Hon och jag bodde grannar i några år, det var nästan som i TV-serien Vänner. Vi bodde verkligen vägg i vägg, i samma portuppgång, i två exakt likadana lägenheter, men spegelvända. Sen ombildades hyresrätterna till bostadsrätter, syrran och hennes kille skaffade barn och köpte sig en villa i en förort som ligger några pendeltågsstationer ut från Sundbyberg.
Nu har dom ägnat ett år åt att fräscha till villan...och den är verkligen fantastisk. Vitputsad fasad, alla rum omgjorda. Skitsnyggt kök. Stor, jättestor veranda. Infällda spotlights i vardagsrum och kök och hall och elvärme i köksgolvet. Walk-in-closet, platta TV-apparater, två nya bilar, garage...ja, ni fattar. Hela köret.
På gatan är merparten av de boende äldre, som i pensionärer. Ett av pensionärsparen har bjudit hem syrran och hennes familj på kalas på fredag. Till kalaset ska även dom som bodde i syrrans hus innan komma.
Tanken var att jag skulle hem till syrran imorgon. Hon är min absolut bäste vän, och jag längtar efter hennes barn.
Nu ringde hon precis och ställde in. Hon kände sig så himla stressad, hon förstod inte hur hon skulle hinna fixa till hemma så att det var precis så tip top som det är i syrrans drömmar just när dom tidigare ägarna skulle komma förbi, för det kommer dom vilja göra, menade syrran. Hoppas att du förstår, och att det är okej, frågade hon mig.
Jo, jag förstår, och jag tycker att det är okej, på något sätt. Men det sätter fingret på något obehagligt. Vårt enorma behov av bekräftelse. Jag vet inte om just syrran och jag är exceptionella bekräftelsenarkomaner, jag tycker mig ha märkt det här beteendet även hos ganska många andra. Att leva sitt liv så att det ser bra ut för andra. Att äga ett eget hus, men att stressa sönder sig för att någon som bott i huset tidigare ska komma förbi och titta. Varför inte bara visa upp sitt eget liv och vara stolt över det? Hur mycket är egentligen andra människors bekräftelse värt?
Jag har en vän som jag kallar Ebba. När hon var 19 såg hon sig själv enbart leva genom andras ögon. Då åkte hon ut till sitt landställe, på ödebygden på Gotland och bodde i stugan själv i ett år för att lära sig leva med sig själv. För att bli en hälsosam egocentriker, en bra narcissist, en människa som klarade av att bekräfta sig själv istället för att bli bekräftad av andra. Det var så länge sen jag såg henne, så jag vet inte om hon har lyckats. Däremot vet jag att alla inte har ett lantställe med havsutsikt på ödebygden på Gotland.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
åh men är det inte bra att lära sig bekräfta sig själv? är det bara en illusion, är det egentligen så att försöken är lönlösa, att man aldrig kommer undan det där yttre man söker? vill vill verkligen lära mig det första. det vore så mycket enklare då. så mycket lättare att inte snöa in på det man inte har liksom. äh jag vet inte.
kan det inte vara så att visst bekräftelsebehov bara handlar om att känna, om än köpt, gemenskap? man anstränger sig in i det oändliga för den där bekräftelsen och känslan av att man, trots allt, inte är helt ensam? att det ganska lite handlar om den självbild man vill få reproducerad och förstärkt.
jag kom att tänka lite på goffman, den tyske (?) sociologen som pratade så mkt om front stage och back stage och det egna jaget. han menade att man ständigt bär masker, beroende på situation och omgivning, fåfängt kämpandes för att passa in (alt i n t e passa in, vilket ju också kan vara ett sätt att just - passa in). en sorglig tanke, att vi aldrig riktigt har en inre kärna, autencitet, utan hela tiden vindflöjlar i vår identitetskonstruktion.
I RELATE to goffman.
jag också, om än otroligt motvilligt, för tanken att man inte har ngt riktigt "jag" svindlar.
Carolyna: Jag tror inte att försöken är lönlösa. Problemet är kanske: Vad blir man för människa om man låter det där jag-sökandet blomma ut helt och hållet? Äh, jag vet inte heller faktiskt.
Katti: Jag svarade dig lite längre i ett senare inlägg däruppe. Men kom och tänka på en sak nu. Bara för att ifrågasätta våra normer: Varför skulle det vara jobbigt att inte ha ett rikitgt, autentiskt "jag"?
Skicka en kommentar