Nu har det hänt igen, händer ibland:
Jag bryr mig inte om utifall att jag skulle bli överkörd när jag går över vägen från T-banan. Eller dö i en hjärtinfarkt på min joggingrunda. Eller störta med ett flygplan. Jag är inte det minsta rädd. Jag bryr mig verkligen inte och tänker inte ens på det. Det har varit så nu i ett par dagar, kanske nån vecka.
Men jag känner mig inte deprimerad. Bara...blasé.
Å ena sidan är det säkert en bra tanke, ska man dö, så ska man dö utan att oroa sig.
Å andra sidan kanske det är en helt panisk dödsrädsla som förlamar och gör att försvarssystemen liksom triggar igång för fullt och gör att jag borttränger.
Tänk ändå att man kommer dö. Hur fan ska man handskas med det? Jag behöver verkligen hjälp, som inte är den tibetanska dödsboken, eller nått kyrkligt eller en terapisoffa.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
i feel the same. jag är nästan aldrig rädd för att dö. det är inget jag kan påverka ändå, på andra sätt än att försöka leva halvsunt, men det här med plötsliga dödar à la flygplanskrasch etc. jag kan inte vara orolig. det tjänar inget till. det kan hända alla. och händer det så får det hellre hända utan att jag går och tänker på det innan. jag tycker det är en bra inställning, behåll den. den som inte delar den har det värre, i just know it.
Jag är mest rädd för att det ska vara ett dödsförakt. Eller att jag som sagt är så jävla jävla rädd att jag skiter i allt för att jag vet att det kommer att gå åt helvete. För att mina njurar kommer att sprängas när jag går på Kungsgatan nån dag. För att min lever kommer att se ut som en skogaholmslimpa.
Eller så har jag bara vuxit upp. Och i så fall ska jag behålla känslan.
Jag blir oftast kvävd av tanken att tiden kommer att fortsätta rulla på i all evighet, i hela det oändliga universum, och att jag i all denna oändlighet av tid och rum kommer att bara vara borta. Inte sova, inte ligga i koma, inte sitta på ett moln eller i en annan dimension och förnumstigt kommentera det som sker. Borta. Utraderad.
Jag kommer inte att kunna tänka tanken på hur fruktansvärt lång tid det kommer att vara så, för jag kommer inte att uppleva tiden alls.
Vad ska jag göra under all den tiden som jag bara är borta?
Nej, just det. Ingenting.
Så jag vill inte dö. Men döden är ingenting att vara rädd för förrän man verkligen konfronteras med den.
Skicka en kommentar