För flera år sen hängde jag en del med Thorsten Flinck (ja, det är konstigt, ja, han blev skyldig mig enorma summor pengar som jag inte fått tillbaks). Under en period bodde jag i Sundsvall och han hade en föreställning där så vi stämde möte på krogen. Vi hittade en gitarr och satt och försökte bräcka varandra i pretentiösa låtar fram till krogen stängde och vi härjade runt i Sundsvall efter det, ja, fan det är en extremt lång historia som jag kan berätta någon annan gång.
Men då, just den kvällen, visade Thorsten en sida som jag verkligen avundas, imponeras av och högaktar. Men som jag samtidigt missaktar och fruktar: hans megalomaniska sida. För han är (eller var, länge sen jag mötte på honom) megalomanisk på riktigt. När vi drev omkring där på morgonkvisten i Sundsvall berättade han för mig att han var en av Sveriges främsta skådespelare, att INGEN i hela skådisbranschen hade samma intonation som honom, att ingen var ens i närheten av samma närvaro i allt som Thorsten hade på scenen. Och så började han recitera texter. Jag tänkte att det var övergående, recitationen alltså, men han fortsatte. I evigheter.
Och det där är något som han verkligen står för, i mina ögon efter de där åren som vi träffades. Han ser sig själv som en gigant, inte bland giganter, utan som en riktig och ensam gigant. Det han gör och det han tänker är i hans egna ögon storartat.
Och jag är på rikigt, som sagt, imponerad, och avundsjuk på det sättet att förhålla sig till sitt liv. På något sätt essensen i att krossa konventionerna: hitta en formel att leva sitt eget liv som passar just bara sig själv.
Tänk att alltid kunna se sig själv som missförstådd, storartad och fantastisk.
Å andra sidan är det precis samma förhållningssätt som gubbar födda på förtiotalet anammar. Och då blir det helt plötsligt inte det minsta avvundsvärt, utan bara inskränkt och inlåst.
Jag tänkte lite på det när jag läste Kattis inlägg om den kanadensiske (?) sociologen Goffman, att det ju faktiskt finns människor med starka jag, med gigantiska personlighetstyper. Men som också framstår som helt otroligt ocharmiga och inskränkta, samtidigt.
Kanske är det så att tiden (gud vad jag hatar mitt resonemang nu), men att det är "tiden" vi lever i som föder den här strävan efter att passa in. Att min pappa har kört sin gigantiska livsväg, min mamma har varit fast i den kvinnoroll som kommer av det och att jag och min syrra ser att det inte är hållbart, suddar ut våra riktiga jag och försöker vara skummgummit som ska få det hela att funka rationellt.
Jag fattar inte varför man hela tiden försöker passa in. Jo, man kanske vill knulla förresten. Men som man räcker det ju med att städa lägenheten ibland.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
men i så fall så är ju "tiden" eller iaf dess påverkas på oss konstant! goffman pratade om det där (måste leta fram ett gammalt block - håller på o flyttpackar för att lämna ett fuktigt sthlm för ett ännu fuktigare paris om en vecka. borde packa ist för att gå vilse i socio-filo. men det är ju så ofantligt mkt roligare!) kunde typiskt nog inte hitta det, troligen redan i förrådet. hej google! iaf: goffman pratade om det där redan under 60-talet, så företeelsen är ju uppenbarligen inte ny (och kanske är det helt irrelevant eg.)
jag tänker att den här kontext bundna identiten vi bär med oss hela tiden är ngt som man kan förhålla sig till på två sätt: antingen acceptera/ana att det ligger ngt i resonemanget om att man i hög grad anpassar sig (trots att det är en fruktansvärt obehaglig sanning) att det egna jaget i stort sett endast existerar i relation till andra. eller så kan man säga: nänä, det där tror jag inte på. jag är jag och jag finns även när jag är helt ensam och ligger i badkaret. jag har en stark personlighet som ständigt är intakt. (fast hur vet man?) Goffman menade att man tom i sin ensamhet formulerar sitt jag i relation till andra ("den generaliserande andre" om jag minns rätt).
jag antar att det är få personer som är softa med att säga yes! jag finns bara pga av andra (fast samtidigt! grupptillhörighet definieras ju alltid i relation till andra grupper och dikotomiserande sker ju ständigt!) och samtidigt så framstår det som så naivt på något sätt att framhärda i sin åsikt att andras påverkan inte har ngn betydelse för hur man är, och vem man är.
långt och kanske förvirrat. skulle kunna fortsätta i evigheter.
Alls icke långt och verkligen inte förvirrat. Jag måste helt enkelt läsa in mig på Goffman, så jävla kul att hitta nånting annat än Bourdieu...
Jag tror att Goffman har helt rätt, Jag är ingen själv, jag är bara utifrån hur andra definierar mig.
Jag ser det på jobbet, jag såg det i plugget, jag ser det i relationer. Och jag vill verkligen vara hej mister superguy i alla andras ögon. Och jag tror att det är det som kallas social kompetens.
Men.
Som dom narcissiter vi har blivit är man inget annat än hur man TROR att andra definierar oss. Och det stora problemet med just den formen av narcissism är att de flesta (som jag känner) har en så usel självbild. Ån vi speglar oss i är smutsig av växthuseffekten, liksom.
Vilket alltså gör att man uppfattar sig lite skevt i förhållande till hur man egentligen "borde" uppfatta sig - och därför utvecklar nån slags neurotisk läggning (det här inlägget blir däremot förvirrat och förment hobbypsykologiserande. Men låt oss gå in i den fållan!)
Samtidigt, jag tror att jag kände Thorsten så bra att jag kan hävda att han verkligen inte gjorde något av det. Han var verkligen en jättenarcissist med jättestorhetsvansinne och som var helt övertygad om att han stod på toppen, att alla andra skulle definiera sig utifrån honom. Och jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det förhållningssättet. Därför att allt för många medelålders vita män i min nära omgivning åtminstone har gett sken av att göra det alltid. Och det är ett beteende som jag inte gillar på något sätt.
Men jag gillade Thorsten och hans fruktansvärt kompromisslösa hållning i förhållande till oss andra.
Så vars vill jag komma. Jo, jag undrar om man ska arbeta på att få mer storhetsvansinne. Eller om man ska slita ännu mer på att upfattas bra av andra människor.
Tack för dina kloka ingångar, förresten.
hah! "det här inlägget blir däremot förvirrat och förment hobbypsykologiserande. Men låt oss gå in i den fållan!" jag tycker om dig!
alright: jo, jag tror mer på storhetsvansinnet än att lägga hela sin självbild i andras händer. folk har som bekant inte alltid ens bästa för ögonen, medvetet eller omedvetet. på ngt sätt så tror jag att oavsett om man lägger sin identitet i storhetsvansinnesskålen eller andras uppfattning-skålen så kommer man inte närmare "sanningen" eller sitt jag. mer bara att man bestämmer sig för vilken grund ens egna jag-konstruktion ska utgå ifrån. alltjämt så kommer det oundvikligen leda till att man måste värja sig och slå ifrån sig, på ett eller annat sätt.
jag menar, har man bestämt sig för den egna fullkomligheten som utgångspunkt så måste man, som tänkande människa, ändå ngn gång tvivla och ifrågasätta och då lär det vara svårt att inte ta in andras uppfattning m viss bärighet, eller hur?
och har man bestämt sig på att helt låta sig definieras utifrån andras uppfattning så kommer man säkert till en punkt där man bara känner att vafan! vem vill ni göra mig till egentligen? och så gör man som lundell en gång skrev i ett brev ang nationalskaldstiteln, att man blir alltför mån om att kränga av sig den där blomsterkransen som de envisas trycka ner på ens huvud, ner i halsen (eller ngt sånt, allt är nere i förrådet) dvs att man plötsligt lägger vansinnig energi på att korrigera den där självbilden man trots allt inte känner sig hemma i.
så jag antar att det betyder att man ändå har en bild av sig själv, som kanske vuxit fram över tid med all säkerhet baserad på andras präglan och förväntingar, som efter ett tag blir så pass cementerad att man håller fast vid den. å andra sidan är ju inte det ngn motsättning till det andra.
slutsats: jag tror att storhetsvansinne (eller vad man nu vill kalla det) är sundare i längden än vindflöjelmentaliteten. men jag vet inte om man verkligen kan välja.
Jag sitter på jobbet och är på väg till Paris om tio minuter. Jag svarar på söndag, när jag är tillbaks!
Först och främsta vill jag säga att du verkar vara en man med många fantastiska historier att berätta, och därför skulle jag vilja bjuda dig på en massa öl, eller vin eller vad du föredrar, och bara sitta och lyssna på dig en hel kväll. Tills dess duger det alldeles gott att läsa din blogg. Och det där med att passa in, det har nog eskalerat med tiden tror jag också. Titta bara på intervjuer av politiker från 70-talet, ta vem som helst. Dom var mycket vassare och mer egensinniga än dagens strömlinjeformade tråkmånsar. Jag vet inte om jag ska skylla allt på dagens mer medialt genomlysta samhälle, men nog har det ett finger med i spelet ändå.
ser framemot det. det här var bra, ngt nytt. varför paris?
matte: Först, det är jag som vill bjuda DIG på öl, eller vin eller vad fan det kan vara. Sen: Det är ju bara att hålla med dig. Jag tror också att det har eskalerat, men det antar jag syns om man har "mellan-raderna-glasögonen" på sig när man läser den här larviga bloggen. Problemet med det synsättet, som jag har, är ju bara att det känns så jävla reaktionärt och "det var bättre för"-aktigt. Men jag kan inte släppa idén om att Kerouac, Thomas, Ekelöf, Alfredsson, Danielsson, Zetterlund, Joyce, Hemingway var så mycket mycket större visionärer än det vi ser nu. Jag läser inte boken "Bögjävlar" som något som vänder sig mot puggor enkom, jag ser den snarare som en kritik, eller ett diskussionsunderlag för hela jävla nutidspersonen. Har du läst den så? I annat fall, gör det!
katti: Jag håller naturligtvis med dig också, men jag skulle vilja dra diskussionen in mot det personliga:
Min farmor var piga fram till 50-talet. Därefter blev hon hemmamamma.
Min mormor jobbade i Tuppens fabriker till 50-talet. Därefter blev hon hemmamamma.
Farfar närde konstnärsdrömar och söp. Morfar vet jag inte riktigt vad han gjorde då, men båda kvinnorna har varit de tongivande i mina pärons liv. Mamma blev till en början också motsvarande piga. Pappa arbetade i klädesaffär och blev sen brevbärare när mamma blev barnskötare.
Vad jag vill komma till är detta: Min släkt vimlar av uppassare. Vi har alltid gjort saker för att andra ska må bra, och för att deras liv ska flyta. Det är så vi har fått vår bekräftelse och rent praktiskt vår lön.
Nu undrar jag mest hur jag ska slita mig från den bojan.
Vad gäller Paris:
Jag hade tänkt köpa en lägenhet i Paris för att ha en tillflyktsort, för att känna mig lite mer än vad jag är. Men det var så jävla dyrt. Så det blev inget. Ska kolla in Berlin snart.
Vad ska du göra i Paris?
bryta sig ut ur sin klasstillhörighet alltså? jadu. hur gör man det. det är uppenbarligen rätt många som lyckats, tycker sig ha lyckats om inte annat, folkhemmet står väl rätt öde idag, utbytt mot mexiteglet och plasmatvn, och kanske är det förmätet av mig att raljera över den typen av livsstil. alltjämt är det svårt att värja sig från ngn slags insikt om att folk är rätt låsta och lurade.
jag gjorde sällskap hemåt en natt i vintras m en kompis o pratade klasstillhörighet och livssituationer, sparkade snökockor på eriksbergsgatan och var egentligen alldeles för packade båda två, och jag minns att jag sa att jag ständigt måste aktivt verka för att vara/upplevas/uppleva mig själv som självständig och fri. att min uppväxt och socioekonomiska bakgrund liksom dagligen erbjöd en smidig genväg, en sån där genväg som alltid blir till kvicksand, och hur jag som som sagt kände att jag hela tiden måste stå emot det, behovet av absolut frihet och vetskapen om att inte bli köpt/i beroendeställning. en påtaglig realitet i min värld, om än priviligerad.
och min kompis svarade: däri ligger skillnaden! du behöver inte bli köpt, jag däremot och hela min släkt, har alltid blivit köpta! vad tror du att ett vanligt knegarjobb innebär? frihet?
det där var några månader sen som sagt, snart ett år sen och trots fyllan (som iofs vid det laget ebbat ut under promenaden fr slussen t östermalm) så kommer jag så väl ihåg det. minns att jag skämdes, över ngt jag rimligtvis inte kan påverka mer än att försöka motverka klasseg.
hur som helst, min poäng: det är svårt, frågan är om det ens går? att krossa de olika strukturer som påverkar våra liv. men så länge man lyssnar och vågar se, så finns det en chans, ett hopp.
(paris för ett halvår. byta miljö, gärdet mot marais och lite riktning.)
Öl duger gott. Jag har inte läst boken Bögjävlar alls, kanske borde börja där.
Fredrik. Du sade en gång när vi talade om Diasporan att du inte tyckte om själva uttrycket. Att man borde kunna leva historiefritt.
Hur skulle det vara att bara leva historiefritt nu ? Relaterat till din släkt menar jag. Eller känns det som att du sviker dina släktingar om du inte gör något som innebär att ta sig uppåt ?
Jag läser vad ni skriver men jag förstår inte. Varför gör jag inte det ?
Skicka en kommentar