Att ha ett alkis-utseende

Jag är på ett trestjärnigt hotell mitt i ingenstans. Jag har precis gjort en nattvandring. Det är ljus på gatan så fort en bil drar förbi. Och det är oroväckande ofta. Annars är det mörkt/ svart.
Jag satt i en slänt och försökte kolla in Siljan. Under de futtiga 5 minuter som jag satt där passerade två bilar. Mitt i ingenstans. Ena bilen blev jag rädd för och gömde mig snabbt. Bakom en elgrunka. Dom i bilen tände helljusen och fick säkert se min måne och undrade med all rimlig sanning över varför jag gömde mitt huvud bakom elskåpet.

Förutom det har jag insett väldigt många saker. En besvärande: jag är helt Stockholmsskadad. Jag rastade vid ett ställe som heter SÄTERDALEN. Det är som en äkta, alltså ÄKTA, folkpark, mitt i alltihopa tronar en byst föreställandes Hjalmar Branting. Det är folklighet långt bortanför Allsång på Skansen. Dom hade så vansinnigt många event-affischer. Här är hemsidan: http://www.janssonscafe.se/events.htm . KOLLA!!
Jag kunde aldrig släppa sargen. Jag bedömde deras ägg- och anjovismackor som om dom var gjorda på Sturehof. Därmed väldigt äckliga. Jag fnittrade åt att Rock-Olga skulle uppträda. Att det är LOKAL-TV inspelning vid vissa arrangemang, att Kerstin Bäck är STAND UP-COMEDY-person och att den sjungande bonden EINAR uppträder med sitt band "KOMP-ISAR".
Jag kan inte längre slappna av. Det är asjobbigt.

Men jag åkte med mina föräldrar upp till Leksand. Och jag kopplade upp min iPod till min FM-sändare, så jag och min morsa och farsa satt och lyssnade tillsammans på mina låtar. Och där någonstans hittade vi tillbaks till en fin gemenskap. Jag satt och sjöng högt till Barry Manilow, tillsammans med mamma. Trots att jag hellre kanske hade velat höra något annat. Men musiken var så sammanflätande. Precis som när jag var på Debban Slussen igår.

Sen hamnade jag och en vän på min balkong. Och jag fick höra att jag har alkis-utseende. Att jag måste skärpa till mig för att inte bli som min farfar och morfar. Att personen i fråga inte kunde fatta att jag missköter mig som jag gör. Alltså med tanke på min genetiska historia.

Jag vet inte riktigt, fortfarande. Varje morgon när jag vaknar ser jag mig själv i spegeln och tänker på farfar och morfar och alla andra i släkten som krökar. Jag och min bäste vän säger alltid att vi VERKLIGEN VILL KUNNA DRICKA EN CALVADOS NÄR VI ÄR 55 BAST. Och att DET KOMMER VI INTE KUNNA GÖRA OM VI HAMNAR I AVGIFTNING ELLER NÅGOT TIO-PUNKTS-PROGRAM. Så just därför TÄNKER VARKEN JAG eller ALO att GÖRA DET. Det kommer alltså inte bli på något annat sätt. Ändå kommer en vän, som jag inte känner särskilt väl, och har åsikter om mitt sätt att stå ut. Utan att kolla med mig...liksom fråga...hur är det fatt?

Och där någonstans började elaktheterna att hagla. Jag tog inte åt mig av jättemånga grejer, utom en grej: att jag har ett alkis-utseende.
Och nu när jag ligger på ett spa-hotell mitt ute i ingenstans. Eller igår natt. Eller i morse. Så vet jag inte riktigt vad jag ska göra med just den informationen.

Eller, jo, alltså, jag känner mig såklart jättesårad och jätteledsen över just det. Att jag har ett alkis-utseende.