Fredag:
Arlanda och planet är en timme sent. Det är intressant att fredagkvällar attraherar det sämsta hos människor, även på Arlanda. Det är så många människor som jag dömer ut som förorts-white-trash. Tjocka gubbar i sirliga skjortor med svettringar under armarna som går mot gaten till planet som ska till Thailand. Taskigt blonderade kvinnor med jeansen skithårt uppdragna i röven och deras exakta kopior till döttrar. Jag pallar inte ens att dricka mig full och sätter mig och stirrar rakt fram.
När jag bordar planet märker jag att lamporna i taket är halvhjärtat fastsatta med tejp. Så halvhjärtat att tejpen släpper och lamporna och ventialtionen hänger löst i sina sladdar. När jag påpekar det här lätt skrämmande faktum säger flygvärdinnan "Yes, I know it's broken", tar tag i de hängande sladdarna och drar ner hela skiten. Så i taket gapar tomma hål längs med flygplansgången. Borden i stolsryggen framför oss har i flera fall skakat sönder och går inte att sätta fast. Oturligt nog kan flygvärdinnan inte rycka loss dom.
Nouvelair Tunisie, vänner. Nouvelair Tunisie.

Naturligtvis är det galet mycket turbulens. Jag vet inte om stormen över Storbrittanien gjorde sitt till men med min sjuka dödsångest (och jag vet inte om det är en smula galghumor djupt inne i det här sargade hjärtat också) tvingar jag mig själv i de djupa turbulensgroparna att sätta på Mozarts Requiem i iPoden.