Ont i halsen

Katla har slagit ro i min hals.
Och att jag skriver så säger en del om mitt allmäntillstånd. Jag tycker nämligen att Astrid Lindgren är överskattad och tillhör en svunnen barnuppfostran. Ändå använder jag hennes figur som metafor.
Det verkar som att jag har fått ett järnhjärta också.
Vill så gärna känna känna känna. Kanske kärlek, kanske ilska, kanske bara något så litet som glädje. Men det finns inget där.
Jag känner bara stress.

Och jag vet inte riktigt vad jag är stressad över. Jag känner mig bara stressad över att jag inte har tid för alla som vill att jag ska ha tid.

Idag uppträdde jag i Kulturhuset. Det var rätt skumt, eftersom det var vårt program som skulle sändas live därifrån, och typ 15 personer satt där och tittade. Antagligen för att dom inte visste bättre. Varför sänder man radio inför publik nuförtiden?
Det funkade på Hylands tid, men nu?
Kanske är det helt enkelt så att man måste tänka nytt, tänka om, tänka radio på ett helt nytt sätt. Och så blir det stress då också i mitt larviga lilla hjärta, eftersom jag inte bara känner en allmänstress, utan också för att jag har så jävla ont i halsen och därför är trött.

För övrigt tänker jag inte kommentera min sex tidigare inlägg. Eller, jo, jag skäms. Det skulle ha blivit något annat, men något tredje kom i vägen.