Eller först blev jag varm, sen blev jag trött och nu kall, alltså.
Varm för att det där tänket om att krossa konventionerna har ju folk hållit på med aslänge (nej, jag är inte förvånad, och ja, jag har såklart vetat om den rörelsen. Men ibland är det bara så jävla skönt att bekräfta tron på mänskligheten.)
Kolla bara Nils von Dardels målning "Den döende dandyn"
Det känns så bra att veta att det i den första skissen var tänkt att det bara skulle vara män. Det känns så varmt att veta att åtminstone gråterskan fick vara en man i den färdiga målningen. Och det känns så gott att tro att det är en bild om manlig kärlek.
Men så blev jag trött, för det var som om det var etthundra berättelser för många.
Och sen blev jag kall, för jag insåg att trots folk har hållit på att slåss mot det normala så har det inte hänt särskilt mycket. Det känns som om klimatet är värre nu. Än då.
Sen gick jag ner och kollade på Karin Mamma Andersson igen, och kom på att hon är konstens motsvarigeht till Sophie Zelmani i förhållande till Sigrid Hjertén.
Och sen, ja, då lät jag min random-funktion på min iPod välja låt när jag gick därifrån. Och tänka sig, den valde Kelis "I taste just like candy".
Fasa.
Fasa.
2 kommentarer:
Utan att ha någon tydlig åsikt själv: är det inte ett lite väl behagligt sätt att bryta konventionerna genom att måla? Det var ju onekligen fritänkande för tiden att måla gråterskan som en man, men det upproret rör ju sig aldrig utanför tankevärlden.
Man kan måla en manlig gråterska och samtidigt vägra göra något hushållsarbete. Nils kanske reflekterade massor över könsroller, samtidigt som han tjatade på Thora Klinkowström om analsex fast hon inte ville.
Det riktiga konventionsbrytandet sker väl i vardagen, i varje liten, liten handling, utan applåder och utställningar.
Och för de flesta medelsvennar kanske det skulle vara ett bättre steg att tvätta än att bli tröstad av en manlig gråterska.
Fattar du vad jag menar?
Jag är inte helt säker på att jag gör det nämligen.
Jag tror inte alls att det är så enkelt att man kan säga att det riktiga konventionsbrytandet sker antingen i vardagen eller i tankevärlden. Det ena förutsätter ju liksom det andra. Och ärligt talat vet jag faktiskt inte om det skulle vara bättre att tvätta än att bli tröstad av en manlig gråterska.
Jag tror på applåderna och utställningarnas kraft lika mycket som att medelsvensson kör ett annat tänk.
För mig handlar inte konventionskrossandet om det. För mig handlar det i första hand om att intellektuellt definiera konventionen. Därefter bryta den. Och slutligen skapa sig något som man står för själv.
Eller mer bildligt: Jag tänker mig att man måste riva mittpelarna i självklarhetens hus för att sen bygga sig ett mindre hus. Som kan kallas vårt. Eller åtminstone mitt.
Skicka en kommentar