Hur långt kan man gå?

Jag tror inte på att barn inte förstår ironi.
Under hela min lärarkarriär fick jag bevis efter bevis på att barn verkligen förstår ironi. Så många bevis att jag började fila på en ironisk barnbok.

Inte minst märktes det på min bäste väns barn. K lärde jag känna när han var 4 år gammal. Efter det har vi setts regelbundet, åkt på semestrar ihop, jag har hämtat på dagis och frititds, jag har varit på hans spelningar, jag skulle liksom göra allt för honom och hans äldre brorsa W.
Och därför har dom två nästan alltid varit med under våra middagar.
Och min vän och jag lider av en ganska grav form av social tourettes, vi måste liksom testa gränserna så fort vi hamnar i större sällskap. Eller trångsynta sällskap.
Allt det här har K och hans äldre brorsa W hört, varit med på, garvat åt.

Så en gång, under en middag som K var med på, han var bara tolv, kom han fram till mig och satte sig i mitt knä. Merparten av middagssällskapet kände inte mig särskilt väl. Så tog han min hand och sa "Fredrik, kan vi inte gå in till mig och lägga oss i min säng och leka som vi gjorde förra veckan? Det var så himla härligt." Vi gick in i hans rum, hand i hand och skrattade så vi började gråta.

Extremt roligt. Han är larvigt smart och läser koder som ingen annan.

Nu är K 16, men jag tror ändå att jag gick över gränsen igår. Vi satt hela min bäste väns stora familj, jag och en annan vän och kollade på Sverige-Lettland. Jag och K började tjafsa om var den nya nationalarenan skulle ligga. Swedbank-arenan som den heter. Han hävdade med en galnings frenesi att den skulle ligga i Akalla. Jag var helt säker på att det skulle ligga i Solna. Så vi tjafasade. Och han tyckte att vi skulle slå vad.
Jag sa "visst, hur mycket"
Han sa "100 spänn".

Vi gick och googlade det hela. Det visade sig att jag hade rätt, gick in till vardagsrummet där alla satt, höjde mina armar och skrek "jag vann".

Och det blev.
Lite.
Konstig.
Stämning.

Som att man kanske inte ska slå vad med en 16-årig hormonstinn människa.
Och det ska man nog, på riktigt, inte.

Men det är så jävla svårt för mig att hindra mig själv när man har haft en väldigt lång tid av jargong tillsammans som visar fingret till allt och alla, och sen helt plötsligt försöka agera, liksom, fyrkantigt vuxen.





P.s. Han behövde naturligtvis inte betala. D.s.