Jag har ett visningsrum, ett utställningsrum eller en mässmonter, vilket man vill. Där finns en ganska fin men lite märklig soffa som är köpt på R.O.O.M.
Där finns ett par köksstolar också, köpta på Designtorget. En dyr lampa köpt i en liten butik på södermalm. Sen är det nog mest IKEA-möbler, om jag ska vara ärlig.
Bakom en ommålad Billyhylla finns en hemlig dörr på vilken man måste knacka på ett alldeles speciellt sätt och som går in till min riktiga lägenhet. Och jag kan inte ens SKRIVA om hur det ser ut därinne (men det är ganska välstädat såklart). Och jag vet inte längre hur jag öppnar den där dörren för andra besökare än mig själv.
Nu har jag velat det ett par gånger.
Men det går verkligen inte.
Så jag börjar känna mig alldeles förträffligt störd när jag inte ens vet hur man bjuder in någon i farstun längre.
Att jag är bränd är typ självklart. Men kan man verkligen skylla på det?
Blir man inte bara en stackars Peter Le Marc som skyller hela sin dåliga självkänsla på sin döda pappa, i ett Sommar-program i söndags då? Och varför är det så viktigt att skylla på någon helt plötsligt?
Jag vill bara öppna den där jävla dörren på vid gavel, och vara den gästvänlige och varma person jag en gång, och på riktigt, var. Är det för mycket begärt?
4 kommentarer:
Hur kommer det sig att du, Vent och Barbara har slutat uppdatera? Skaffat hemliga bloggar? Maila mig adressen isåfall.
Hoppas allt är gött /Staffan
Nu har jag läst denna blogg från början till slut, eller snarare från slut till början. Lite synd att den inte lever längre. Något fångade mig.
Keep on keeping on,
//steve
saknar den enda bra riktigt bra blogg jag läst som skrivits av en man...
Jag med!
Skicka en kommentar