Svenne banan. Here I come

Min första semesterdag firade jag på IKEA. Tillsammans med min lillasyster och hennes barn.
Hon frågade mig: Hur ÄÄÄR det?
Jag försökte berätta för henne om hur jag ville leva mitt liv, men det gick så där. Det är liksom lättare att beskriva hur man inte vill ha sitt liv. Så hon sa: Du vill alltså inte ha det som mig och P?

Nej, det vill jag faktiskt inte. Jag vill inte ha en villa i Jakobsberg, två kombibilar för att barnvagnen ska få plats, trötta kvällar där man inte orkar möta varandra för att jobbet, lånen, barnet, släkten, IKEA, altanombyggnaden och parmiddagsbjudningen på lördag tar all energi. Jag vill inte att höjdpunkten på min vecka ska vara den kväll då jag får hem träsyllar så att jag kan få i ordning den där uteplatsen ovanför altanen. Jag vill inte åka på semesterresa all-inclusive till en kanarieö.
Det här vågade jag inte säga till henne. Hon är fin min syster.
Vad jag däremot ville säga henne är att jag är avundsjuk på den harmoni och lugnhet som hon har hittat i sitt liv. Att jag undrar hur hon gör för att slippa ligga i fosterställning och hulka med jämna mellanrum. Men det sa jag inte heller.

Sen kom vi fram till IKEA, och jag höll på att spricka av nån slags skräck/ förakt. Det var trekvartsbyxa, foppatoffel, och onyfikenhet. Det var nog det som var det värsta. Männsikor som åker till IKEA på en måndag har slutat vara nyfikna på livet och försöker sakta sänka ner sig i ett ljummet och säkert fettbad som gör att man slipper de där stötarna som hulkandet och fosterställningen innebär.

Hur vet jag det? Jo, det syns i deras ögon. I människornas ögon.

Jag köpte en grå soffa med schäslong för att jag ska kunna ligga och titta på TV i höst. Man måste kunna ligga i en soffa om man bor i förorten nämligen.