Lördag:
Det skumpar av bara fan när planet landar.
Men vi landar.

När jag får tag på mina väskor går jag ut utanför flygplatsbyggnaden och väntar i den ljumma natten på min vän och cauffören som ska ta mig till oasen, till byn vid oasen, Douz.
Utanför byggnaden finns enormt många poliser och militärer, det är avspärrat och bakom avspärrningarna hoppar ett hundratal Tunisiska män upp och ner och skriker saker jag inte kan förstå och klockan är halv tre och jag har inte sovit och jag inbillar mig att alla har rullande ögon och skriker religiösa ramsor.
Min vän och chauffören kommer inte, dom sover på ett hotell i närheten och har precis vaknat eftersom dom tror att jag skulle bli ännu mer försenad och de tunisiska männen hoppar upp och ner och viftar med Tunisiska flaggor.
Helt plötsligt förstår jag att det är fotbollsfans. Tunis har tydligen vunnit den Afrikanska motsvarigheten till Champions Leaugue.

Och jag skrattar lite åt det faktum att fotbollsfans och religiösa fanatiker har samma sätt att ta hand om de sina små. Oavsett vilken nationalitet man har.

Min vän och chauffören kommer äntligen och jag är lite nervös för att träffa henne igen. Vi sätter oss i en liten Fiat och drar iväg. Jag somnar äntligen till och vaknar då och då av att vi stannar i poliskontroller som vill ha mutor för att släppa igenom oss.

Strax innan dagens första böneupprop stannar vi till vid ett fik, och när vi kör ut därifrån så hörs bönerna från minareterna. Människor står på sina verandor och slaktar får/ lamm och hänger upp kropparna tre meter från stora vägen, med droppande blod där huvudet en gång satt.

Överallt, på väggar, ovanpå portaler, i slingor över gatorna hänger porträtt av Zine el-Abidine Ben Ali زين العابدين بن علي, Tunisiens president, eftersom det var 30 år sedan han kom till makten.


Vi kommer fram till Douz innan andra böneuppropet, och jag sover, sover, sover, vaknar, går ut och fikar, jag är lite rädd för alla människor som jag inte förstår, vi pratar, det är så härligt att prata med hon som förstår, vi pratar om högt och lågt, vi äter middag och somnar innan klockan är nio.