Nyss hemkommen från en spontanmiddag hos min syrra. Farsan, morsan, syrrans båda svärpäron, hennes kille P och hans lillebrorsa. Och syrran och P:s barn, såklart.
Min syrra var lite orolig, eftersom folk i allmänhet, dom i Humlegårdsparken i synnerhet, ibland - upprepar: IBLAND - inte var säkra på om syrrans kid var pojke eller flicka. "Ändå har hon alltid rosa på sig", som min syrra sa.
Sen berättade syrrans killes brolla att han tjackat en jeep. Och syrran fyllde i och berättade att hon också ville ha en. Helst en Lotus-jeep.
Jag höjde rösten, lite lite, och sa nåt om att det är taskigt mot miljön. Sen körde jag farbrors-prylen "kom till farbror Fredrik så ska jag lära dig allt om socialism".
Men det var allt. Det var det enda utbrott jag mäktade med.
Min syster är en av de största människor som finns. Hennes kille är grymt bra. Dom lever ett - i mina ögon - harmoniskt liv. Fast det är allt det där jag inte vill ha. Och jag vet att syrran inte har ifrågasatt normen, någonsin. Kanske bara velat passa in.
Men det verkar så lugnt, skönt och tryggt.
Och så bad syrran mig "Du Freddan, kan vi inte gå ut och klubba snart. Jag känner mig som en skittråkig förortsmamma".
Jag tänker: visst är det aldrig försent att ifrågasätta sitt liv?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Det är väl nåt av det mest konventionella som finns? Att vilja "klubba" för att man ska. Inte för att man vill och känner suget, utan för att slippa identifiera sig som tråkig förortsmorsa.
Ifrågasätta tror jag är ett lite väl starkt ord i det här sammanhanget.
Nu frågade jag inte min syster precis vad hon menade, men jag tror nog om jag känner henne rätt att hon menade att hon ville gå ut och klubba för att hon ville och kände suget. Hon har nog inga som helst problem med att identifiera sig som den hon är. Och själva ifrågasättandet var det jag själv som stod för. Jag ifrågasatte mitt eget liv. Och det var nog ett ganska adekvat ord i det här sammanhanget.
Skicka en kommentar