Det var rätt filmiskt.
Jag har slutat gå upp i vikt, och tappar bara kilo efter kilo. Och det skrämmer mig lite, eftersom jag inte har varit i mina löparskor på säkert mer än en månad. Så jag försöker stabilisera det genom att äta jättemycket på mackedonkan. Men det verkar inte hjälpa. Bra, förvisso, eftersom jag är rätt fet. Men skrämmande också.
Min kropp är i sån obalans. Jag tror inte att den mår bra.
Så ikväll:
Jag skulle ha gått på fest, men fastnade hemma med en flaska Bourgogne. Och när klockan var strax efter tio sprang jag ner till mackedonkan köpte en lilla meny med extra cheeseburgare, går ut på gatan och märker att det är sånt där litet regn som mest är som extra fukt i luften. Ställer mig under en gatlykta och ser alla små små droppar som faller ner i ansiktet på mig. Jag lyssnar på Aarvo Pärt i iPoden. Och det blir så sjukt jävla filmiskt.
Jag har inget liv längre. Jag längtar tills jag får gå till jobbet. Jag vaknar vid 6, bara för att jag vill gå och jobba. För det här övriga livet är intet. Jag tror inte längre att jag kommer att bli fotbollsproffs. Jag tror inte längre att jag kommer att få ordning på mitt liv. Jag börjar tveka på min eventuella rockstjärnedröm.
Och så läste jag ett inlägg av "Vägen till Helvetet..." som handlade om att hon inte hade något liv, men att det skulle bli bättre om hon bara blev klar med plugget. Hon skrev "Men jag är bara rädd att jag kommer att framleva resten av livet såhär, utan stora eller viktiga saker, utan stora och viktiga händelser, utan stora och viktiga känslor, där allt mest är blah och intetsägande och ledsamt. Ett liv fyllt av småsaker och ingenting alls."
Jag är färdig med min examen. Jag har ett nästan fast jobb. Jag har lots of cash. Men jag har inga viktiga eller stora saker, inga viktiga händelser, inga viktiga känslor...när jag inte är på jobbet. Det är intetsägande och ledsamt. Det är ett liv fyllt med dåligt samvete för att jag städar för sällan, för att jag inte lämnar in mina köksknivar till slipning, för att jag inte orkar diska, för att jag ljuger för dom som står mig närmast. För att jag klämmer en pava Bourgogne på en tisdagkväll.
Och så känner jag avund. På alla dom som har ett järngäng, ett kompisgäng som man kan laga mat till när dom sätter upp hyllor, kolla Schmarros blogg så förstår ni vad jag menar.
Merparten av mina vänner är tio år äldre än vad jag är och har fullt upp med barn som ska födas, lägenheter som ska bytas, eller ett helt eget liv med kreativa nätverk. Mina andra vänner är deprimerade, eller i USA, eller nyss hemkomna någonstans ifrån, med allt vad det innebär. Och jag går ner i vikt, spelar gitarr i min ensamhet, gråter lite och längtar efter klockan 08.00 då jag kan börja min färd mot jobbet.
Det kan inte fortsätta så här.
Hur idiotiskt och perverst det än kan låta så gömmer jag mig gärna i slogan "Arbeit macht frei". Och det funkar kanske några år till. Men sen?
Livet kan ju inte gå ut på att man bara har ett värdefullt liv på jobbet, liksom.
Eller så är det bara besvikelsen över att det inte riktigt blev som jag hade tänkt mig, som drabbar mig nu. Exempelvis så trodde jag att det skulle bli ljusare efter jul. Men det har ju faktiskt och praktiskt BARA blivit mörkare.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Jag tänkte just efterlysa dig så det var en glad överraskning att se att du var tillbaka. Och ja det har blivit mörkare och ja allt är så förbannat svårt ibland och herregud vad ska man säga? Jag vet inte. Det här var kanske inte så mycket till kommentar, jag ville mest säga hej. Eller nåt.
Hade du varit emotjej kunde du skurit lite. Jag brukar vaxa kroppsbehåring. Det gör rätt jävla ont det med. Kan det va nåt?
Mary: Hej. Ett hej från dig, det var fint. Din kommentar var också mycket till kommentar. För att inte prata om din blogg.
Sofia: Jag har helt oförhappandes blivit en emokille. Jag har länge försökt lära mig emo-mysteriet, och har till slut fastnat för Bullets for my Valentine...och det är skitbra. Men rätt skämsigt också. Så skämsigt att jag inte vågar lyssna på det på jobbet. Tänk om nån av musikredaktörerna skulle höra.
För att återgå till det där med emokille: jo, jag kanske kunde börja skära mig lite. Det verkar vara konstruktivt.
Nästan skönt att du sätter ord på din
längtan efter ett vanligt liv. Ett sådant som jag annars tycker att du verkar förakta. För vad är det som säger att det är så mycket sämre med man, två barn, volvo och platt-tv på väggen.
Jag kan tala om att det finns ingen större mening (eller hårdare arbete heller för den delen) med livet än barnen. För det finns inte mycket som
slår att gosa in näsan i en blond kalufs på en 2-åring som snusar sött. Det är då som alla rödvinspoeter kan slänga sig i väggen.
PS: Har dessutom två platt-tvapparater i mitt hem
Anonym: Jag tror att du har läst en text som jag inte har skrivit. Jag längtar verkligen inte efter ett vanligt liv. Och har alltså inte satt ord på min längtan efter ett sånt. Vad jag skrev var snarare att det liv som jag har är dysfunktionellt. Med det inte sagt att jag längtar efter ett konventionellt liv.
Jag har heller inte sagt att det är något fel med Volvo och vad fan det var mer för något som kategoriserade ett "vanligt liv". Jag föraktar däremot när man slentrianmässigt fyller livet med saker som man tror att man ska ha för att få ett "vanligt liv". Jag föraktar när man går i andras fotspår, istället för att riva alla självklarheter för att sen försöka bygga sig något nytt, som kan kallas sitt alldeles egna.
Och är det så att du har gjort det, och tycker att två platt-tvapparater är vad du vill ha, så är det bara att gratulera.
För övrigt funderar jag på att sluta ödsla energi på människor som är anonyma.
"Jag kan tala om att det finns ingen större mening ... med livet än barnen."
Det känns fint att anonym självuppoffrande har makat sig ner från berget med denna oföränderliga livsvisdom omsorgsfullt nedhackad på två evigt beständiga stentavlor. Så mycket möda med tankar och funderingar över livets mening och beskaffenhet denna av gudomlig sanning blänkade information har besparat oss alla.
Men va fan. Om alternativet är att bli en självtillräcklig moralist, övertygad om att ha hittat den enda vägen och lika övertygad om att alla andra måste knuffas eller släpas dit så fort som möjligt, fortsätter jag nog hellre att söka egna svar. I en tragisk dans runt en fadd gyllene kalv, om så krävs.
Skicka en kommentar