Jag känner vibbar så sjukt jävla bra.
Till och med genom telefonledningar.
Jag inbillar mig att det beror på att jag är så väldans musikalisk.
På riktigt så tror jag att det har att göra med att jag direkt hör på en människas röst hur det är fatt. Om personen är öppen eller stängd, liksom. Och pratar jag med en stängd person där spjällen inte är riktigt öppna så sluter jag mig själv och så blir allt så slutet och sen, typ nu, blir jag irriterad på mig själv att jag responderar på det sättet istället för att bara köra mitt rejs.
Fast å andra sidan tror jag att det är en del av min USP. Lyhördheten.
Hej självförhärligande fredag!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
jag mä. mästarinna på vibbar.
ett lätt neurotiskt drag, till skillnad från dem som aldrig någonsin fattar vibbar och stämningar och alltid kör sina race.
jag kände jättestarka vibbar i dag efter att jag råkat guida mig och en person extremt fel när vi skulle till ett viktigt ställe en viktig tid. jag kände att hon var jätteförbannad, hon sa till och med "jag är jätteförbannad!". då tänkte jag på vad jag just läst i din blogg att man bör köra sitt eget race. men efter några minuter då jag både hunnit bjuda på tuggummi och berömma hennes hår (utan att få NÅT tillbaka) blev jag också skitarg. det går ju inte att köra det där egna racet när det sitter en suris i sätet bredvid.
Schmarro: Är det bra eller dåligt att vara neurotisk, förresten?
Felicia: Jag vet, det är surisarna som förstör allt, men det är ju just då som jag så jävla gärna vill bara köra mitt eget race, höja giraffhalsen en bit över dom där surisarnas lilla lilla värld. Men jag vet inte när jag komer att lyckas med det.
Skicka en kommentar