Det märks att jag snart fyller trettiotre år. Det verkar som om hela min biologiska klockan är inställd på att jag ska ha haft barn i flera år, men att jag på något intellektuellt sätt bortsett från den biologiska gången. Framförallt märks det på att pappaskämten har poppat upp helt oblygt. Det är som om pappaskämten skiter i mitt faktiska livsförhållande, och ska ändå tränga fram. Och jag kan inte hindra dem.
Så här lät det på redaktionen alldeles nyss
Jag: Det är en tjej i Göteborg som ska göra Hillary Clintons hatt.
Annika: Ska en svensk tjej göra Hillary Clintons hatt?
Jag: Ja, fast det är ju bara en doktorshatt förstås. Hillary har ju blivit hedersdoktor på Göteborgs Universitet.
Jag: (mumlandes) och så ska hon göra hennes tändhatt också.
Annika: Va?
Jag: (mer högröd än vanligt i ansiktet) Förlåt, det var ett pappaskämt igen.
tisdag 28 augusti 2007
söndag 26 augusti 2007
Kräks
Shit alabama.
Jag kräktes igår. Jag fyller snart 33 år. Och jag kräktes igår, eller snarare i morse. Hur pinsam är det möjligt att bli?
Kvällen började med en zucchini- och spenatsoppa, smörstekta kantareller och öl för mig själv på balkongen. Därefter drog jag in till P3-dagen i Kungsan, vin på Helgeandsholmen, på trapporna ner mot Strömmen, fortsatt vindrickande på trappan utanför Riksdagen (där jag för övrigt kastade tre flaskor vin för att höra ljudet av glas som krossades, fråga igen: hur pinsam är det möjligt att bli?), Berns terass, efterfest hemma hos mig, springa från intressant samtal ute på balkongen in på toa, hann nästan inte fram, kräktes, kräktes igen, la mig på sängen, hyperventilerade, somnade och lät mina stackars gäster vara själva, trots att dom hade följt med till förorten för att umgås med mig.
Nu: soffbordet belamrat med vinslattar, hemkörd Johannesörtsbrännvin, Fernet och öl och nötter. Och min mobil som hela tiden påminner mig om att gå och lägga mig. Så här skrev jag i fredags natt "På riktigt. Gå och lägg dig. Du har lovat dig själv att sova" och så har jag ställt in alarmet på 23.15.
Jag kräktes igår. Jag fyller snart 33 år. Och jag kräktes igår, eller snarare i morse. Hur pinsam är det möjligt att bli?
Kvällen började med en zucchini- och spenatsoppa, smörstekta kantareller och öl för mig själv på balkongen. Därefter drog jag in till P3-dagen i Kungsan, vin på Helgeandsholmen, på trapporna ner mot Strömmen, fortsatt vindrickande på trappan utanför Riksdagen (där jag för övrigt kastade tre flaskor vin för att höra ljudet av glas som krossades, fråga igen: hur pinsam är det möjligt att bli?), Berns terass, efterfest hemma hos mig, springa från intressant samtal ute på balkongen in på toa, hann nästan inte fram, kräktes, kräktes igen, la mig på sängen, hyperventilerade, somnade och lät mina stackars gäster vara själva, trots att dom hade följt med till förorten för att umgås med mig.
Nu: soffbordet belamrat med vinslattar, hemkörd Johannesörtsbrännvin, Fernet och öl och nötter. Och min mobil som hela tiden påminner mig om att gå och lägga mig. Så här skrev jag i fredags natt "På riktigt. Gå och lägg dig. Du har lovat dig själv att sova" och så har jag ställt in alarmet på 23.15.
lördag 25 augusti 2007
Antiliberal politik
Jag gillar överförmynderi. Jag gillar såna saker som systembolaget, höga skatter, allmännyttan, post- och telemonopol.
Anledningen är enkel, jag tror inte särskilt mycket på människan. Om vi bara kan, så gör vi det som vi kortsiktigt tänker är det bästa för oss själva. Om vi har råd så köper vi en SUV, trots att vi vet att miljön har lungcancer. Om vi kan så skiter vi i att tänka på barnen i Biafra. Om vi kunde köpa det på Konsum så skulle såna som jag dricka sprit precis hela tiden.
Jag tror alltså inte att vi, generellt sett, nånsin har det allmännas bästa för ögonen. Därför tycker jag att det behövs en pålitlig och - jobbigt ord nu - stark stat.
Tänkte särskilt mycket på det idag när jag gick på Mackedonkan. Som jag svurit på att för alltid bojkotta, men som ändå drar in mig i sitt flottiga garn om och om igen. Där satt barnfamilj efter barnfamilj, tonåringar och jag. Trots att vi alla vet att det är direkt farligt för oss att käka där. Och så tänkte jag på Systembolaget. Fan, borde man inte instifta en liknande instans för onyttig föda också, alltså ett systembolag fast för fett?
Jo, jag tycker nog det. Vi klarar inte av att hantera någon "frihet".
Anledningen är enkel, jag tror inte särskilt mycket på människan. Om vi bara kan, så gör vi det som vi kortsiktigt tänker är det bästa för oss själva. Om vi har råd så köper vi en SUV, trots att vi vet att miljön har lungcancer. Om vi kan så skiter vi i att tänka på barnen i Biafra. Om vi kunde köpa det på Konsum så skulle såna som jag dricka sprit precis hela tiden.
Jag tror alltså inte att vi, generellt sett, nånsin har det allmännas bästa för ögonen. Därför tycker jag att det behövs en pålitlig och - jobbigt ord nu - stark stat.
Tänkte särskilt mycket på det idag när jag gick på Mackedonkan. Som jag svurit på att för alltid bojkotta, men som ändå drar in mig i sitt flottiga garn om och om igen. Där satt barnfamilj efter barnfamilj, tonåringar och jag. Trots att vi alla vet att det är direkt farligt för oss att käka där. Och så tänkte jag på Systembolaget. Fan, borde man inte instifta en liknande instans för onyttig föda också, alltså ett systembolag fast för fett?
Jo, jag tycker nog det. Vi klarar inte av att hantera någon "frihet".
torsdag 23 augusti 2007
Igen fy fan.
Men den här gången för att jag kände mig riktigt riktigt svinig. Det blir ju så när man sätter sina fulaste tankar på pränt.
Men jag kom också på varför han inte är så nära mig, eller faktiskt hela vårt gäng. Just beroende på hans överdrivna drickande. Så mycket för den idén om att vi älskar allas brister. Jag kom på att ingen av oss gillar när det blir för överdrivet. Så återigen visar man ju hur fast man är i konventionerna om hur ett liv ska levas. Var gärna överdriven. Men inte för mycket.
Och när jag tänker ett steg till kommer jag ju på att han har skurit av sig själv från oss också. Kanske ett typiskt alkoholistbeteende, vad vet jag.
Men jag vet en gång när han och jag skulle jobba med ett gäng skadade ungdomar och han kommer ut och luktar, eller faktiskt stinker, sprit och jag säger till honom, "du, M, du kan inte jobba så där idag. Gå och lägg dig igen."
Och där uppstod det en liten spricka. Jag vet inte om det var hos mig eller hos honom längre.
Men jag vet att jag inte följde upp det där samtalet sen.
Men jag kom också på varför han inte är så nära mig, eller faktiskt hela vårt gäng. Just beroende på hans överdrivna drickande. Så mycket för den idén om att vi älskar allas brister. Jag kom på att ingen av oss gillar när det blir för överdrivet. Så återigen visar man ju hur fast man är i konventionerna om hur ett liv ska levas. Var gärna överdriven. Men inte för mycket.
Och när jag tänker ett steg till kommer jag ju på att han har skurit av sig själv från oss också. Kanske ett typiskt alkoholistbeteende, vad vet jag.
Men jag vet en gång när han och jag skulle jobba med ett gäng skadade ungdomar och han kommer ut och luktar, eller faktiskt stinker, sprit och jag säger till honom, "du, M, du kan inte jobba så där idag. Gå och lägg dig igen."
Och där uppstod det en liten spricka. Jag vet inte om det var hos mig eller hos honom längre.
Men jag vet att jag inte följde upp det där samtalet sen.
DAMP
Jag undrar just om jag kanske har fått en släng av vuxendamp. Eventuellt nån släng av ADHD, eller liknande bokstavskombo. Eftersom jag tycker att det är tråkigt att kolla på TV, tråkigt att hyra film, tråkigt att köpa smågodis och jäsa i soffan, tråkigt att spela sällskapsspel, tråkigt att sitta och fika. Och för att jag tycker att det är jätteroligt att laga mat som är skitkomplicerad så att det blir aktion, för att jag tycker att det är roligt att jogga, för att jag helt plötsligt, gud förlåt mig alla mina gamla kunder, har börjat lyssna på emo som Bullets For My Valentine.
Jag har precis fått reda på att en nära bekant till mig har blivit sparkad från sitt jobb för att han inte kunde hantera spriten. Och det sätter spotlight på ett ganska delikat problem.
Hur göra när vänner ballar ur?
Det som först kommer till mig, till oss, är antagligen: måste hjälpa honom. Du måste säga till i god tid. Du måste stötta och vara moralens väktare.
Och det är det jag inte kan. Några av anledningarna är ädla. Några av anledningarna är fruktansvärt fula och egocentrerade. Men jag tänkte lyfta upp allt.
Dom ädla:
Vi har ett litet gäng som aldrig moraliserar över varandras sätt att vara. Det är ett gäng som försöker hitta alternativa vägar att vandra. Om det är ett överdrivet sexualiserande liv, ett överdrivet drickande, ett överdrivet motionerande, ett överdrivet knarkande, ett överdrivet jobbande, ett överdrivet romantiserande, ett överdrivet studerande o.s.v....vi låter det aldrig bli moral. Ingen av oss sätter sig på hästar högre än någon annan. Vi har alla våra brister, och det är faktiskt, bland annat, dessa vi älskar hos varandra.
Och anledningen till att vi inte moraliserar är för att ingen är smartare än någon annan. Alla har - trodde jag - koll på sina destruktiva beteenden. Alla kommer från bakgrunder med destruktivt beteende och kan därför också lyfta upp dom hos sig själv, analysera och sluta innan det blir för mycket.
Det jobbiga är att min bekant inte klarade det.
Vi har sett på hans darrande händer, hans rödflammiga hud, hans sätt att dricka öl MYCKET snabbare än vad jag gör att det är något snett. Men ändå har det varit så jävla svårt att säga något.
Och det är de som är de fula och egocentrerade anledningarna.
För om man skulle närma sig en sån som han, sätta sig på hästar högre än honom och berätta att han inte klarar av sitt liv. Ja, då måste man vara där hela jävla tiden den närmaste framtiden. Man måste verkligen bevisa, om och om igen, att man aldrig kommer att svika eller vika från hans sida. Sen när han fått rätsida på saker och ting, så måste man fortsätta att vara där. Och det som gör mig så jävla illa, som gör att jag mår dåligt, är att jag känner honom för lite. Han är en väns kompis, vi demonstrerar första maj, vi ses och tar en bärs då och då, vi har jobbat med struliga ungar ihop. Men jag pallar fan inte att hålla honom under armarna nu. Han är för långt bort i min vänskapshierarki. Och det är så jävla fult tänkt av mig.
För det är ju inte bara det att han är så långt ifrån mig i vänskapen. Det är ju också för att jag inte vet hur jag ska hinna och orka med att ha vuxendamp själv. Hur ska jag kunna hålla honom under armarna och springa på bjudfester, gå på krogen och jobba jobba, jogga jogga, sova gott. Och slutsatsen...whats in it for me?
Och just de anledningarna till att inte göra något är så vidriga. Men trots att jag tycker det, så är det ändå en del av problemet till att jag inte har gjort, och inte gör något. Fy fan.
Jag har precis fått reda på att en nära bekant till mig har blivit sparkad från sitt jobb för att han inte kunde hantera spriten. Och det sätter spotlight på ett ganska delikat problem.
Hur göra när vänner ballar ur?
Det som först kommer till mig, till oss, är antagligen: måste hjälpa honom. Du måste säga till i god tid. Du måste stötta och vara moralens väktare.
Och det är det jag inte kan. Några av anledningarna är ädla. Några av anledningarna är fruktansvärt fula och egocentrerade. Men jag tänkte lyfta upp allt.
Dom ädla:
Vi har ett litet gäng som aldrig moraliserar över varandras sätt att vara. Det är ett gäng som försöker hitta alternativa vägar att vandra. Om det är ett överdrivet sexualiserande liv, ett överdrivet drickande, ett överdrivet motionerande, ett överdrivet knarkande, ett överdrivet jobbande, ett överdrivet romantiserande, ett överdrivet studerande o.s.v....vi låter det aldrig bli moral. Ingen av oss sätter sig på hästar högre än någon annan. Vi har alla våra brister, och det är faktiskt, bland annat, dessa vi älskar hos varandra.
Och anledningen till att vi inte moraliserar är för att ingen är smartare än någon annan. Alla har - trodde jag - koll på sina destruktiva beteenden. Alla kommer från bakgrunder med destruktivt beteende och kan därför också lyfta upp dom hos sig själv, analysera och sluta innan det blir för mycket.
Det jobbiga är att min bekant inte klarade det.
Vi har sett på hans darrande händer, hans rödflammiga hud, hans sätt att dricka öl MYCKET snabbare än vad jag gör att det är något snett. Men ändå har det varit så jävla svårt att säga något.
Och det är de som är de fula och egocentrerade anledningarna.
För om man skulle närma sig en sån som han, sätta sig på hästar högre än honom och berätta att han inte klarar av sitt liv. Ja, då måste man vara där hela jävla tiden den närmaste framtiden. Man måste verkligen bevisa, om och om igen, att man aldrig kommer att svika eller vika från hans sida. Sen när han fått rätsida på saker och ting, så måste man fortsätta att vara där. Och det som gör mig så jävla illa, som gör att jag mår dåligt, är att jag känner honom för lite. Han är en väns kompis, vi demonstrerar första maj, vi ses och tar en bärs då och då, vi har jobbat med struliga ungar ihop. Men jag pallar fan inte att hålla honom under armarna nu. Han är för långt bort i min vänskapshierarki. Och det är så jävla fult tänkt av mig.
För det är ju inte bara det att han är så långt ifrån mig i vänskapen. Det är ju också för att jag inte vet hur jag ska hinna och orka med att ha vuxendamp själv. Hur ska jag kunna hålla honom under armarna och springa på bjudfester, gå på krogen och jobba jobba, jogga jogga, sova gott. Och slutsatsen...whats in it for me?
Och just de anledningarna till att inte göra något är så vidriga. Men trots att jag tycker det, så är det ändå en del av problemet till att jag inte har gjort, och inte gör något. Fy fan.
måndag 20 augusti 2007
Paris
Jag har varit i Paris i tre dagar med min absolut bäste vän. Hon och jag hängde runt tillsammans nästan varje dag i fyra år för några år sen. Vi bodde ihop i två av dom åren. Nu, i helgen, i Paris, bodde vi mitt i Marais, i ett rum med heltäckningsmatta (såklart) Nu är jag hemma från Paris igen, och lägenheten här i Sundbyberg vet nog inte sist den ekade så tomt. Jo, förresten.
Lägenheten teaterviskar liksom lite när det sist var..."Sist var det den dag som hon drog för dryga 18 månader sen och du drog ut på krogen, det var en söndagsförmiddag, och du drack dig full, du drog till Elverket på brunch och vägrade sluta dricka vitt vin.
Du ville inte tappa ansiktet inför hennes föräldrar som kom och hämtade alla saker. Så du drog iväg. Du drog snabbt på morgonen, kramade om henne, tog hissen ner till bottenplan och halade upp iPoden och satte på 'Blanda Spår'.
Det var då du satt och grät på bussen in mot stan för att Buddy Guy vägrade sluta sjunga den evighetslånga låten 'Baby, please don't leave me'. Det var då du trodde att din iPod levde, därför att du hade satt den på 'Blanda Spår', och den första låt den börjar spela när du gick ut från porten var 'Baby please don't leave me'.
Det var då du förbannade Buddy Guy för att han gör såna evighetslånga låtar på mer än sju minuter, och trots att du satt längst fram i buss 515 så visste alla i bussen att du grät.
Och när du kom hem sen, sent sent på natten. Då tyckte du att det ekade tomt här."
Idag kunde jag inte gå hem från jobbet. Jag jobbade sent. Sen tog jag en promenad. Först hit. Sen dit. Och sen tillbaks. Jag var liksom tvungen att veta hur Strandvägen såg ut från alla håll. Jag var liksom tvungen att vandra Grevgatan tills slut och sen tillbaks för att göra mig lustig över alla snubbar i perfekta kostymer, snygga bilar och små hundar. Jag var liksom tvingad att sitta på Strandvägskajen och drömma om ett bad i Djurgårdskanalen. Jag var liksom tvungen till att vandra den långa slingan i Sundbyberg. Jag var liksom tvungen att lägga mig framför kyrkan och kolla in alla fula människor här.
När jag kom hem laddade jag snabbt ner Entourage. Kollade in den, satte på slutet på The Squid and the Whale. Och nu, hur jag än gör, så ekar det tomt. Jag måste köpa en mindre lägenhet. Där bara jag och inga minnen får plats.
Hon och jag når alltid till en punkt där det är perfekt att vara. Vi drivs av ganska få konventioner. Vi har inga krav på varandra mer än den sunda ärligheten. Och vi vet båda två att vi inte vill vara som dom. Vilka nu DOM är.
Och det är det som gör det så jävla jobbigt just nu, därför att nu måste jag vara själv igen. Jag kan inte langa upp det där upplägget som jag vill ska smashas in otagbart på min planhalva. Jag kan inte droppa den där halvfärdiga meningen som hon fulländar. Jag kan inte höra det där skämtet, se den där dansen, få det där skrattet ikväll. Jag kan inte höra någon annan andas när jag ska somna.
Och nej, jag vill inte bo tillsammans med någon nu. Jag vill inte bo ihop med henne nu.
Jag vill inte ha det som det är tänkt att man ska ha det.
Men jag vet att jag blir allt äldre för varje natt jag sitter upp på balkongen till klockan halv tre och är så sjukt trött på jobbet och är sen tvungen att vandra vandra vandra omkring och sen komma hem och inte palla laga mat, för jag har ingen att briljera inför (se där, återigen det där bekräftelsebehovet), ladda ner sunkiga TV-serier och sen sitta på balkongen för att vänta in mitt eget lugn.
Det är fan det som är det svåraste. Om man inte vill vara som DOM, då är det så svårt att hitta dom där förebilderna som ska göra att det är lätt att somna och åka direkt hem från jobbet och laga mat och spara till en New York-resa.
Och det svåraste är att hela tiden inbilla sig att man skulle vara lyckligare för att det låg någon där bredvid och andades. Jag vet att det inte är där det finns. Det finns i mig, och jag måste bara hitta just rätt nyckel att låsa upp skiten med.
Lägenheten teaterviskar liksom lite när det sist var..."Sist var det den dag som hon drog för dryga 18 månader sen och du drog ut på krogen, det var en söndagsförmiddag, och du drack dig full, du drog till Elverket på brunch och vägrade sluta dricka vitt vin.
Du ville inte tappa ansiktet inför hennes föräldrar som kom och hämtade alla saker. Så du drog iväg. Du drog snabbt på morgonen, kramade om henne, tog hissen ner till bottenplan och halade upp iPoden och satte på 'Blanda Spår'.
Det var då du satt och grät på bussen in mot stan för att Buddy Guy vägrade sluta sjunga den evighetslånga låten 'Baby, please don't leave me'. Det var då du trodde att din iPod levde, därför att du hade satt den på 'Blanda Spår', och den första låt den börjar spela när du gick ut från porten var 'Baby please don't leave me'.
Det var då du förbannade Buddy Guy för att han gör såna evighetslånga låtar på mer än sju minuter, och trots att du satt längst fram i buss 515 så visste alla i bussen att du grät.
Och när du kom hem sen, sent sent på natten. Då tyckte du att det ekade tomt här."
Idag kunde jag inte gå hem från jobbet. Jag jobbade sent. Sen tog jag en promenad. Först hit. Sen dit. Och sen tillbaks. Jag var liksom tvungen att veta hur Strandvägen såg ut från alla håll. Jag var liksom tvungen att vandra Grevgatan tills slut och sen tillbaks för att göra mig lustig över alla snubbar i perfekta kostymer, snygga bilar och små hundar. Jag var liksom tvingad att sitta på Strandvägskajen och drömma om ett bad i Djurgårdskanalen. Jag var liksom tvungen till att vandra den långa slingan i Sundbyberg. Jag var liksom tvungen att lägga mig framför kyrkan och kolla in alla fula människor här.
När jag kom hem laddade jag snabbt ner Entourage. Kollade in den, satte på slutet på The Squid and the Whale. Och nu, hur jag än gör, så ekar det tomt. Jag måste köpa en mindre lägenhet. Där bara jag och inga minnen får plats.
Hon och jag når alltid till en punkt där det är perfekt att vara. Vi drivs av ganska få konventioner. Vi har inga krav på varandra mer än den sunda ärligheten. Och vi vet båda två att vi inte vill vara som dom. Vilka nu DOM är.
Och det är det som gör det så jävla jobbigt just nu, därför att nu måste jag vara själv igen. Jag kan inte langa upp det där upplägget som jag vill ska smashas in otagbart på min planhalva. Jag kan inte droppa den där halvfärdiga meningen som hon fulländar. Jag kan inte höra det där skämtet, se den där dansen, få det där skrattet ikväll. Jag kan inte höra någon annan andas när jag ska somna.
Och nej, jag vill inte bo tillsammans med någon nu. Jag vill inte bo ihop med henne nu.
Jag vill inte ha det som det är tänkt att man ska ha det.
Men jag vet att jag blir allt äldre för varje natt jag sitter upp på balkongen till klockan halv tre och är så sjukt trött på jobbet och är sen tvungen att vandra vandra vandra omkring och sen komma hem och inte palla laga mat, för jag har ingen att briljera inför (se där, återigen det där bekräftelsebehovet), ladda ner sunkiga TV-serier och sen sitta på balkongen för att vänta in mitt eget lugn.
Det är fan det som är det svåraste. Om man inte vill vara som DOM, då är det så svårt att hitta dom där förebilderna som ska göra att det är lätt att somna och åka direkt hem från jobbet och laga mat och spara till en New York-resa.
Och det svåraste är att hela tiden inbilla sig att man skulle vara lyckligare för att det låg någon där bredvid och andades. Jag vet att det inte är där det finns. Det finns i mig, och jag måste bara hitta just rätt nyckel att låsa upp skiten med.
fredag 17 augusti 2007
Nu...
...sticker jag till Paris. Utan laptop.
Jag ska kolla på en lägenhet i de latinska kvarteren. Trots att jag har papper på att jag är Sveriges sämste elev i franska. (Det är sant, jag skrev typ 18 poäng av 124 möjliga på centralprovet i tvåan, och min fröken kom in efteråt och sa "Ja, hörrni. Vi har Sveriges sämste elev i vår klass. Och har papper på det också".) Men jag inbillar mig att gräset är grönare, ni vet.
På måndag börjar vi sända radio igen. Jag längtar.
Trevlig helg.
Jag ska kolla på en lägenhet i de latinska kvarteren. Trots att jag har papper på att jag är Sveriges sämste elev i franska. (Det är sant, jag skrev typ 18 poäng av 124 möjliga på centralprovet i tvåan, och min fröken kom in efteråt och sa "Ja, hörrni. Vi har Sveriges sämste elev i vår klass. Och har papper på det också".) Men jag inbillar mig att gräset är grönare, ni vet.
På måndag börjar vi sända radio igen. Jag längtar.
Trevlig helg.
torsdag 16 augusti 2007
Being Thorsten Flinck
För flera år sen hängde jag en del med Thorsten Flinck (ja, det är konstigt, ja, han blev skyldig mig enorma summor pengar som jag inte fått tillbaks). Under en period bodde jag i Sundsvall och han hade en föreställning där så vi stämde möte på krogen. Vi hittade en gitarr och satt och försökte bräcka varandra i pretentiösa låtar fram till krogen stängde och vi härjade runt i Sundsvall efter det, ja, fan det är en extremt lång historia som jag kan berätta någon annan gång.
Men då, just den kvällen, visade Thorsten en sida som jag verkligen avundas, imponeras av och högaktar. Men som jag samtidigt missaktar och fruktar: hans megalomaniska sida. För han är (eller var, länge sen jag mötte på honom) megalomanisk på riktigt. När vi drev omkring där på morgonkvisten i Sundsvall berättade han för mig att han var en av Sveriges främsta skådespelare, att INGEN i hela skådisbranschen hade samma intonation som honom, att ingen var ens i närheten av samma närvaro i allt som Thorsten hade på scenen. Och så började han recitera texter. Jag tänkte att det var övergående, recitationen alltså, men han fortsatte. I evigheter.
Och det där är något som han verkligen står för, i mina ögon efter de där åren som vi träffades. Han ser sig själv som en gigant, inte bland giganter, utan som en riktig och ensam gigant. Det han gör och det han tänker är i hans egna ögon storartat.
Och jag är på rikigt, som sagt, imponerad, och avundsjuk på det sättet att förhålla sig till sitt liv. På något sätt essensen i att krossa konventionerna: hitta en formel att leva sitt eget liv som passar just bara sig själv.
Tänk att alltid kunna se sig själv som missförstådd, storartad och fantastisk.
Å andra sidan är det precis samma förhållningssätt som gubbar födda på förtiotalet anammar. Och då blir det helt plötsligt inte det minsta avvundsvärt, utan bara inskränkt och inlåst.
Jag tänkte lite på det när jag läste Kattis inlägg om den kanadensiske (?) sociologen Goffman, att det ju faktiskt finns människor med starka jag, med gigantiska personlighetstyper. Men som också framstår som helt otroligt ocharmiga och inskränkta, samtidigt.
Kanske är det så att tiden (gud vad jag hatar mitt resonemang nu), men att det är "tiden" vi lever i som föder den här strävan efter att passa in. Att min pappa har kört sin gigantiska livsväg, min mamma har varit fast i den kvinnoroll som kommer av det och att jag och min syrra ser att det inte är hållbart, suddar ut våra riktiga jag och försöker vara skummgummit som ska få det hela att funka rationellt.
Jag fattar inte varför man hela tiden försöker passa in. Jo, man kanske vill knulla förresten. Men som man räcker det ju med att städa lägenheten ibland.
Men då, just den kvällen, visade Thorsten en sida som jag verkligen avundas, imponeras av och högaktar. Men som jag samtidigt missaktar och fruktar: hans megalomaniska sida. För han är (eller var, länge sen jag mötte på honom) megalomanisk på riktigt. När vi drev omkring där på morgonkvisten i Sundsvall berättade han för mig att han var en av Sveriges främsta skådespelare, att INGEN i hela skådisbranschen hade samma intonation som honom, att ingen var ens i närheten av samma närvaro i allt som Thorsten hade på scenen. Och så började han recitera texter. Jag tänkte att det var övergående, recitationen alltså, men han fortsatte. I evigheter.
Och det där är något som han verkligen står för, i mina ögon efter de där åren som vi träffades. Han ser sig själv som en gigant, inte bland giganter, utan som en riktig och ensam gigant. Det han gör och det han tänker är i hans egna ögon storartat.
Och jag är på rikigt, som sagt, imponerad, och avundsjuk på det sättet att förhålla sig till sitt liv. På något sätt essensen i att krossa konventionerna: hitta en formel att leva sitt eget liv som passar just bara sig själv.
Tänk att alltid kunna se sig själv som missförstådd, storartad och fantastisk.
Å andra sidan är det precis samma förhållningssätt som gubbar födda på förtiotalet anammar. Och då blir det helt plötsligt inte det minsta avvundsvärt, utan bara inskränkt och inlåst.
Jag tänkte lite på det när jag läste Kattis inlägg om den kanadensiske (?) sociologen Goffman, att det ju faktiskt finns människor med starka jag, med gigantiska personlighetstyper. Men som också framstår som helt otroligt ocharmiga och inskränkta, samtidigt.
Kanske är det så att tiden (gud vad jag hatar mitt resonemang nu), men att det är "tiden" vi lever i som föder den här strävan efter att passa in. Att min pappa har kört sin gigantiska livsväg, min mamma har varit fast i den kvinnoroll som kommer av det och att jag och min syrra ser att det inte är hållbart, suddar ut våra riktiga jag och försöker vara skummgummit som ska få det hela att funka rationellt.
Jag fattar inte varför man hela tiden försöker passa in. Jo, man kanske vill knulla förresten. Men som man räcker det ju med att städa lägenheten ibland.
onsdag 15 augusti 2007
Allra käraste syster
Hon och jag bodde grannar i några år, det var nästan som i TV-serien Vänner. Vi bodde verkligen vägg i vägg, i samma portuppgång, i två exakt likadana lägenheter, men spegelvända. Sen ombildades hyresrätterna till bostadsrätter, syrran och hennes kille skaffade barn och köpte sig en villa i en förort som ligger några pendeltågsstationer ut från Sundbyberg.
Nu har dom ägnat ett år åt att fräscha till villan...och den är verkligen fantastisk. Vitputsad fasad, alla rum omgjorda. Skitsnyggt kök. Stor, jättestor veranda. Infällda spotlights i vardagsrum och kök och hall och elvärme i köksgolvet. Walk-in-closet, platta TV-apparater, två nya bilar, garage...ja, ni fattar. Hela köret.
På gatan är merparten av de boende äldre, som i pensionärer. Ett av pensionärsparen har bjudit hem syrran och hennes familj på kalas på fredag. Till kalaset ska även dom som bodde i syrrans hus innan komma.
Tanken var att jag skulle hem till syrran imorgon. Hon är min absolut bäste vän, och jag längtar efter hennes barn.
Nu ringde hon precis och ställde in. Hon kände sig så himla stressad, hon förstod inte hur hon skulle hinna fixa till hemma så att det var precis så tip top som det är i syrrans drömmar just när dom tidigare ägarna skulle komma förbi, för det kommer dom vilja göra, menade syrran. Hoppas att du förstår, och att det är okej, frågade hon mig.
Jo, jag förstår, och jag tycker att det är okej, på något sätt. Men det sätter fingret på något obehagligt. Vårt enorma behov av bekräftelse. Jag vet inte om just syrran och jag är exceptionella bekräftelsenarkomaner, jag tycker mig ha märkt det här beteendet även hos ganska många andra. Att leva sitt liv så att det ser bra ut för andra. Att äga ett eget hus, men att stressa sönder sig för att någon som bott i huset tidigare ska komma förbi och titta. Varför inte bara visa upp sitt eget liv och vara stolt över det? Hur mycket är egentligen andra människors bekräftelse värt?
Jag har en vän som jag kallar Ebba. När hon var 19 såg hon sig själv enbart leva genom andras ögon. Då åkte hon ut till sitt landställe, på ödebygden på Gotland och bodde i stugan själv i ett år för att lära sig leva med sig själv. För att bli en hälsosam egocentriker, en bra narcissist, en människa som klarade av att bekräfta sig själv istället för att bli bekräftad av andra. Det var så länge sen jag såg henne, så jag vet inte om hon har lyckats. Däremot vet jag att alla inte har ett lantställe med havsutsikt på ödebygden på Gotland.
Nu har dom ägnat ett år åt att fräscha till villan...och den är verkligen fantastisk. Vitputsad fasad, alla rum omgjorda. Skitsnyggt kök. Stor, jättestor veranda. Infällda spotlights i vardagsrum och kök och hall och elvärme i köksgolvet. Walk-in-closet, platta TV-apparater, två nya bilar, garage...ja, ni fattar. Hela köret.
På gatan är merparten av de boende äldre, som i pensionärer. Ett av pensionärsparen har bjudit hem syrran och hennes familj på kalas på fredag. Till kalaset ska även dom som bodde i syrrans hus innan komma.
Tanken var att jag skulle hem till syrran imorgon. Hon är min absolut bäste vän, och jag längtar efter hennes barn.
Nu ringde hon precis och ställde in. Hon kände sig så himla stressad, hon förstod inte hur hon skulle hinna fixa till hemma så att det var precis så tip top som det är i syrrans drömmar just när dom tidigare ägarna skulle komma förbi, för det kommer dom vilja göra, menade syrran. Hoppas att du förstår, och att det är okej, frågade hon mig.
Jo, jag förstår, och jag tycker att det är okej, på något sätt. Men det sätter fingret på något obehagligt. Vårt enorma behov av bekräftelse. Jag vet inte om just syrran och jag är exceptionella bekräftelsenarkomaner, jag tycker mig ha märkt det här beteendet även hos ganska många andra. Att leva sitt liv så att det ser bra ut för andra. Att äga ett eget hus, men att stressa sönder sig för att någon som bott i huset tidigare ska komma förbi och titta. Varför inte bara visa upp sitt eget liv och vara stolt över det? Hur mycket är egentligen andra människors bekräftelse värt?
Jag har en vän som jag kallar Ebba. När hon var 19 såg hon sig själv enbart leva genom andras ögon. Då åkte hon ut till sitt landställe, på ödebygden på Gotland och bodde i stugan själv i ett år för att lära sig leva med sig själv. För att bli en hälsosam egocentriker, en bra narcissist, en människa som klarade av att bekräfta sig själv istället för att bli bekräftad av andra. Det var så länge sen jag såg henne, så jag vet inte om hon har lyckats. Däremot vet jag att alla inte har ett lantställe med havsutsikt på ödebygden på Gotland.
tisdag 14 augusti 2007
Snart ska jag berätta varför...
...men jag har börjat läsa månadsmagasin igen. Åhhh, lycka, lycka. Jag älskar att läsa månadsmagasin för att få idéer, och här är en grej som gjorde att jag höll på att ramla av stolen idag.
Jag läste Damernas Värld, (som egentligen bara innehöll två artiklar av, som man säger, verkshöjd. Dels en om Hillary Clinton som Emil Arvidsson såklart hade skrivit. Dels en artikel om Moneybrother) och läste en grej med rubriken "Städkriget är över - om du vill". Och den handlar om hur man pedagogiskt ska få oss män att hjälpa till mer hemma. I texten kan man finna följande brödtext, rätt högt upp i artikeln:
"Dessutom har vi mer än en harmonisk tillvaro att vinna på jämställd hushållsfördelning. Den statliga utredningen 'Hemmet, barnen och makten' visar nämligen att kvinnans sexuella lust till mannen minskar när hon är missnöjd med arbetsfördelningen i hushållet"
Till att börja med. Hur fräscht känns det att som kvinna få pedagogiska tips om hur man ska förmå männen att ta mer ansvar över hushållsarbetet? Den här texten känns ju som om vi skulle vara tillbax i 50-talet igen.
Den statliga undersökningen som artikeln tar sin avstamp i stämmer ju säkert, även om den gjordes 2003, men vad fan är det för fel med oss som har kuk i så fall?
För det andra tycker jag att det finns en sån jävla unken doft i citatet ovan. Och just nu vet jag inte riktigt varför...men jag tror att det är för att det är som om mannen alltid ska vara sugen på en omgång i sängen, men att om han inte städar eller hjälper till hemma så blir det inget.
Gaah. Vi MÅSTE krossa konventionerna!
Fan, jag är inte alltid sugen på sex. Och jag tror att det är en del i det strukturella könsmaktsförtrycket att man alltid utmålar männen som att vi alltid skulle vara sugna på sex. Och att man därför, om man läste artikeln i DAMERNAS värld, skulle hjälpa till mer i hemmet för att få mer sex. Att ge sex i så fall blir som nån slags handelsvara för kvinnor...Ja, den meningen sätter ordet på vad det handlar om...min upprördhet alltså...att kvinnor inte tar för sig, utan GER sex, när det är fint hemma.
Äh, fan, jag vet inte. Men det är något unket med citatet. Hjälp mig nån som är smartare, men visst klingar det illa?
För övrigt vill jag bara skryta om min 6 kilometers-runda idag. Puss
Jag läste Damernas Värld, (som egentligen bara innehöll två artiklar av, som man säger, verkshöjd. Dels en om Hillary Clinton som Emil Arvidsson såklart hade skrivit. Dels en artikel om Moneybrother) och läste en grej med rubriken "Städkriget är över - om du vill". Och den handlar om hur man pedagogiskt ska få oss män att hjälpa till mer hemma. I texten kan man finna följande brödtext, rätt högt upp i artikeln:
"Dessutom har vi mer än en harmonisk tillvaro att vinna på jämställd hushållsfördelning. Den statliga utredningen 'Hemmet, barnen och makten' visar nämligen att kvinnans sexuella lust till mannen minskar när hon är missnöjd med arbetsfördelningen i hushållet"
Till att börja med. Hur fräscht känns det att som kvinna få pedagogiska tips om hur man ska förmå männen att ta mer ansvar över hushållsarbetet? Den här texten känns ju som om vi skulle vara tillbax i 50-talet igen.
Den statliga undersökningen som artikeln tar sin avstamp i stämmer ju säkert, även om den gjordes 2003, men vad fan är det för fel med oss som har kuk i så fall?
För det andra tycker jag att det finns en sån jävla unken doft i citatet ovan. Och just nu vet jag inte riktigt varför...men jag tror att det är för att det är som om mannen alltid ska vara sugen på en omgång i sängen, men att om han inte städar eller hjälper till hemma så blir det inget.
Gaah. Vi MÅSTE krossa konventionerna!
Fan, jag är inte alltid sugen på sex. Och jag tror att det är en del i det strukturella könsmaktsförtrycket att man alltid utmålar männen som att vi alltid skulle vara sugna på sex. Och att man därför, om man läste artikeln i DAMERNAS värld, skulle hjälpa till mer i hemmet för att få mer sex. Att ge sex i så fall blir som nån slags handelsvara för kvinnor...Ja, den meningen sätter ordet på vad det handlar om...min upprördhet alltså...att kvinnor inte tar för sig, utan GER sex, när det är fint hemma.
Äh, fan, jag vet inte. Men det är något unket med citatet. Hjälp mig nån som är smartare, men visst klingar det illa?
För övrigt vill jag bara skryta om min 6 kilometers-runda idag. Puss
Tallskogen på Bonniers konsthall
Jag har precis varit på min första modefest. Eller som dom som visste sa: M.O.D.E - F.E.S.T. Jag missade catwalken, men det gjorde tydligen inte så mycket därför att designern hade velat D.E.K.O.N.S.T.R.U.E.R.A kläderna, eller vad det var, så mycket, och det hade inte varit varken förståeligt eller särskilt snyggt. Och alla kom ut från visningen helt rödmosiga, därför att det var helt sjukt varmt i foajén, och enligt de modiga som vågade sig in till visningen mycket mycket mycket varmare än sjukt varm i det rummet som visningen ägde rum i.
Jag använde mig av termen dekonstruera flera gånger, och det gick väldigt bra.
Annars var jag mest nervös, iklädd en grå kavaj som inte var Rodebjer, drack en del gratis bubbel och trängde mig på folk som jag har liksom mött flyktigt på Riche och liknande ställen och blev presenterad för ett gäng andra.
Just i det här sammanhanget tror jag att mitt koketterande med min förortsbakgrund funkade väldigt bra.
Generellt sätt var alla tjejer supersmala. Och hade jättelånga ben. Och jag tänkte hela tiden på en rysk installation jag sett en gång som det bara var en massa tallstammar i. Männen å andra sidan såg i allmännhet ut som skit, och gjorde verkligen en poäng i det. Liksom...okej, modebranschen är inte den mest nytänkande och konventionsfria...när jag tänker efter...dom är ju helt beroende av våra konventioner om hur tjejer ska se ut., men ändå. Jag tror att det skiljde minst 15 bast melllan de olika könens medianålder. Och det verkade inte bekymra någon att det var patriarkatet som var fetast, äldst och sunkigast (inklusive mig själv). Egentligen är väl inte riktigt just det som är det absolut största problemet.
Det största problemet är kanske att det är så jävla lätt att objektifiera människor som inte har snopp.
Jag använde mig av termen dekonstruera flera gånger, och det gick väldigt bra.
Annars var jag mest nervös, iklädd en grå kavaj som inte var Rodebjer, drack en del gratis bubbel och trängde mig på folk som jag har liksom mött flyktigt på Riche och liknande ställen och blev presenterad för ett gäng andra.
Just i det här sammanhanget tror jag att mitt koketterande med min förortsbakgrund funkade väldigt bra.
Generellt sätt var alla tjejer supersmala. Och hade jättelånga ben. Och jag tänkte hela tiden på en rysk installation jag sett en gång som det bara var en massa tallstammar i. Männen å andra sidan såg i allmännhet ut som skit, och gjorde verkligen en poäng i det. Liksom...okej, modebranschen är inte den mest nytänkande och konventionsfria...när jag tänker efter...dom är ju helt beroende av våra konventioner om hur tjejer ska se ut., men ändå. Jag tror att det skiljde minst 15 bast melllan de olika könens medianålder. Och det verkade inte bekymra någon att det var patriarkatet som var fetast, äldst och sunkigast (inklusive mig själv). Egentligen är väl inte riktigt just det som är det absolut största problemet.
Det största problemet är kanske att det är så jävla lätt att objektifiera människor som inte har snopp.
måndag 13 augusti 2007
Polisen
Jag förstår mig inte på polisen.
Det är derby ikväll, Bajen möter Djurgården och en helikopter har cirkulerat över Råsunda den senaste timmen. Men va fan, kära snuten...så här är det:
De firmor som vill slåss gör det exceptionellt sällan i direkt anslutning till arenan. Man möter upp någon annanstans för att slåss. Så ert cirkulerande över min bostad är helt fruktlös, eller också bara en uppvisning av hur mycket cash ni är villiga att spendera på meningslösa spaningsinsatser.
Själv ska jag till utdelningen av Guldknappen just nu. Och, ja, jag vet vem det är som får den. Men det får jag inte berätta om förrän imorgon. Och egentligen...hur spännande är det?
Det är derby ikväll, Bajen möter Djurgården och en helikopter har cirkulerat över Råsunda den senaste timmen. Men va fan, kära snuten...så här är det:
De firmor som vill slåss gör det exceptionellt sällan i direkt anslutning till arenan. Man möter upp någon annanstans för att slåss. Så ert cirkulerande över min bostad är helt fruktlös, eller också bara en uppvisning av hur mycket cash ni är villiga att spendera på meningslösa spaningsinsatser.
Själv ska jag till utdelningen av Guldknappen just nu. Och, ja, jag vet vem det är som får den. Men det får jag inte berätta om förrän imorgon. Och egentligen...hur spännande är det?
söndag 12 augusti 2007
Trött
Jag är så sjukt trött. Och helt plötsligt längtar jag efter ramarna. Jag längtar efter att få ha det som jag och min förra sambo hade det. Någon att komma hem till. Någon att laga mat till. Någon att sova med. Jag längtar helt enkelt efter nån slags konvention, och det bara för att jag är så jävla trött. Jag orkar inte tänka mer.
Jag är glad över att min semster är slut nu. Jag är glad över att det kommer att finnas folk runt omkring mig som behöver mig, folk som jag inte behöver tränga mig inpå. Folk som jag inte behöver tänka strategiskt runt. Jag längtar efter ett schema. Tack söndag.
Jag är glad över att min semster är slut nu. Jag är glad över att det kommer att finnas folk runt omkring mig som behöver mig, folk som jag inte behöver tränga mig inpå. Folk som jag inte behöver tänka strategiskt runt. Jag längtar efter ett schema. Tack söndag.
En mycket märklig grej
Jag svimmade igår. Typ för första gången i mitt liv. Jag satt och käkade lunch, drack en Bloody Mary och en öl, kände hur allt blod försvann från huvudet och jag trodde att jag skulle kräkas, gick mot toaletten, och helt plötsligt tänkte jag "nu dör jag", och därefter ramlade jag ner från en avsats, välte blomkrukor och slog ner i marken nån meter under.
Jag vaknade till efter nån minut men det jag tänkte på gick i följande ordning:
1. Gud vad pinsamt. Mitt på Avenyn. Och vad ska mitt sällskap tänka?
2. Är det så här det kommer att bli när man dör? Inte så farligt i så fall.
3. Fan också, jag slog upp en märke på mina nya Doc Martens.
4. Fan också, nu kan jag inte festa sista kvällen.
Det där sket jag i sen. Jag gick hem, dyngsvettig, förvirrad, chockad, somnade på sängen och ringde till mina vänner för att dom skulle ringa mig nån timme senare, så att jag inte låg och dog på ett hotell på Avenyn, så att dom skulle ringa och ta tillbaks mig till verkligheten om det var så att jag höll på att försvinna.
Sen åkte jag till festivalen, hängde backstage, drack öl, tittade på Juliette and the Licks, Timo Räisänen, drack öl, tittade på The Ark och gömde mig från regnet, drack öl och tittade på Teddybears. Träffade två helt underbara syskon och deras partners, åkte på krog och hängde med Timo, åkte på efterfest i S.O.O.L:s studio igen. Kom hem full och jävlig efter en knäpp svarttaxifärd klockan 7 i morse.
Nu sitter jag i lobbyn och längtar efter någon som vill hålla om mig. Jag vill verkligen att någon ska hålla om mig.
Jag vaknade till efter nån minut men det jag tänkte på gick i följande ordning:
1. Gud vad pinsamt. Mitt på Avenyn. Och vad ska mitt sällskap tänka?
2. Är det så här det kommer att bli när man dör? Inte så farligt i så fall.
3. Fan också, jag slog upp en märke på mina nya Doc Martens.
4. Fan också, nu kan jag inte festa sista kvällen.
Det där sket jag i sen. Jag gick hem, dyngsvettig, förvirrad, chockad, somnade på sängen och ringde till mina vänner för att dom skulle ringa mig nån timme senare, så att jag inte låg och dog på ett hotell på Avenyn, så att dom skulle ringa och ta tillbaks mig till verkligheten om det var så att jag höll på att försvinna.
Sen åkte jag till festivalen, hängde backstage, drack öl, tittade på Juliette and the Licks, Timo Räisänen, drack öl, tittade på The Ark och gömde mig från regnet, drack öl och tittade på Teddybears. Träffade två helt underbara syskon och deras partners, åkte på krog och hängde med Timo, åkte på efterfest i S.O.O.L:s studio igen. Kom hem full och jävlig efter en knäpp svarttaxifärd klockan 7 i morse.
Nu sitter jag i lobbyn och längtar efter någon som vill hålla om mig. Jag vill verkligen att någon ska hålla om mig.
lördag 11 augusti 2007
"You're so cute..."
Jag satt i en husvagn med bandet CocoRosie igår när en vakt kom in och skrek "Vem är det som röker braj här?". CocoRosie kunde inte svenska och jag var för nervös för att prata.
Allt började med att jag ömkade mig. Fan att jag alltid hamnar ensam på allt, liksom. Upp ur ingenting träffar jag då en gammal och kär vän, vi slår följe. Han driver en liten TV-kanal som intervjuar artister, och just när CocoRosie ska bli intervjuade så bangar den ordinarie porgramledaren ut, och min vän frågar om inte jag kan ställa upp.
En hake med det hela är att CocoRosie är ditbjudna under förutsättningen att dom ska få gräs, och min uppgift var att få dom känna sig softa så att dom kunde ge lite exklusivt backstage-material. Och där satt vi, bandet och jag. Och så kommer den där vakten in, och skriker. Om och om igen. Till slut kommer min vän in och lyckas lugna vakten och prata iväg honom.
CocoRosie blev helt till sig och frågade om inte jag ville ha gräs också. Jag berättade att jag inte hade rökt. Och dom tittade på mig med huvudet på sned och sa "Oh, you're so cute". Sen gjorde dom tre sanslösa aukustiska versioner av sånger jag inte längre kommer ihåg.
Därefter hoppade jag in i en stor van som skulle ta mig till en efterfest i Soundtrack of our lives studio. Adressen knappades in i GPS:en och vi drog iväg. Långt bort. Jättelångt bort, ut på Hisingen, in på en pytteliten skogsväg med en grind för vägen. Jag sprang ut och lyfte bort grinden och skrek att vi skulle fortsätta "Det är här! Jag känner på mig det. Det är här". Istället var det vägen till en obskyr och ganska läskig motorcykelklubb, och helt plötsligt kom klubbens president älgandes genom skogen. Han är såklart hotfull, och till slut, fråga mig inte hur det gick till, lyckas vi lugna ner honom, och lyckas komma iväg igen. Vi hade såklart knappat in fel adress i GPS-maskinen.
Men här någonstans hamnade vi slutligen rätt och kom fram till en fabulös studio i fyra våningar där Primal Scream spelade plattor, Ebbot hängde ute på gården, jag satt på taket och tittade på soluppgången över Göteborg.
Allt började med att jag ömkade mig. Fan att jag alltid hamnar ensam på allt, liksom. Upp ur ingenting träffar jag då en gammal och kär vän, vi slår följe. Han driver en liten TV-kanal som intervjuar artister, och just när CocoRosie ska bli intervjuade så bangar den ordinarie porgramledaren ut, och min vän frågar om inte jag kan ställa upp.
En hake med det hela är att CocoRosie är ditbjudna under förutsättningen att dom ska få gräs, och min uppgift var att få dom känna sig softa så att dom kunde ge lite exklusivt backstage-material. Och där satt vi, bandet och jag. Och så kommer den där vakten in, och skriker. Om och om igen. Till slut kommer min vän in och lyckas lugna vakten och prata iväg honom.
CocoRosie blev helt till sig och frågade om inte jag ville ha gräs också. Jag berättade att jag inte hade rökt. Och dom tittade på mig med huvudet på sned och sa "Oh, you're so cute". Sen gjorde dom tre sanslösa aukustiska versioner av sånger jag inte längre kommer ihåg.
Därefter hoppade jag in i en stor van som skulle ta mig till en efterfest i Soundtrack of our lives studio. Adressen knappades in i GPS:en och vi drog iväg. Långt bort. Jättelångt bort, ut på Hisingen, in på en pytteliten skogsväg med en grind för vägen. Jag sprang ut och lyfte bort grinden och skrek att vi skulle fortsätta "Det är här! Jag känner på mig det. Det är här". Istället var det vägen till en obskyr och ganska läskig motorcykelklubb, och helt plötsligt kom klubbens president älgandes genom skogen. Han är såklart hotfull, och till slut, fråga mig inte hur det gick till, lyckas vi lugna ner honom, och lyckas komma iväg igen. Vi hade såklart knappat in fel adress i GPS-maskinen.
Men här någonstans hamnade vi slutligen rätt och kom fram till en fabulös studio i fyra våningar där Primal Scream spelade plattor, Ebbot hängde ute på gården, jag satt på taket och tittade på soluppgången över Göteborg.
fredag 10 augusti 2007
Man kan se röven ur alla synvinklar
Bor på ett hotell i centrala Gbg. Ovanstående citat härstammar från hissen upp till sjunde våningen där jag bor. I hissen finns det speglar på alla väggar.
På hotellet finns en skybar, eller vad man ska kalla det. Ligger på samma våningsplan som mitt rum. Baren är fin när solen går ner bakom bergen på Hisingen.
Jag bor grymt, men fulast av dom som bor fint. Min utsikt skulle få Riksbanken att rodna i jämförelse.
Jag har åkt ner hit själv. Eller ensam. Och till en början kändes det som en del i min oändliga historia: alltid göra saker själv. Eller ensam. Trots att jag inte vill göra det ensam, därför att jag sällan har vänner som vill eller kan slå följe.
Men igår blev jag faktiskt inbjuden till middag hos en fantastisk musiker här nere i Gbg. När jag klev av tåget här nere fick jag dock messat att han hade haft spelning till två på natten i Norrland och att det hade blivit en massa inbokade intervjuer, så middagen ställdes in. Och jag blev så där…ensam igen. Och iPoden spelade Bruce Springsteens ”Racing in the streets”.
Och så tänkte jag på den där hemska hemska chartern jag drog iväg på förra hösten till Rhodos själv. Ensam. Eller på alla resor till Köpenhamn, Malmö och hit till Gbg som jag också dragit iväg på. För att jag liksom måste och inte vill begränsa mig. Alltså bara för att jag skulle vara ensam.
Så sjöng Bruce
”Some guys they just give up living
And start dying little by little, piece by piece
Some guys come home from work and wash up
And go racing in the streets”
och jag fick tummen ur röven och ringde till en av mina få vänner här i stan. Vi gick ut och åt, drack sprit, ännu mer sprit och Göteborgarna visade sig vara precis så goa som det sägs att dom ska vara. Jag tappade bort min vän, men hittade två nya galna bekantskaper, tappade bort dom, en tjej kom fram och tog mig i handen och sa ”nu går vi” och jag följde med till ”Nef” och hon försökte hångla upp mig och jag orkade inte mer och gick hem till mitt hotell i en stad som jag inte alls hittar i, somnade, vaknade och suddade ut en massa sms för att jag trodde att jag skulle dö, och ville inte att just dom sms:en skulle vara sparade till eftervärlden utan att jag kunde få förklara dom.
Igår på tåget tittade jag på ”Little miss Sunshine”. Jag grät, skrattade högt och fick ståpäls. Vet inte riktigt varför.
Hur som helst. Jag identifierar mig mest med farfarn i filmen. Vem identifierar du dig mest med?
På hotellet finns en skybar, eller vad man ska kalla det. Ligger på samma våningsplan som mitt rum. Baren är fin när solen går ner bakom bergen på Hisingen.
Jag bor grymt, men fulast av dom som bor fint. Min utsikt skulle få Riksbanken att rodna i jämförelse.
Jag har åkt ner hit själv. Eller ensam. Och till en början kändes det som en del i min oändliga historia: alltid göra saker själv. Eller ensam. Trots att jag inte vill göra det ensam, därför att jag sällan har vänner som vill eller kan slå följe.
Men igår blev jag faktiskt inbjuden till middag hos en fantastisk musiker här nere i Gbg. När jag klev av tåget här nere fick jag dock messat att han hade haft spelning till två på natten i Norrland och att det hade blivit en massa inbokade intervjuer, så middagen ställdes in. Och jag blev så där…ensam igen. Och iPoden spelade Bruce Springsteens ”Racing in the streets”.
Och så tänkte jag på den där hemska hemska chartern jag drog iväg på förra hösten till Rhodos själv. Ensam. Eller på alla resor till Köpenhamn, Malmö och hit till Gbg som jag också dragit iväg på. För att jag liksom måste och inte vill begränsa mig. Alltså bara för att jag skulle vara ensam.
Så sjöng Bruce
”Some guys they just give up living
And start dying little by little, piece by piece
Some guys come home from work and wash up
And go racing in the streets”
och jag fick tummen ur röven och ringde till en av mina få vänner här i stan. Vi gick ut och åt, drack sprit, ännu mer sprit och Göteborgarna visade sig vara precis så goa som det sägs att dom ska vara. Jag tappade bort min vän, men hittade två nya galna bekantskaper, tappade bort dom, en tjej kom fram och tog mig i handen och sa ”nu går vi” och jag följde med till ”Nef” och hon försökte hångla upp mig och jag orkade inte mer och gick hem till mitt hotell i en stad som jag inte alls hittar i, somnade, vaknade och suddade ut en massa sms för att jag trodde att jag skulle dö, och ville inte att just dom sms:en skulle vara sparade till eftervärlden utan att jag kunde få förklara dom.
Igår på tåget tittade jag på ”Little miss Sunshine”. Jag grät, skrattade högt och fick ståpäls. Vet inte riktigt varför.
Hur som helst. Jag identifierar mig mest med farfarn i filmen. Vem identifierar du dig mest med?
tisdag 7 augusti 2007
För övrigt...
...vill jag verkligen rekommendera att läsa bloggarna Bögjävlar, Henrik Tornbergs blogg och Karls Planet. Fan vad bloggandet kan vara intressant och så känner jag ett visst mått av snaskighet från min egen sida. Jag vill verkligen följa den diskussionen till slut.
Micael Bindefeldt. Och Kiffe Kiffe imorgon.
Jag hade ynnesten att prata med Bindan förra veckan, och jag har tänkt på det en del. Nu läser jag boken "Kiffe Kiffe imorgon" av Faïza Guène. Och insåg att man kan koppla ihop dom båda.
Först vill jag rekommendera boken. Den är jättebra första halvan. Därefter blir hon politiskt korrekt som om en redaktör har hängt över axeln på henne för att hon ska skriva en bok som kan passa i utbildningssyfte. Men trots allt än så länge - jag är inte färdig med den än - den är läsbar och läsvärd.
Det handlar om en ung tjej i en förort till Paris, och hennes fattiga liv och hennes syn på omvärlden. Igår, innan jag hade hunnit färdigt med den första halvan tänkte jag skriva att det är precis så jag skulle vilja att mitt bloggande såg ut. Nu känner jag inte så längre.
Men hur det nu än är så verkar hon inte ha några problem med konventionerna. Hon kämpar för att överhuvud taget hålla huvudet över ytan. Så det där med konventioner är inte ens ett problem eller ämne. Den tanken existerar liksom inte ens.
Anledningen till att jag pratade med Bindan var för att han har rest en del till landet Bhutan. Och han var HELT begeistrad av landet och allt som det stod för.
Nu tänker jag inte vara det minsta ironisk eller sarkastisk när jag skriver följande, men jag avundas Bindan. På väldigt många plan. Han har cashen. Han gör precis det han vill göra. Och han åker på semester till Bhutan. Och jag inbillar mig att han gör det för att han inte vill åka dit någon annan åker. Han tryckte väldigt mycket på det när vi pratade: "Du måste snabba dig att åka dit, snart har alldeles för många gjort det".
Och med det i bakhuvudet när jag läste "Kiffe Kiffe imorgon" insåg jag att kampen mot konventionerna är ett jävla lyxproblem. Vilket såklart inte gör den mindre angelägen. Men det var liksom bra att bli påmind om att man ska vara ödmjuk. Mot dom som springer omkring i foppatofflorna, exempelvis.
Först vill jag rekommendera boken. Den är jättebra första halvan. Därefter blir hon politiskt korrekt som om en redaktör har hängt över axeln på henne för att hon ska skriva en bok som kan passa i utbildningssyfte. Men trots allt än så länge - jag är inte färdig med den än - den är läsbar och läsvärd.
Det handlar om en ung tjej i en förort till Paris, och hennes fattiga liv och hennes syn på omvärlden. Igår, innan jag hade hunnit färdigt med den första halvan tänkte jag skriva att det är precis så jag skulle vilja att mitt bloggande såg ut. Nu känner jag inte så längre.
Men hur det nu än är så verkar hon inte ha några problem med konventionerna. Hon kämpar för att överhuvud taget hålla huvudet över ytan. Så det där med konventioner är inte ens ett problem eller ämne. Den tanken existerar liksom inte ens.
Anledningen till att jag pratade med Bindan var för att han har rest en del till landet Bhutan. Och han var HELT begeistrad av landet och allt som det stod för.
Nu tänker jag inte vara det minsta ironisk eller sarkastisk när jag skriver följande, men jag avundas Bindan. På väldigt många plan. Han har cashen. Han gör precis det han vill göra. Och han åker på semester till Bhutan. Och jag inbillar mig att han gör det för att han inte vill åka dit någon annan åker. Han tryckte väldigt mycket på det när vi pratade: "Du måste snabba dig att åka dit, snart har alldeles för många gjort det".
Och med det i bakhuvudet när jag läste "Kiffe Kiffe imorgon" insåg jag att kampen mot konventionerna är ett jävla lyxproblem. Vilket såklart inte gör den mindre angelägen. Men det var liksom bra att bli påmind om att man ska vara ödmjuk. Mot dom som springer omkring i foppatofflorna, exempelvis.
måndag 6 augusti 2007
Hemlösa katter
På väg hem från jobbet idag, min lyckligaste resa på länge eftersom det var semesterresan, så blev jag irriterad. Jag såg en annons med rubriken "Kissig katt". Brödtexten börjar sen med: "Om våra katter kunde tala...skulle de berätta fruktansvärda historier om denna".
Jag har märkt att jag gör både syftningsfel och stavfel när jag skriver här. Men jag skriver inte tunnelbaneannonser.
Men det värsta är ändå själva annonsen. Grejen är att man ska skänka 25 eller 50 spänn till Stockholms Katthem.
Förihelvete.
Husdjur är ett hån mot den tredje världen.
Husdjurens enda uppgift är att ge oss blaserade människor bekräftelse. För vad är annars prylen? Varför skulle vi annars skaffa oss husdjur?
Fatta vad ett husdjur kostar per år. Fatta vad dom stålarna skulle komma till bättre användning någon annanstans i världen. Dessutom uppmanas vi nu att messa in 25 eller 50 spänn för att hjälpa Stockholms Katthem (som har råd att annonsera i T-banan, har råd att åka på turnéer, har råd att göra radioreklam).
DET är ett äkta hån. Och man behöver inte ens gå till tredje världen för att inse det hånfulla i det hela. Det räcker med att ta blå linje ut till förorterna utanför Sundbyberg.
Så vad gör jag då för att hjälpa tredje världen? Eller underlätta för dom som bor i förorterna utanför Sundbyberg?
Inte mycket. Inte mycket alls faktiskt.
Jag går i första maj-tåget varje år. Jag röstar rött. Jag slåss i den mån jag kan för högre skatter. Mycket högre skatter av progressiv natur. Jag tycker att det verkar vara ett bättre sätt än att skänka allmosor.
Men det är inte mycket med tanke på sättet som jag lever.
Trots allt vore det nog mycket bättre att skänka stålar till (människo-)hjälporganisationer än att köpa en pava champis på krogen valfri helg. Det vore bättre än att köpa resor till Paris. Det vore bättre än att ha ett restaurangbesök som största intresse.
Därför är jag för jättehöga skatter. Så att folk som jag som praktiskt inte kan tänka och handla utifrån det som är bäst för flertalet blir styrda. Så att nån som har en helhetssyn gör så att fattiga blir mindre fattiga och att jag inte slösar bort cash på sånt som inte betyder ett skit.
Men jävlar vad jag kommer att emigrera utomuniversum om Stockholms Katthem får det minsta bidraget.
Jag har märkt att jag gör både syftningsfel och stavfel när jag skriver här. Men jag skriver inte tunnelbaneannonser.
Men det värsta är ändå själva annonsen. Grejen är att man ska skänka 25 eller 50 spänn till Stockholms Katthem.
Förihelvete.
Husdjur är ett hån mot den tredje världen.
Husdjurens enda uppgift är att ge oss blaserade människor bekräftelse. För vad är annars prylen? Varför skulle vi annars skaffa oss husdjur?
Fatta vad ett husdjur kostar per år. Fatta vad dom stålarna skulle komma till bättre användning någon annanstans i världen. Dessutom uppmanas vi nu att messa in 25 eller 50 spänn för att hjälpa Stockholms Katthem (som har råd att annonsera i T-banan, har råd att åka på turnéer, har råd att göra radioreklam).
DET är ett äkta hån. Och man behöver inte ens gå till tredje världen för att inse det hånfulla i det hela. Det räcker med att ta blå linje ut till förorterna utanför Sundbyberg.
Så vad gör jag då för att hjälpa tredje världen? Eller underlätta för dom som bor i förorterna utanför Sundbyberg?
Inte mycket. Inte mycket alls faktiskt.
Jag går i första maj-tåget varje år. Jag röstar rött. Jag slåss i den mån jag kan för högre skatter. Mycket högre skatter av progressiv natur. Jag tycker att det verkar vara ett bättre sätt än att skänka allmosor.
Men det är inte mycket med tanke på sättet som jag lever.
Trots allt vore det nog mycket bättre att skänka stålar till (människo-)hjälporganisationer än att köpa en pava champis på krogen valfri helg. Det vore bättre än att köpa resor till Paris. Det vore bättre än att ha ett restaurangbesök som största intresse.
Därför är jag för jättehöga skatter. Så att folk som jag som praktiskt inte kan tänka och handla utifrån det som är bäst för flertalet blir styrda. Så att nån som har en helhetssyn gör så att fattiga blir mindre fattiga och att jag inte slösar bort cash på sånt som inte betyder ett skit.
Men jävlar vad jag kommer att emigrera utomuniversum om Stockholms Katthem får det minsta bidraget.
Va fan har hänt med din blogg?
...Krille frågade det idag.
Jag har mått skit, och varit mer egocentrerad än vanligt och insett att jag har så många mörka sidor som jag inte kan lyfta upp i ljuset, hur mycket öppen process jag än vill ha. Så jag har verkligen inte vetat vad jag ska skriva, för ärlig har jag inte kunnat vara. Men mitt mörker har handlat om många saker. Om jobb, om privatliv, om att molekylerna i hippofysen inte varit sams med varandra. Om att elektronerna utanför atomerna inte legat åt samma håll.
Men nu.
Nu har jag semester.
På torsdag åker jag till Gbg. Och i de närmaste 7 dagarna har jag inga krav eller nån annan skit . Jag har ingen jag behöver ta hänsyn till. Jag har köpt Johannesört och en hela renat som jag blandat med Johannesörten. Och på måndag kommer världens bästa Annika tillbaks. Och världens bästa Anders. Och världens bästa Ulph.
Och redan har molekylerna blivit sams. Redan har elektronerna vänt sig lite åt samma håll. Och snart ska jag åka och kolla på ett par vackra idioter som badar.
Jag har mått skit, och varit mer egocentrerad än vanligt och insett att jag har så många mörka sidor som jag inte kan lyfta upp i ljuset, hur mycket öppen process jag än vill ha. Så jag har verkligen inte vetat vad jag ska skriva, för ärlig har jag inte kunnat vara. Men mitt mörker har handlat om många saker. Om jobb, om privatliv, om att molekylerna i hippofysen inte varit sams med varandra. Om att elektronerna utanför atomerna inte legat åt samma håll.
Men nu.
Nu har jag semester.
På torsdag åker jag till Gbg. Och i de närmaste 7 dagarna har jag inga krav eller nån annan skit . Jag har ingen jag behöver ta hänsyn till. Jag har köpt Johannesört och en hela renat som jag blandat med Johannesörten. Och på måndag kommer världens bästa Annika tillbaks. Och världens bästa Anders. Och världens bästa Ulph.
Och redan har molekylerna blivit sams. Redan har elektronerna vänt sig lite åt samma håll. Och snart ska jag åka och kolla på ett par vackra idioter som badar.
lördag 4 augusti 2007
Att ha ett alkis-utseende
Jag är på ett trestjärnigt hotell mitt i ingenstans. Jag har precis gjort en nattvandring. Det är ljus på gatan så fort en bil drar förbi. Och det är oroväckande ofta. Annars är det mörkt/ svart.
Jag satt i en slänt och försökte kolla in Siljan. Under de futtiga 5 minuter som jag satt där passerade två bilar. Mitt i ingenstans. Ena bilen blev jag rädd för och gömde mig snabbt. Bakom en elgrunka. Dom i bilen tände helljusen och fick säkert se min måne och undrade med all rimlig sanning över varför jag gömde mitt huvud bakom elskåpet.
Förutom det har jag insett väldigt många saker. En besvärande: jag är helt Stockholmsskadad. Jag rastade vid ett ställe som heter SÄTERDALEN. Det är som en äkta, alltså ÄKTA, folkpark, mitt i alltihopa tronar en byst föreställandes Hjalmar Branting. Det är folklighet långt bortanför Allsång på Skansen. Dom hade så vansinnigt många event-affischer. Här är hemsidan: http://www.janssonscafe.se/events.htm . KOLLA!!
Jag kunde aldrig släppa sargen. Jag bedömde deras ägg- och anjovismackor som om dom var gjorda på Sturehof. Därmed väldigt äckliga. Jag fnittrade åt att Rock-Olga skulle uppträda. Att det är LOKAL-TV inspelning vid vissa arrangemang, att Kerstin Bäck är STAND UP-COMEDY-person och att den sjungande bonden EINAR uppträder med sitt band "KOMP-ISAR".
Jag kan inte längre slappna av. Det är asjobbigt.
Men jag åkte med mina föräldrar upp till Leksand. Och jag kopplade upp min iPod till min FM-sändare, så jag och min morsa och farsa satt och lyssnade tillsammans på mina låtar. Och där någonstans hittade vi tillbaks till en fin gemenskap. Jag satt och sjöng högt till Barry Manilow, tillsammans med mamma. Trots att jag hellre kanske hade velat höra något annat. Men musiken var så sammanflätande. Precis som när jag var på Debban Slussen igår.
Sen hamnade jag och en vän på min balkong. Och jag fick höra att jag har alkis-utseende. Att jag måste skärpa till mig för att inte bli som min farfar och morfar. Att personen i fråga inte kunde fatta att jag missköter mig som jag gör. Alltså med tanke på min genetiska historia.
Jag vet inte riktigt, fortfarande. Varje morgon när jag vaknar ser jag mig själv i spegeln och tänker på farfar och morfar och alla andra i släkten som krökar. Jag och min bäste vän säger alltid att vi VERKLIGEN VILL KUNNA DRICKA EN CALVADOS NÄR VI ÄR 55 BAST. Och att DET KOMMER VI INTE KUNNA GÖRA OM VI HAMNAR I AVGIFTNING ELLER NÅGOT TIO-PUNKTS-PROGRAM. Så just därför TÄNKER VARKEN JAG eller ALO att GÖRA DET. Det kommer alltså inte bli på något annat sätt. Ändå kommer en vän, som jag inte känner särskilt väl, och har åsikter om mitt sätt att stå ut. Utan att kolla med mig...liksom fråga...hur är det fatt?
Och där någonstans började elaktheterna att hagla. Jag tog inte åt mig av jättemånga grejer, utom en grej: att jag har ett alkis-utseende.
Och nu när jag ligger på ett spa-hotell mitt ute i ingenstans. Eller igår natt. Eller i morse. Så vet jag inte riktigt vad jag ska göra med just den informationen.
Eller, jo, alltså, jag känner mig såklart jättesårad och jätteledsen över just det. Att jag har ett alkis-utseende.
Jag satt i en slänt och försökte kolla in Siljan. Under de futtiga 5 minuter som jag satt där passerade två bilar. Mitt i ingenstans. Ena bilen blev jag rädd för och gömde mig snabbt. Bakom en elgrunka. Dom i bilen tände helljusen och fick säkert se min måne och undrade med all rimlig sanning över varför jag gömde mitt huvud bakom elskåpet.
Förutom det har jag insett väldigt många saker. En besvärande: jag är helt Stockholmsskadad. Jag rastade vid ett ställe som heter SÄTERDALEN. Det är som en äkta, alltså ÄKTA, folkpark, mitt i alltihopa tronar en byst föreställandes Hjalmar Branting. Det är folklighet långt bortanför Allsång på Skansen. Dom hade så vansinnigt många event-affischer. Här är hemsidan: http://www.janssonscafe.se/events.htm . KOLLA!!
Jag kunde aldrig släppa sargen. Jag bedömde deras ägg- och anjovismackor som om dom var gjorda på Sturehof. Därmed väldigt äckliga. Jag fnittrade åt att Rock-Olga skulle uppträda. Att det är LOKAL-TV inspelning vid vissa arrangemang, att Kerstin Bäck är STAND UP-COMEDY-person och att den sjungande bonden EINAR uppträder med sitt band "KOMP-ISAR".
Jag kan inte längre slappna av. Det är asjobbigt.
Men jag åkte med mina föräldrar upp till Leksand. Och jag kopplade upp min iPod till min FM-sändare, så jag och min morsa och farsa satt och lyssnade tillsammans på mina låtar. Och där någonstans hittade vi tillbaks till en fin gemenskap. Jag satt och sjöng högt till Barry Manilow, tillsammans med mamma. Trots att jag hellre kanske hade velat höra något annat. Men musiken var så sammanflätande. Precis som när jag var på Debban Slussen igår.
Sen hamnade jag och en vän på min balkong. Och jag fick höra att jag har alkis-utseende. Att jag måste skärpa till mig för att inte bli som min farfar och morfar. Att personen i fråga inte kunde fatta att jag missköter mig som jag gör. Alltså med tanke på min genetiska historia.
Jag vet inte riktigt, fortfarande. Varje morgon när jag vaknar ser jag mig själv i spegeln och tänker på farfar och morfar och alla andra i släkten som krökar. Jag och min bäste vän säger alltid att vi VERKLIGEN VILL KUNNA DRICKA EN CALVADOS NÄR VI ÄR 55 BAST. Och att DET KOMMER VI INTE KUNNA GÖRA OM VI HAMNAR I AVGIFTNING ELLER NÅGOT TIO-PUNKTS-PROGRAM. Så just därför TÄNKER VARKEN JAG eller ALO att GÖRA DET. Det kommer alltså inte bli på något annat sätt. Ändå kommer en vän, som jag inte känner särskilt väl, och har åsikter om mitt sätt att stå ut. Utan att kolla med mig...liksom fråga...hur är det fatt?
Och där någonstans började elaktheterna att hagla. Jag tog inte åt mig av jättemånga grejer, utom en grej: att jag har ett alkis-utseende.
Och nu när jag ligger på ett spa-hotell mitt ute i ingenstans. Eller igår natt. Eller i morse. Så vet jag inte riktigt vad jag ska göra med just den informationen.
Eller, jo, alltså, jag känner mig såklart jättesårad och jätteledsen över just det. Att jag har ett alkis-utseende.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
