Nöjesguidens smygläsning

Jag tänkte på min gamla klasskompis Isabelle igår. Hon tog livet av sig nåt år efter nian. Ingen vet väl riktigt varför. Men vi är uppväxta på ett ställe som ser ut så här:


Jag brukar försöka åka dit ibland, helst nån gång i månaden för att smaka verklighet. Eller åtminstone något som smakar annorlunda än välbetalt och intellektuellt stimulerande mediejobb. Jag åker dit och sätter mig på en krog som heter Shamiran. Jag träffar alltid åtminstone två killar från min gamla klass där. Alkade, arbetslösa, ganska fördomsfulla och dessutom manipulerande typer. Särskilt när dom vill bomma bärs av mig. Eller när dom vill knulla med någon av tjejerna som också hänger på Shamiran. Och det märks på alla oss att vi har fyllt 30 för några år sen.

Sen går jag runt lite i Hässelby, träffar gamla bekanta som bor kvar, har barn, är skilda, tjänar lite eller inga pengar, gillar att kolla Idol, spela tv-spel, berättar om deras "gubbar" som kollar porr på datorn, jobbar på bygge, får matlåda, eller andra som jobbar på fritids och längtar efter mer pengar till en svanktatuering till, andra som lever på att kränga speed eller gräs, åker in och ut på kåken, rånar nån ICA-butik, har helt galet speedade och oroliga ögon, kommer ihåg mig, säkert för att dom rånade mig nån gång i högstadiet.

Sista tiden, sista halvåret, kanske mer, har jag fått ett svinjobbigt motstånd mot att åka dit. Jag blir lite orolig när tricken stannar i Vällingby och jag vet att det är två stationer kvar. Jag är lite nervös när jag kliver in på Shamiran. Jag har till och med ställt in hela utflykten senaste två månaderna.

Igår var jag på Nöjesguidens smygläsning. Jag pratade med två helt sjukt trevliga människor, brighta, öppna, generösa. Jag morsade på några fler. Det spelades hur bra musik som helst. Alla var jättesnygga. Det bjöds på några gratisöl. Därefter drog jag vidare och mötte upp ännu fler sköna typer i mediebranschen och drack öl, skrattade, blev klokare fram till ett i natt.
Och nu, ja eller det låg på lur igår också, kände jag mig rädd att torska det här. Jag blev rädd att nån skulle punktera mig och väsa, grabben, du hör inte hemma här. Dra tillbaks till förorten.
Jag blev rädd att jag inte ska bli uppskriven på nån släppfest. Jag blev rädd för att Julien skulle noncha mig i dörren på Spyan. Jag blev rädd för att jag inte hörde hemma.

Jag kom på att det är så oändligt mycket lättare att slåss mot det normala och konventionerna när man har det som jag har det nu.
Och fan. Det är bra att vara ödmjuk.