DAMP

Jag undrar just om jag kanske har fått en släng av vuxendamp. Eventuellt nån släng av ADHD, eller liknande bokstavskombo. Eftersom jag tycker att det är tråkigt att kolla på TV, tråkigt att hyra film, tråkigt att köpa smågodis och jäsa i soffan, tråkigt att spela sällskapsspel, tråkigt att sitta och fika. Och för att jag tycker att det är jätteroligt att laga mat som är skitkomplicerad så att det blir aktion, för att jag tycker att det är roligt att jogga, för att jag helt plötsligt, gud förlåt mig alla mina gamla kunder, har börjat lyssna på emo som Bullets For My Valentine.

Jag har precis fått reda på att en nära bekant till mig har blivit sparkad från sitt jobb för att han inte kunde hantera spriten. Och det sätter spotlight på ett ganska delikat problem.
Hur göra när vänner ballar ur?
Det som först kommer till mig, till oss, är antagligen: måste hjälpa honom. Du måste säga till i god tid. Du måste stötta och vara moralens väktare.
Och det är det jag inte kan. Några av anledningarna är ädla. Några av anledningarna är fruktansvärt fula och egocentrerade. Men jag tänkte lyfta upp allt.

Dom ädla:
Vi har ett litet gäng som aldrig moraliserar över varandras sätt att vara. Det är ett gäng som försöker hitta alternativa vägar att vandra. Om det är ett överdrivet sexualiserande liv, ett överdrivet drickande, ett överdrivet motionerande, ett överdrivet knarkande, ett överdrivet jobbande, ett överdrivet romantiserande, ett överdrivet studerande o.s.v....vi låter det aldrig bli moral. Ingen av oss sätter sig på hästar högre än någon annan. Vi har alla våra brister, och det är faktiskt, bland annat, dessa vi älskar hos varandra.
Och anledningen till att vi inte moraliserar är för att ingen är smartare än någon annan. Alla har - trodde jag - koll på sina destruktiva beteenden. Alla kommer från bakgrunder med destruktivt beteende och kan därför också lyfta upp dom hos sig själv, analysera och sluta innan det blir för mycket.

Det jobbiga är att min bekant inte klarade det.

Vi har sett på hans darrande händer, hans rödflammiga hud, hans sätt att dricka öl MYCKET snabbare än vad jag gör att det är något snett. Men ändå har det varit så jävla svårt att säga något.

Och det är de som är de fula och egocentrerade anledningarna.
För om man skulle närma sig en sån som han, sätta sig på hästar högre än honom och berätta att han inte klarar av sitt liv. Ja, då måste man vara där hela jävla tiden den närmaste framtiden. Man måste verkligen bevisa, om och om igen, att man aldrig kommer att svika eller vika från hans sida. Sen när han fått rätsida på saker och ting, så måste man fortsätta att vara där. Och det som gör mig så jävla illa, som gör att jag mår dåligt, är att jag känner honom för lite. Han är en väns kompis, vi demonstrerar första maj, vi ses och tar en bärs då och då, vi har jobbat med struliga ungar ihop. Men jag pallar fan inte att hålla honom under armarna nu. Han är för långt bort i min vänskapshierarki. Och det är så jävla fult tänkt av mig.

För det är ju inte bara det att han är så långt ifrån mig i vänskapen. Det är ju också för att jag inte vet hur jag ska hinna och orka med att ha vuxendamp själv. Hur ska jag kunna hålla honom under armarna och springa på bjudfester, gå på krogen och jobba jobba, jogga jogga, sova gott. Och slutsatsen...whats in it for me?

Och just de anledningarna till att inte göra något är så vidriga. Men trots att jag tycker det, så är det ändå en del av problemet till att jag inte har gjort, och inte gör något. Fy fan.