Sofforna och hyllan

Jag har luftat en tanke ett par veckor, mestadels i fyllan. Men jag måste skriva ner den också.

Jag har ett visningsrum, ett utställningsrum eller en mässmonter, vilket man vill. Där finns en ganska fin men lite märklig soffa som är köpt på R.O.O.M.

Där finns ett par köksstolar också, köpta på Designtorget. En dyr lampa köpt i en liten butik på södermalm. Sen är det nog mest IKEA-möbler, om jag ska vara ärlig.

Bakom en ommålad Billyhylla finns en hemlig dörr på vilken man måste knacka på ett alldeles speciellt sätt och som går in till min riktiga lägenhet. Och jag kan inte ens SKRIVA om hur det ser ut därinne (men det är ganska välstädat såklart). Och jag vet inte längre hur jag öppnar den där dörren för andra besökare än mig själv.
Nu har jag velat det ett par gånger.
Men det går verkligen inte.

Så jag börjar känna mig alldeles förträffligt störd när jag inte ens vet hur man bjuder in någon i farstun längre.
Att jag är bränd är typ självklart. Men kan man verkligen skylla på det?

Blir man inte bara en stackars Peter Le Marc som skyller hela sin dåliga självkänsla på sin döda pappa, i ett Sommar-program i söndags då? Och varför är det så viktigt att skylla på någon helt plötsligt?

Jag vill bara öppna den där jävla dörren på vid gavel, och vara den gästvänlige och varma person jag en gång, och på riktigt, var. Är det för mycket begärt?

Gråten och den ensamma farbrorn i Sundbyberg

Det var en tid i mitt liv som jag verkligen inte kunde gå på konsert. Anledningen var helt enkelt avundsjukan. Jag såg alla fantastisk PA-system, alla människor som tittade på just den där personen som jag ville vara och kände den där oföreställda glädjen från scenkanten över att göra det man vill och inte kompromissa över det.
Och att jag inte fick tre meter höga stackar av grymma baslådor, fotbollsplansstora backdrops och inte ens en liten liten raider-lista gjorde avundsjukan enorm.
Dessutom är jag en ljudbög som nästan aldrig tyckt att det lät lika bra live som det kunde göra genom min NAD-stärkare och mina SS-A750 högtalare. Eller det var åtminstone så som jag försvarade mig själv mot livespelningar när jag inte hade förtroende nog att erkänna avundsjukan.

Well, den här sommaren har gått i konserternas spår. Och jag har börjat gråta på nästan varje.


Timo Räisänen för att Timo är Timo, Niels är Niels, Joel är Joel, Hasse är Hasse och farfar är farfar. Efter den här spelningen satt jag med i logen och drack sprit, vi hamnade sent omsider på en klubb där DJ:n plötsligt satte på "Fear no darkness" och Timo blev omsvärmad och jag kände det där stinget av avundsjuka igen och sprang ut, tog en taxi från Uppsala till Stockholm och tyckte att det var jävligt värt att betala 1500 spänn för att slippa hantera avundet.


Sofia Karlsson för att det - på riktigt - var så jävla vackert. Och jag skäms nästan över det, eftersom hon inte riktigt passar in i min musikprofil. Ja, eller PASSADE. Jag börjar ju bli gubbe, vilket har märkts på alla spelningar i år. Så min musikcred får jag kanske kasta i sjön nu.


The Lee Harvey Oswald Ensamble för att det var bandet som betydde mer för mig än punken och för att dom helt plötsligt kom på att dom skulle återförenas. På Sjöhästen. PÅ SJÖHÄSTEN. Och en tjej som jag hörde talas om när hon var nyfödd hade helt plötsligt blivit 18 år.


På Robyns spelning på Mosebacke för att jag har varit hemligt förälskad i henne sen 1995 och kollade på henne tillsammans med 300 11-åriga tjejer i entrén till NK. Jag var en halv torso högre än alla andra. Och för att hon gjorde en helt magisk version av "Be mine" på Mosebacke och för att den låten sammanfattar allt som jag känt när min förra sambo sa att det inte skulle vara vi två längre.


På Stefan Sundströms spelning på Kulturhusets tak, när han hade med sig hela familjen som band. Family Values. Redan under första låten droppade tårarna nerför kinden. Låten heter "En näve näring", och jag rekommenderar verkligen en lyssning på just den låten. Stean sjöng den tillsammans med sin dotter.


På Persson Pack ute på en smått magisk krog ute i skärgården som heter Knapp Karlsson, för att dom spelade "Ikväll tar vi över stan" och för att det är så mycket henne.

Sofia Karlsson. Stefan Sundström. Lee Harvey Oswald Ensemble. Perssons Pack.
Jag vet inte om det bara är jag, men visst känns doften av nerkissade vita kalsonger köpte på överskottsbolaget, svett från nätbrynjan och desinfektionmedel från äldreboendet? Och att jag helt plötsligt ryser, gråter, blir upprymd. Är inte det ett tydligt tecken på tilltagande gubbighet? Eller är det bara Spy Bar-klubben "Chapel Hill" som gör att det helt plötsligt känns okej att ge sig hän sentimentaliteten och farbrorn som bor här? Och i så fall, är inte det lite patetiskt av mig?

Någonstans känner jag: ge mig något creddigt att gråta till, åtminstone.

Tisdag

Jag behöver inte överdrifterna längre.

Idag spelade jag inför Johan Johansson. På en gitarr som jag en gång lånade ut till Håkan Hellström.

För att citera Solvens: Publicera.

Helmer och Clark

Igår såg jag "Semmesterresan 2" och "Superman returns" direkt efter varandra.

Och jag funderar nu lite på följande: om Stig Helmer hade varit Stålmannen, hade han då lekt med Märklintåget hemma hos sig? Hade han fortfarande haft den där norrmannen som bäste vän? Och hade han i så fall åkt till alperna på semmesterresa?

Hade han varit kär i samma tjej och inte i Lois Lane? Hade han haft det enorma jesuskomplex som Superman drivs av? O.s.v.

Anledningen till att jag frågar är för att jag undrar var drivkraften och drömmarna kommer ifrån, egentligen. Om man är snygg, stark, smart, närmast oförstörbar, verkar ha hur mycket pengar som helst (fatta, han slänger bort sina asdyra kostymer, glasögon och skjortor så fort han ska iväg och flyga), ett hyggligt jobb och en spännande fritid, är den enda drivkraft, och dröm, som finns kvar att rädda världen då?
Och om man inte har allt det där, längtar man per automatik hem till Märklintågbanan, kärleken och konventionen, och en ostig flickvän då?

Och naturligtvis undrar jag var slutsatsen av dessa frågor gör mig till. Eller rättare sagt, vad gör det min drivkraft, och mina drömmar till? Och utifrån det...vad har jag för jävla självbild egentligen?
Av någon anledning drömmer jag verkligen inte efter en familj. Jag önskar så förbannat mycket att jag gjorde det. Det skulle förenkla mitt liv, det skulle förenkla mina relationer med de allra flesta människor. Och det skulle förenkla relationen till mig själv.
Jag när en liten dröm om att bli jättejätterik. Men så fort jag skriver det så känner jag också att jag inte skulle kunna leva med mig själv då. (Eftersom jag är av åsikten att om någon är jätterik, så kräver det att många fler är jättefattiga).
Och där slutar det. Drömmarna alltså. Jag har typ gett upp drömmen om att bli rockstjärna. Vill inte längre bli fotbollsstjärna. Är rädd för förhållanden. Har sålt min Märklintågbana. Tänker inte längre att jag ska ha världens mest spännande skivsamling eftersom allt finns på det här nätet. Känner inte längre för att flytta in till stan i en vacker sekelskifteslägenhet. Är alldeles för cynisk för att känna att det finns någon vinst i världsförbättrande handlingar (även om jag fortfarande gör dom, även om jag fortfarande pratar om dom, eftersom det ger mig ett slags lugn för stunden). Tror inte på den bok jag har skrivit på i femtiotretton år. Längtar lite, men inte tillräckligt mycket efter New York. Orkar inte städa vinden.
Jag drömde en gång om att bli journalist. Check.
Jag hoppades en gång att jag aldrig skulle ta ett levnadsmönster för självklart. Check.

Så var lämnar det här mig?
Jag vet inte. Jag är inte särskilt ledsen eller låg för tillfället. Skulle bara vilja ha ett mål. Och därmed en mening.
Och så klart ett svar på vem Stålmannen skulle ha varit om han hade hetat Stig Helmer istället för Clark.

Att spela på en fritidsgård

Herregud.

Vi är nominerade till ett av Public Service finaste priser, Ikaros. Och igår bestämde sig min programledare och jag för att vi ska framföra två sånger från vår nominerade Nyårsrevy, på den här galan ikväll. Inför hela jävla Public Service-eliten.

När jag spelade i punkband i början av nittiotalet och hade spelningar på fritidsgårdar så kändes det i kroppen precis som det gör nu. Man vet liksom att det kommer att gå åt helvete. Ljudet suger. Vi har inte repat det minsta.

Och tillråga på allt så ser vi ut som ett kristet par när vi sjunger ihop på en scen.

Och där kommer alla dom som kanske kunde ha gett mig ett jobb stå och titta när jag gör bort mig. Vilket gör att jag aldrig mer kommer att kunna jobba inom PS igen.
Hej kommersiell radio. Här kommer jag.

För övrigt har jag legat hela natten och förberett ett tal om vi skulle vinna. Vilket vi inte kommer att göra. Talet är också kristet.

Ross Geller

Jag VET att det är såååååå 1992 att identifiera sig själv med en såpaskådis. Men jag kan inte låta bli.
Då, 1992, så bestämde sig alla mina vänner för att jag - av någon helt outgrundlig anledning - var Steve Sanders i Bevvan.
Jag tror att det mest handlade om utseende-casting på den tiden. (Vi hade inte så många ljushåriga, kralliga och sportiga typer att välja på i mitt gäng då).

Idag har jag varit hemma och sjuk och har därför tittat på Vänner, två avsnitt. Och tar därför mig friheten att själv välja karaktär.
Eller välja och välja. Det är så självklart vem jag är.
Jag är Ross. Ross Geller.

Självömkande, väntar alltid alldeles för länge innan han kysser den där tjejen som alla vet är som gjord för honom - så länge att det aldrig ens blir en kyss - dålig självkänsla, fumlig, blyg och lite paranoid i känslorna.

Hur var det nu serien slutade? Blev inte Rachel och Ross ihop till slut och flyttade ihop med Emily?
I så fall kan jag nog leva med att vara Ross, Ross Geller.

Ont i halsen

Katla har slagit ro i min hals.
Och att jag skriver så säger en del om mitt allmäntillstånd. Jag tycker nämligen att Astrid Lindgren är överskattad och tillhör en svunnen barnuppfostran. Ändå använder jag hennes figur som metafor.
Det verkar som att jag har fått ett järnhjärta också.
Vill så gärna känna känna känna. Kanske kärlek, kanske ilska, kanske bara något så litet som glädje. Men det finns inget där.
Jag känner bara stress.

Och jag vet inte riktigt vad jag är stressad över. Jag känner mig bara stressad över att jag inte har tid för alla som vill att jag ska ha tid.

Idag uppträdde jag i Kulturhuset. Det var rätt skumt, eftersom det var vårt program som skulle sändas live därifrån, och typ 15 personer satt där och tittade. Antagligen för att dom inte visste bättre. Varför sänder man radio inför publik nuförtiden?
Det funkade på Hylands tid, men nu?
Kanske är det helt enkelt så att man måste tänka nytt, tänka om, tänka radio på ett helt nytt sätt. Och så blir det stress då också i mitt larviga lilla hjärta, eftersom jag inte bara känner en allmänstress, utan också för att jag har så jävla ont i halsen och därför är trött.

För övrigt tänker jag inte kommentera min sex tidigare inlägg. Eller, jo, jag skäms. Det skulle ha blivit något annat, men något tredje kom i vägen.

Melodifestival, förstår jag!?

Ikväll har jag förstått att det är final i Melodifestival 2008.

Först fick jag ett mess:
"ett smärre dilemma har dykt upp. jag, linda och veronica ser på melodifestivalen o kan inte enas om i vilket land Belgrad ligger i".

Jag svarade Serbien. Och att - om jag inte minns helt fel - det betyder den vita staden.

Sen fick jag ett samtal! från en gammal kollega som skulle presentera poängen (fråga mig inte, jag vet inte). Hon skulle presentera poängen från en liten svensk stad och bad mig komma med en massa info om staden i fråga.

Hallå!? Är jag Nationalencyklopedin?
Och hur hamnade jag i ett så illaluktande träsk att jag hjälper till att göra Melodifestivalen bättre?

Nätterna

Nätterna är tomma och tysta vars man än är. Och trots att jag nästan alltid har en lektion vid 8-tiden på morgonen kommer jag aldrig i säng innan 3.
Igår tog jag jungfrusilen.
Och det är väl som man säger, inget är så härligt som just den. Men jag fick nån slags spel och skulle dränka mig i två meter höga vågor på en mycket stenig strand. Men det var som att jag vaknade till sans, släpade mig in genom underströmmarna och somnade på stranden.
Jag tror jag ska återgå till alkoholen.

Så här såg för övrigt de tomma stränderna ut i natt:



Och så här såg jag ut dagen efter jag blev en idiot. Det ser man nästan, att jag är en idiot alltså, på bilden.

Man kan aldrig smita

Jag är så oändligt mycket närmare ekvatorn än för ett litet tag sedan. Ändå landar det, på mitt hotell, skivor adresserade till mig. Jag har fått Johnossi, Joel Alme, Alf, Markus Krunegård, Patrick El-Hag, Millencollin och Nina Kinert. Och solen skiner, det är disigt, vågorna höga och jag vill alltid bada i Atlanten.

Men ensamheten börjar bli svår.
Inte så att det saknas människor här. Men dom är liksom...så sjukt fula.
Och jag är så jävla snygg. Eller nåt.

Money money money

Idag har jag lärt mig ett nytt sätt att tjäna pengar.
Jag smörar in mig för caddiemasteriet på klubben och får låna 20 golfvagnar. När gästerna från ett speciellt resebolag kommer till oss är det mitt jobba att ta emot dom. Och säger att jag lyckas fixa grymmaste priset på golfvagnar, just till dom. Och hyr därefter ut vagnarna för 14 euro i veckan.

280 euro, rakt ner i fickan.

Kaptitalism mina vänner!! Kapitalism!!

Det är för övrigt något som jag har funderat lite över senaste dagen. På hotellet där jag bor får man köpa en halv liter vatten för 1,6 euro. Om man rör sig, ungefär 2 minuters gång, så kan man gå in på Supermarketen och köpa en exakt likadan flaska för 0,4 euro. Igår hörde jag två svenskar (jag gav inte min nationalitet till känna) upprört förfasa sig över priset, för att i nästa sekund säga att det minsann två minuter härifrån finns att köpa exakt samma flaskor för 0,4 euro. Och ÄNDÅ köper dom dumma jävlarna vatten på hotellet som dom är irriterade på.
Vafan, har man gått med på att tillhöra ett kapitalistiskt utsugarsamhälle (och det hade dom båda svenskarna. Bor man på ett lyxhotell på Fuerteventura så är man en utsugare) så får man ju liksom spela spelets regler. Och le under tiden man gör det.

Annars är mina dagar ganska ensamma. Som alltid. Som överallt.
Igår försökte jag bli full. Det gick dåligt, så jag gick hem och kollade på Borat. Sen gick jag ut och promenerade i natten. Och stranden var lika ensam som jag. Inte ett enda knullande par så långt ögat såg. Kanske beroende på att medelåldern här i området har passerat knulla-på-stranden-mitt-i-natten gränsen.

Jag gick förbi ett helt tomt disco. Personalen stod och hängde runt baren. En ensam kvinna, fet, ganska gammal och rätt full, satt för sig själv och drack öl i takt till musiken. Jag skyndade bort därifrån, tillbaks till min promenad och försökte förgäves slå bort tanken på att det där var en bild av mig själv om 15 år.

Förresten...några bilder ska jag bjuda på också

Det här är liksom någon slags panormabild över golfbanan. Tagen med min mobil.



Och det här är en bild av hur de sjuka sjuka sjuka husen ser ut här. Lägg märke till konstgräsmattan.



Ytterliggare en bild av det Truman Show ställe som jag hjälper till att underhålla.

Fuerteventura

Kära ni.

Ledsen för den långa tystnaden. Men det beror på en rätt stor sak. Jag har flyttat.

Till Fuerteventura. En Kanarieö.
Jag pallade inte med känslan av att aldrig riktigt passa in i medievärlden. I kärnfamijlsvärlden. I de redan utpekade stigarnas värld.

Så nu bor jag i ett hotellrum, rätt fint, i ett Truman-show-område, äter hotellfrukost och buffé-middag Arbetar som golfpro på en golfbana några minuter från hotellet.

Det är skönt, därför att banan är grön i praktiken året runt. Greenerna är helt fantastiska. Såhär års har utelivet mycket övrigt att önska. Det är en hel del turister här (va fan, hela jävla ön bebos av turister, jag ska inte gnälla). Men just nu är det bara helt sjukt fula människor här som helst av allt vill moffa i JÄTTEmycket kött och bearnaisesås.

Jag har aircondition i rummet, den låter av bara fan. En minibar där det endast finns mineralvatten. Jag vet inte om det är för att jag är anställd, eller om alla gäster har det likadant.

Jag flyttade hit efter att ha fått ett erbjudande från en avlägsen bekant. Steve Ballestero håller på att bygga en RIKTIG Truman-show-stad, med konstgräs, färdig inredning, alla små hus (cirka 1000 stycken små enfamiljshus bygger han) har egen pool på den minimala konstgräsbevuxna trädgården och ligger mindre än tio meter från out-pinnarna på golfbanan.

Nästan alla som köper hus här, i mitt område (dom kostar runt omkring 2 miljoner euro) kommer från Irland. Hitills har jag räknat till 7 irländska pubar. Jag har inte lärt känna någon irländare än, däremot är Catherine, som serverar på klubbhuset en klippa. Vi har vissa grundläggande meningsskiljaktigheter, som att hon tycker att det är snyggt med en flatscreen, gillar män med SUV:ar och vill gärna ha barn. Men hon kommer från England. Vi kan prata med varandra.

Det är faktiskt rätt grymt att kunna meddela sig med människor.

Tanken är att jag ska hjälpa dessa irländare tillrätta med sin swing, sitt närspel och sina puttar. Jag underrättar er med resultatet av denna strävan.
Hur som helst: det var ingen nackdel att jag är utbildad lärare. Det var heller ingen nackdel att jag är en rosa svenne. Och det var absolut ingen nackdel att jag är duktig på golf.

Jag har skrivit kontrakt för en termin. Gud vet var det här kommer att sluta.

Onsdag 6 februari

Kära Dagboken.

Förlåt, det var länge sen som jag skrev något. Jag har helt enkelt inte hunnit ligga still och gegga i navelluddet.
En onsdag för två veckor sen började allt.
Det var releaseparty på Debaser. Och sen drinkar på Grand Hotel.
På torsdagen sprang jag runt på Rockbjörnsgalan och förfärades av mitt elitistiska förakt. På fredagen var jag på Nöjesguidens Stockholmspris-fest och drack för mycket men sansade mig, hade verkligen verkligen sjukt roligt, pratade i riktiga livet med Dramadrottningen, och det var surrealistiskt men jättspännande. Hon var skittrevlig.
Sen Spy Bar. Och på lördagen sov jag hela dan, utom när jag gick på middag, förfest, barhäng och Spy Bar igen. På söndagen var jag tvungen att hooka upp med min bäste vän. Och på måndagen låg jag bara och sov.
Sen har det liksom fortsatt sådär. Middagar, fester, spriten, efterfester, jobba, jobba, jobba.

Och det absolut coolaste:
Jag har börjat plugga franska.

Kära Dagbok.
Jag mår bättre än på ganska länge. Jag ska ändå försöka skriva något substantiellt. Inte just nu. Men imorgon kanske.

Kickar

En av mina favoritfilmer är The Doors (töntigt nog så skäms jag lite när jag skriver det), därför att Jim Morrison...eller Val Kilmer som är Jim Morrison... i filmen attraherar mig så mycket. Jag skulle helst av allt vilja vara som Jim Morrison...eller Val Kilmer som är Jim Morrison... är i första halvan av filmen. Modig. Självsäker. Snygg. Alltid packad eller hög.
Det attraherar mig nästan mest. Att alltid kunna vara lite packad eller hög.

För mig är det just då som det känns som bäst i livet. Oavsett om det är stimulerande eller sederande droger man precis har kickat igång på, så är det just i det ögonblicket som allt känns bäst. Det är precis i den sinnesstämningen jag - om jag fick friheten att välja - skulle vilja leva resten av mitt liv i.

Det är lycka, närvaro, brighta tankar, kärleksfullhet och genomskådande, liksom allt i ett. Och precis i kickögonblicket fattar man inte varför man lever på ett annat sätt. Eller jag fattar inte varför man inte lever på ett annat sätt.
Jag fattar inte varför man sitter på café med ointressanta människor. Jag fattar inte varför man stressar hem till TV-serierna. Jag fattar inte vad man strävar efter utom just den där kicken.

I The Doors blir Jim Morrison fet, skäggig, rätt osympatisk, sorglig, dör i ett badkar, och när jag var vid hans grav en gång så kom det faktiskt en tår i ögonvrån på mig trots alla turister (som jag), trots att jag inte är särskilt gravsentimental. Och tåren kom för att hans sätt inte fungerade. Den där underbara kicken som inträffar efter tre flasköl.
Är så kort.
Och sen kommer allt det destruktiva.

Jag skulle bara vilja veta hur man ska göra för att kunna få de där minutrarna av kick av vara längre. Kanske hela livet. Utan att man behövde dricka en liter whiskey uppblandat med en konservburk coctailbär per dag och ibland kanske ännu mer för att kanske inte ens längre förnimma den där kicken, men tro att det är enda vägen.

Det är så hånfullt, att det ska vara så nära, men vara så kort, och sen så lätt att det ska tippa fel. Och så är jag inte religiös, så jag vet inte vem det är hånfullt av. Men hånfullt är det likväl.

Söka tröst

Det är inte enkelt att söka tröst. Och mycket svårare att hitta den.
Jag vet inte vad det beror på att jag saknar förmågan att ringa till någon och säga, hej jag behöver tröst.

I tal, ansikte mot ansikte kan jag verkligen inte sätta ord på mina känslor. För det kräver en fuck-vibb-känsla-förmåga som jag saknar. Och kanske framförallt en förmåga att skita i hur man uppfattas i andras ögon.
Skulle jag ringa till någon och säga, hej jag behöver tröst, skulle jag känna mig som den värsta belastningen. Jag skulle känna mig löjlig. Och framförallt skulle jag inte kunna sätta ord på vad jag känner, varför jag egentligen behöver tröst.

När min morfar dog bröt jag samman. Hela släkten var samlad, vi satt i ett litet litet rum på sjukhuset och väntade på att få gå in i rummet där vi skulle ta ett sista farväl till honom. Bara ett par steg in i rummet, när jag såg honom ligga där, tända ljus, han var lite blå på läpparna. Bröstkorgen rörde sig inte längre, så bröt jag samman.

Jag skrek. Grät. Snorade. Grät. Gick fram till morfar. Försökte få fram det där sista hej då. Och jag bara stod där. Och grät, skrek.
Och sen har jag för mig att pappa ledde ut mig, släkten samlades i det lilla lilla rummet igen, och jag kunde inte sluta gråta. Jag kunde aldrig sluta gråta. Mamma höll om mig, pappa höll om mig, mormor klappade min hand, syrran höll om mig, mormor och jag kramades.
Och sen kom jag på att jag var tvungen att ringa min redaktör och säga att jag inte skulle komma till jobbet.

Men det är sista gången jag har vågat och kunnat låta någon annan se allt, och utifrån det respondera på mig. På mina känslor. Sista gången jag har vågat och kunnat skita i hur jag framstår när det är kaos i mig. Och sen låta någon annan, faktiskt, ge mig tröst.
Samtidigt behövde jag inte söka trösten där och då. Jag behövde inte göra en aktiv handling, ringa nån eller aktivt gå och träffa nån. Alla fanns där redan.
Som den hobbypsykolog jag är verkar det som att det finns några låsningar. Och jag undrar om nån av låsningarna har att göra med att jag har kuk, att jag är snubbe, alltså.

Jag tror att alla behöver tröst. Ofta.
Och idag, eller nuförtiden, så hittar jag tröst på krogen, bland stimmande människor, men framförallt i berusningen. Och den berusningen kan jag även hitta tröst i, hemma, själv.
Och jag vet ju såklart att det är en livsfarlig insikt, om jag hade tänkt mig att kunna ta en Calvados i en skinnfåtölj på en veranda med utsikt över en insjö när jag är 57 år. Och jag vet att den trösten inte hjälper särskilt väl dagen efter. Så jag undviker den i mesta möjliga mån. Och försöker använda berusningen till det som är roligt istället.
Jag hittar också tröst i god mat. Som idag (eftersom jag tänker mig att krogen får vänta ett tag, berusningen får vänta också), när jag köpte kalixlöjrom för 200 pix och gjorde en vichyssoise som jag la löjromen i. Då kände jag mig ett litet litet tag tröstad.

Av fuckin' jävla Kalixlöjrom för 200 pix när merparten av jordens befolkning knappt drar in 200 pix i månaden.
Rätt äcklig tröst. Men samtidigt den enda, just idag.

Och så sitter jag här med dåligt samvete. Fast lite tröstad.
Jag är antagligen sinnebilden för en fet västerlänning med ett jättestort omättbart hål i magen.

Jag är så jävla ledsen

Det är sorgligt att alltid ha sett sig själv som en romantiker och sen vakna upp en dag och inse att man inte längre tror på kärleken. Inse att det kommer att bli svårt att bekräftelsen bara måste komma från mig själv.

Jag har väntat länge på att få utforska och krossa konventionerna tillsammans med någon annan. Nån som är klok och vill leva livet precis efter regler som vi själva skriver. Nån som är en extra nära. Som något mer än en vän, men kanske inte mer än så för att undvika formatiseringen och kategoriseringen. Och kanske framförallt känslan av instängdhet.

Men nu, efter igår faktiskt, helt plötsligt sitta med en molande sorg och ett tungt paket i knät om att det inte kommer att bli så.

Och så dom här barnsliga känslorna. Att jag faktiskt är genuint ful. Ganska tragisk. Och rätt ensam.

Shit vad jag är patetisk.

Man hamrar där nere fast klockan är tolv, då slår det mig plötsligt att golvet - mitt golv -är någon annans tak

I en vecka har han hamrat, grannen under mig. Idag har han hamrat i snart 4 timmar. PANG.PANG.PANG.PANG. I genomsnitt 14 slag, sen kort kort vila. Det måste vara långa spikar, för det låter varken PAPAPAPAPAPAPAPA eller PPPPAPAPANPANPANGPANG utan PANG. PANG. PANG. 14 gånger.
Idag är dom dessutom två personer som hamrar, och det vet jag därför att dom hamrar i kanon.

Men vad jag inte vet, och vad jag absolut inte fattar är: vad är det man hamrar på i en före detta hyreslägenhet byggd på 40-talet i Sundbyberg? Alltså, på riktigt. Vad hamrar man på nuförtiden? Om man inte bygger ett jävla trähus i faluröd färg?

Det absolut sjukaste är att han hamrade så här mycket, varje lördag och söndag, nån timme varje vardagskväll i TVÅ månader för lite drygt ett år sen. Sen har det varit tyst.
Och det har varit tyst på riktigt.

Sen för ungefär nån vecka sen hörde jag honom och hans kompisars omisskännliga och för mig obegripliga skrik: JAAAAAAAAAAA!!!! några gånger per kväll. Och nu har alltså hamrandet börjat igen.

Jag fattar absolut ingenting.
Vad hamrar han på?

Min kiosk

Min tunnelbanekioskägare har försvunnit. Han som jag kunde bomma en tia av när jag inte hade kontanter. Han som alltid skulle diskutera kurdernas situation i Irak. Han som jag faktiskt dök ner till varje dag utom söndagar då han hade stängt för att säga hej. Förra onsdagen var han där, på torsdagen var någon HELT annan där, jag trodde att han kanske var på semester. Idag dryftade jag mig till att fråga den nya (ung, uttråkad person) om dom hade bytt ägare. Jo, så var det.

Och det är inte bra för mig. För den anale Fredrik med kontrollbehov och viss trygghetsmani. Han kunde väl ha sagt hej då, åtminstone, den där sista onsdagen.

Fan, det är dålig stil. Och därför kommer jag kanske i protest att byta tunnelbanestation nu (jag bor exakt mellan två).

För övrigt vill jag tacka från det djupaste av mitt hjärta för de fina sms som jag har fått.

Ground Control To Major Tom

Det var rätt filmiskt.
Jag har slutat gå upp i vikt, och tappar bara kilo efter kilo. Och det skrämmer mig lite, eftersom jag inte har varit i mina löparskor på säkert mer än en månad. Så jag försöker stabilisera det genom att äta jättemycket på mackedonkan. Men det verkar inte hjälpa. Bra, förvisso, eftersom jag är rätt fet. Men skrämmande också.

Min kropp är i sån obalans. Jag tror inte att den mår bra.

Så ikväll:
Jag skulle ha gått på fest, men fastnade hemma med en flaska Bourgogne. Och när klockan var strax efter tio sprang jag ner till mackedonkan köpte en lilla meny med extra cheeseburgare, går ut på gatan och märker att det är sånt där litet regn som mest är som extra fukt i luften. Ställer mig under en gatlykta och ser alla små små droppar som faller ner i ansiktet på mig. Jag lyssnar på Aarvo Pärt i iPoden. Och det blir så sjukt jävla filmiskt.

Jag har inget liv längre. Jag längtar tills jag får gå till jobbet. Jag vaknar vid 6, bara för att jag vill gå och jobba. För det här övriga livet är intet. Jag tror inte längre att jag kommer att bli fotbollsproffs. Jag tror inte längre att jag kommer att få ordning på mitt liv. Jag börjar tveka på min eventuella rockstjärnedröm.
Och så läste jag ett inlägg av "Vägen till Helvetet..." som handlade om att hon inte hade något liv, men att det skulle bli bättre om hon bara blev klar med plugget. Hon skrev "Men jag är bara rädd att jag kommer att framleva resten av livet såhär, utan stora eller viktiga saker, utan stora och viktiga händelser, utan stora och viktiga känslor, där allt mest är blah och intetsägande och ledsamt. Ett liv fyllt av småsaker och ingenting alls."

Jag är färdig med min examen. Jag har ett nästan fast jobb. Jag har lots of cash. Men jag har inga viktiga eller stora saker, inga viktiga händelser, inga viktiga känslor...när jag inte är på jobbet. Det är intetsägande och ledsamt. Det är ett liv fyllt med dåligt samvete för att jag städar för sällan, för att jag inte lämnar in mina köksknivar till slipning, för att jag inte orkar diska, för att jag ljuger för dom som står mig närmast. För att jag klämmer en pava Bourgogne på en tisdagkväll.
Och så känner jag avund. På alla dom som har ett järngäng, ett kompisgäng som man kan laga mat till när dom sätter upp hyllor, kolla Schmarros blogg så förstår ni vad jag menar.
Merparten av mina vänner är tio år äldre än vad jag är och har fullt upp med barn som ska födas, lägenheter som ska bytas, eller ett helt eget liv med kreativa nätverk. Mina andra vänner är deprimerade, eller i USA, eller nyss hemkomna någonstans ifrån, med allt vad det innebär. Och jag går ner i vikt, spelar gitarr i min ensamhet, gråter lite och längtar efter klockan 08.00 då jag kan börja min färd mot jobbet.

Det kan inte fortsätta så här.
Hur idiotiskt och perverst det än kan låta så gömmer jag mig gärna i slogan "Arbeit macht frei". Och det funkar kanske några år till. Men sen?
Livet kan ju inte gå ut på att man bara har ett värdefullt liv på jobbet, liksom.

Eller så är det bara besvikelsen över att det inte riktigt blev som jag hade tänkt mig, som drabbar mig nu. Exempelvis så trodde jag att det skulle bli ljusare efter jul. Men det har ju faktiskt och praktiskt BARA blivit mörkare.