Tärningen är kastad

Jag arbetar på ett företag som precis blivit utnämnt till det mest trovärdiga företag som finns i Sverige. (Och har därmed gått om Ikea som toppat listan under de senaste åren. Allt enligt en nätundersökning som gjorts i samband med Medieakademins årliga förtroendebarometer.)

Jovisst. Vi ÄR trovärdiga. Det vi sänder ut är absolut oftast trovärdigt, vi är ganska härligt fyrkantiga i vad vi rapporterar, vi gör inga konstiga namnpubliceringar eller överilade vinklingar. Vi är sansade och strikta. Det är bra.

Men det är en del konstiga saker som jag inte riktigt fattar. Om jag träffar nån av de där allvarliga journalisterna som sitter kanske i vartannat rum och tänker att det jobb som dom gör är det viktigaste som finns, så brukar jag slänga ur mig ett ganska enkelt "tjena" eller rent av ett "hej", lite så där mumlande och ickekrävande. Men jag vet fan inte sist jag fick ett hälsande eller bekräftande tillbaks. Det är liksom blicken långt bort i de enorma korridorerna, eller ner i plastmattan eller bara blankt rakt igenom mig.
Ganska jättestor skillnad från tiden då jag arbetade på Aftonbladet, som kanske inte är det mest trovärdiga företaget i Sverige.

Och en ganska jättestor annan skillnad på de olika ställena är stilen och kollen på populärkultur. Jag har varit på en fest med den stora nyhetsredaktionen på mitt nuvarande jobb...och maken till dålig koll på det som inte är politik, brott och finkultur...har jag inte sett sen...jag vet faktiskt inte när.
Och på Aftonbladet vet man (ja, kanske inte de där allra värsta machojournalisterna, men ändå) vem som vann det första American Idol. Man vet vad Nudie gör för typ av kläder. Man kanske slänger lite käft om vilka som är bäst av Cut Copy eller Broken Social Scene. Och det kunde man inte göra på festen. Där blev jag mest utskälld och fick kommentarer som "Du som seriös journalist, hur kan du jobba på DEN redaktionen?"

Tack och lov så sitter jag i samma korridor som P3:s alla redaktioner och P3:s musikredaktörer så jag blir ju slagen på fingrarna mest hela tiden i fråga om populärkulturell koll, men i det stora huset i helhet, tänker jag, så är nivån ganska låg för att ändå vara Sveriges mest trovärdiga företag.

Jag inbillar mig nämligen att populärkulturen, med allt vad det innebär av konsumtionism, mediekonglomerat, indierörelser, modehändelser, Idoljury-utspel o.s.v är MINST lika viktigt att hålla koll på. Dels för att räknas som trovärdig. Men framförallt för att uppfylla våra public service-plikter.
Tänk bara vårt fyrkantiga sätt att handskas med nyheter applicerat på Lindsay Lohans förehavanden. Och samtidigt värdera det här precis som man gör med vilken annan nyhet som helst. Jävlar vad vi skulle bli bra då.

Eller så är jag bara lite rädd.
Jag arbetar nämligen med en helt helt fantastisk redaktion där vi verkligen FÖRSÖKER hålla koll på allt och göra program om allt. Och tycker att alla program på något sätt behövs. Vi garvar ofta, vi hälsar alltid på varandra och andra och dricker en öl med varandra då och då.
Men jag har bara kontrakt på just min redaktion till i sommar någon gång, sen står jag på den så kallade förturslistan, vilket innebär att jag då ska få det första vikariat som blir ledigt, allt efter den sköna vetenskapen LAS.
Och då kan det innebära att jag får vara en del i det skådespel som utspelade sig framför mig i hissen i morse:
En tjej står där med en kaffe i handen och en macka under kaffekoppen. Hennes manliga arbetskamrat kommer in, och säger förvisso "godmorgon", men lägger till "jo, jo. Frukosten i handen". Och hon säger "ja". Och han säger "ja". Och sen går dom ur hissen. Och jag kan inte fatta varför man inte säger intressanta saker till varandra när man träffas på morgonen och varför det ALLTID ÄR MEDELÅLDERS MÄN SOM SKA LÄGGA KOMMENTARER SOM "JO, JO. FRUKOST I HANDEN".