Paris

Jag har varit i Paris i tre dagar med min absolut bäste vän. Hon och jag hängde runt tillsammans nästan varje dag i fyra år för några år sen. Vi bodde ihop i två av dom åren. Nu, i helgen, i Paris, bodde vi mitt i Marais, i ett rum med heltäckningsmatta (såklart) Nu är jag hemma från Paris igen, och lägenheten här i Sundbyberg vet nog inte sist den ekade så tomt. Jo, förresten.

Lägenheten teaterviskar liksom lite när det sist var..."Sist var det den dag som hon drog för dryga 18 månader sen och du drog ut på krogen, det var en söndagsförmiddag, och du drack dig full, du drog till Elverket på brunch och vägrade sluta dricka vitt vin.
Du ville inte tappa ansiktet inför hennes föräldrar som kom och hämtade alla saker. Så du drog iväg. Du drog snabbt på morgonen, kramade om henne, tog hissen ner till bottenplan och halade upp iPoden och satte på 'Blanda Spår'.
Det var då du satt och grät på bussen in mot stan för att Buddy Guy vägrade sluta sjunga den evighetslånga låten 'Baby, please don't leave me'. Det var då du trodde att din iPod levde, därför att du hade satt den på 'Blanda Spår', och den första låt den börjar spela när du gick ut från porten var 'Baby please don't leave me'.
Det var då du förbannade Buddy Guy för att han gör såna evighetslånga låtar på mer än sju minuter, och trots att du satt längst fram i buss 515 så visste alla i bussen att du grät.
Och när du kom hem sen, sent sent på natten. Då tyckte du att det ekade tomt här."

Idag kunde jag inte gå hem från jobbet. Jag jobbade sent. Sen tog jag en promenad. Först hit. Sen dit. Och sen tillbaks. Jag var liksom tvungen att veta hur Strandvägen såg ut från alla håll. Jag var liksom tvungen att vandra Grevgatan tills slut och sen tillbaks för att göra mig lustig över alla snubbar i perfekta kostymer, snygga bilar och små hundar. Jag var liksom tvingad att sitta på Strandvägskajen och drömma om ett bad i Djurgårdskanalen. Jag var liksom tvungen till att vandra den långa slingan i Sundbyberg. Jag var liksom tvungen att lägga mig framför kyrkan och kolla in alla fula människor här.

När jag kom hem laddade jag snabbt ner Entourage. Kollade in den, satte på slutet på The Squid and the Whale. Och nu, hur jag än gör, så ekar det tomt. Jag måste köpa en mindre lägenhet. Där bara jag och inga minnen får plats.

Hon och jag når alltid till en punkt där det är perfekt att vara. Vi drivs av ganska få konventioner. Vi har inga krav på varandra mer än den sunda ärligheten. Och vi vet båda två att vi inte vill vara som dom. Vilka nu DOM är.

Och det är det som gör det så jävla jobbigt just nu, därför att nu måste jag vara själv igen. Jag kan inte langa upp det där upplägget som jag vill ska smashas in otagbart på min planhalva. Jag kan inte droppa den där halvfärdiga meningen som hon fulländar. Jag kan inte höra det där skämtet, se den där dansen, få det där skrattet ikväll. Jag kan inte höra någon annan andas när jag ska somna.

Och nej, jag vill inte bo tillsammans med någon nu. Jag vill inte bo ihop med henne nu.
Jag vill inte ha det som det är tänkt att man ska ha det.

Men jag vet att jag blir allt äldre för varje natt jag sitter upp på balkongen till klockan halv tre och är så sjukt trött på jobbet och är sen tvungen att vandra vandra vandra omkring och sen komma hem och inte palla laga mat, för jag har ingen att briljera inför (se där, återigen det där bekräftelsebehovet), ladda ner sunkiga TV-serier och sen sitta på balkongen för att vänta in mitt eget lugn.

Det är fan det som är det svåraste. Om man inte vill vara som DOM, då är det så svårt att hitta dom där förebilderna som ska göra att det är lätt att somna och åka direkt hem från jobbet och laga mat och spara till en New York-resa.
Och det svåraste är att hela tiden inbilla sig att man skulle vara lyckligare för att det låg någon där bredvid och andades. Jag vet att det inte är där det finns. Det finns i mig, och jag måste bara hitta just rätt nyckel att låsa upp skiten med.