Igen fy fan.

Men den här gången för att jag kände mig riktigt riktigt svinig. Det blir ju så när man sätter sina fulaste tankar på pränt.

Men jag kom också på varför han inte är så nära mig, eller faktiskt hela vårt gäng. Just beroende på hans överdrivna drickande. Så mycket för den idén om att vi älskar allas brister. Jag kom på att ingen av oss gillar när det blir för överdrivet. Så återigen visar man ju hur fast man är i konventionerna om hur ett liv ska levas. Var gärna överdriven. Men inte för mycket.

Och när jag tänker ett steg till kommer jag ju på att han har skurit av sig själv från oss också. Kanske ett typiskt alkoholistbeteende, vad vet jag.
Men jag vet en gång när han och jag skulle jobba med ett gäng skadade ungdomar och han kommer ut och luktar, eller faktiskt stinker, sprit och jag säger till honom, "du, M, du kan inte jobba så där idag. Gå och lägg dig igen."
Och där uppstod det en liten spricka. Jag vet inte om det var hos mig eller hos honom längre.

Men jag vet att jag inte följde upp det där samtalet sen.