Missionären

Jag gillar missionären. Men det har tagit mig mer än 10 år att lära mig göra det.

Jag torskade min oskuld när jag var efter 20, typ.
Innan dess var bilden jag hade av sex vacker på ett - så här i efterhand synnerligen groteskt, men då - romantiskt sätt. Det skulle vara kandelabrar, strukna underlakan, lena överlakan tvättade kroppar, välsmakande kön, långsamt sex, ren kärlek. Jordgubbar och bubbel.
Det skulle vara jag som förde dansen, som låg ovanpå henne, mellan hennes ben, som slickade, smekte och var Mannen.

Jag låg första gången med en tjej i min anarkafeminist-grupp. Vi var på promenad, höll handen, kysstes. Jag fick frågan om jag på riktigt aldrig hade haft sex. Korrekt, sa jag.
Hon tog med mig hem till sina pärons radhus. Föräldrarna hade ännu inte lagt sig. Jag försökte göra allt det jag hade tänkt göra som kåt 17-årig finnig, men romantisk, punkare. Det gick så där.
När jag kom in tänkte jag: var det här allt? Jag kom inte ens.
Sen tänkte jag: Aldrig mer missionären. Ty det är den ställning som mannen har mest potential att bli den potentielle våldtäktsman som vi alltid målade upp mannen som, i vår anarka-grupp.
Sen tänkte jag: Nu när jag har släppt idén om det vackra knullet så måste alla andra tabun brytas.

"Missionären står för det konventionella knullet som man ägnar sig åt när man är vuxen och bor i villa eller radhus. Det står för knullet som inte är tänkt att vara en gemensam aktion. Det står för en slags egocentritet i något som inte borde gå att göra individuellt." Dagbok. 19950324.

Nu: Vet inte varför, men jag gillar det. Ibland. Kanske för att jag har fått riva mittpelarna i missionärens slitna hus och bygga mig ett nytt. Ett mindre som kan kallas mitt.

Så: Är det fel att anamma Svenne Banans sexvanor? Ja, det är fel.
Men om man tvekar jävligt länge och ifrågasätter varenda jävla aspekt av varenda minsta beståndsdel av missionären och bildar sig en egen uppfattning och inte knullar så för att man tänker att det är så man ska göra så kan det vara okej. Kanske rent av skönt.