Gammal trött sanning

Det är fan inte roligt att vara stockholmare i Stockholm så här års. Trött gammal tjatig sanning.
Men varenda jävla år slås man av lantisarnas och turisternas oförmåga att tänka på att det finns fler människor i Stockholm än den lilla grupp man själv vandrar omkring med.
För hur tänker man om man går ur tunnelbanevagnsdörren och stannar PRECIS utanför dörren så att ingen kommer ut. Ingen kommer in. Och det är helt sjukt många människor överallt?
Hur tänker man när man går av rulltrappan (nu gnäller jag inte ens över oskicket att stå i bredd i rulltrappan) och ställer sig att prata precis när rulltrappan tagit slut? Var tänker man att människorna bakom sig ska ta vägen då?
Hur tänker man att när man går i fempersoners bredd på en trottoar, och VÄGRAR att flytta på sig när det kommer mötande fotgängare?
Hur tänker man när man köper ett par gula strumpor, och till det ett par rosa foppatofflor och ljusbeiga chinos-aktiga trekvartsbyxor?
Hur tänker man när man går omkring i ett jättestort golfparaply mitt på Hamngatan och är kortaste människan på jorden. Tänker man att man vill peta ut alla andras ögon då?
Hur tänker man när man ger sig ut på stan utan att ha en aning om vart man ska och vägrar att be om hjälp när man står och läser kartan mitt i ingången till SOLO?

Man kan åka till Oslo för bara 279 spänn, enkel resa, läste jag när jag väl kom på tunnelbanan idag. Det var i och för sig nätt och jämnt att jag kom på för det var NÅGRA JÄVLA turister som ockuperade dörröppningen i vanlig ordning. Men Oslo - jag tror att jag kommer nu.