Man kan se röven ur alla synvinklar

Bor på ett hotell i centrala Gbg. Ovanstående citat härstammar från hissen upp till sjunde våningen där jag bor. I hissen finns det speglar på alla väggar.
På hotellet finns en skybar, eller vad man ska kalla det. Ligger på samma våningsplan som mitt rum. Baren är fin när solen går ner bakom bergen på Hisingen.
Jag bor grymt, men fulast av dom som bor fint. Min utsikt skulle få Riksbanken att rodna i jämförelse.

Jag har åkt ner hit själv. Eller ensam. Och till en början kändes det som en del i min oändliga historia: alltid göra saker själv. Eller ensam. Trots att jag inte vill göra det ensam, därför att jag sällan har vänner som vill eller kan slå följe.
Men igår blev jag faktiskt inbjuden till middag hos en fantastisk musiker här nere i Gbg. När jag klev av tåget här nere fick jag dock messat att han hade haft spelning till två på natten i Norrland och att det hade blivit en massa inbokade intervjuer, så middagen ställdes in. Och jag blev så där…ensam igen. Och iPoden spelade Bruce Springsteens ”Racing in the streets”.

Och så tänkte jag på den där hemska hemska chartern jag drog iväg på förra hösten till Rhodos själv. Ensam. Eller på alla resor till Köpenhamn, Malmö och hit till Gbg som jag också dragit iväg på. För att jag liksom måste och inte vill begränsa mig. Alltså bara för att jag skulle vara ensam.

Så sjöng Bruce

”Some guys they just give up living
And start dying little by little, piece by piece
Some guys come home from work and wash up
And go racing in the streets”

och jag fick tummen ur röven och ringde till en av mina få vänner här i stan. Vi gick ut och åt, drack sprit, ännu mer sprit och Göteborgarna visade sig vara precis så goa som det sägs att dom ska vara. Jag tappade bort min vän, men hittade två nya galna bekantskaper, tappade bort dom, en tjej kom fram och tog mig i handen och sa ”nu går vi” och jag följde med till ”Nef” och hon försökte hångla upp mig och jag orkade inte mer och gick hem till mitt hotell i en stad som jag inte alls hittar i, somnade, vaknade och suddade ut en massa sms för att jag trodde att jag skulle dö, och ville inte att just dom sms:en skulle vara sparade till eftervärlden utan att jag kunde få förklara dom.

Igår på tåget tittade jag på ”Little miss Sunshine”. Jag grät, skrattade högt och fick ståpäls. Vet inte riktigt varför.

Hur som helst. Jag identifierar mig mest med farfarn i filmen. Vem identifierar du dig mest med?