat utbrustit i en harrang om den pjäs som jag har skrivit och satt upp som avslutas med ett fontanellknull. Hon skulle ha fattat att jag inte är fullständigt sjuk i huvudet, utan snarare snappat upp andemeningen och spunnit vidare.

Idag ville jag att vi skulle göra ett program där vi generaliserade medvetet skitmycket om kineser. Bara för att sätta allas våra strukturella rasistiska föreställningar på ända. Bara för att punktera och provocera.
Men jag fick inte fram något vettigt, allt stannade i mitt huvud, därför jag tog ansvar för vad mina nya medarbetare skulle tänka om mig.

Och kanske är det där kärnan ligger för att lyckas med det okonventionella. Jag måste kanske sluta ta ansvar för vad andra människor ska tycka, tänka och känna för det som jag tycker, tänker och känner. Gillar dom det inte, så fuck off, liksom.

Samtidigt är det en så solitär och individanpassad inställning. Lite farlig för oss bekräftelsenarkomaner också. Jag menar, ingen av oss på Anonyma Bekräftelsenarkomanernas möten skulle kunna sluta att åtminstone vilja bli älskade.