Jag är så jävla rädd för svanar.
Det var en som stod jävligt nära vägen jag gick på och stirrade på mig. Jag blev helt kall i hela kroppen, det blev verkligen precis så fysiskt. Kalla kårar, jag förstår vad det betyder.
Men det är också den enda riktiga känslan jag har haft idag. Övriga tiden: så meningslös.
Allt är bara en enda väntan på döden, och då menar jag inte en positivt laddad väntan, alltså en väntan som när man väntade på julafton, eller ens väntan i en kö på systembolaget.
Utan som en väntan på en överproppad buss som ska ta en till fabriken.
Eller som om några apacher hade bundit fast en vid rälsen, och man ligger där, kan inte komma loss och man förnimmer små små vibrationer i rälsen.
Fan också. Ge mig något, vafan som helst.
Jag önskar att jag var som Ulf Lundell och inbillade mig att meningen fanns att hitta i en vacker kvinna. Eller att jag var som Ulf Ekman och inbillade mig att meningen fanns i att försöka hitta gud. Eller att jag var som Ulf Larsson och inbillade mig att meningen fanns i två små döda hundar.
Det är jobbigt att förakta allt och alla så jävla mycket att man inte ens orkar förakta sig själv.
Svanen stod kvar, jag tog en omväg.
Har det någonsin hänt, förresten, att en svan har dödat en människa?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Det klart det har hänt. Svanar ser ofarliga ut, men bär alltid dödliga vapen. Mig lurar de inte.
Jag fick en så bra fråga igår:
"Vad skulle du helst vilja - hamna i bråk med fem arga svanar eller 20 arga femåringar. Du måste välja!"
Och det var helt solklart för mig. Hellre 20 arga femåringar som vill döda mig än fem svanar. Hur bråkar man med svanar? Man kan ju inte direkt ta tag i en svans hals och svinga den svanen runt omkring mig. Av flera anledningar. Svanar är så jävla snabba, så man skulle inte få tag i en hals. Och fem stycken som bara ville ha mig död....Herregud.
jag håller med dig.
Skicka en kommentar