Söndag:
Vi vaknar och ska dra ut i öknen. Det är så många saker jag inte förstår. Det finns inga kvinnor på caféerna där vi ska ta morgonfikat, och alla - utom kvinnorna - tar sitt morgonfika på något av caféerna. Jag riskerar att stöta mig med en av våra kompisar eftersom jag utgår ifrån att någon har snott väskan jag trodde att jag ställde bakom min stol. Det stjäls nämligen inget i Douz. Jag förstår knappt franskan och inte heller arabiskan.

Och jag förstår inte riktigt den där känslan av att inte kunna slappna av, sitta där i solen, i myset, på caféet, utan att ha kvar känslan av stress från stan, Stockholm alltså.

Jag lär mig att "aslemma" betyder hej, sen lägger man till ett "la bèz", och sen ett "hamdoulleh". Jag lär mig att "bslemma" betyder hej då och "chockran" betyder tack.

Vi drar ut i öknen. Och vi rider dromedar och bor i beduintält och äter mat på låga bord sittande på knä och solen steker men skorpionerna har gått i idé.



Det är helt jävla fantastiskt. Men jag kan ändå inte slappna av.
På kvällen när beduinerna spelar trummor och sjunger kärleksvisor och vi sitter runt elden kan jag ändå inte känna lugnet som borde infinna sig där. Det är miljoner med stjärnor på himlen, det är kolsvart, och jag blir ledsen.
Ledsen för att jag inte kan vara närvarande. Ledsen för att jag inte kan slappna av. Ledsen för att jag är ett sånt cp som inte kan bete mig som normala människor när man åker över halva jorden för att träffa sin bäste vän.

I öknen, barn, somnar man innan nio. Det finns ingen TV där.