Jag arbetar på ett företag som precis blivit utnämnt till det mest trovärdiga företag som finns i Sverige. (Och har därmed gått om Ikea som toppat listan under de senaste åren. Allt enligt en nätundersökning som gjorts i samband med Medieakademins årliga förtroendebarometer.)
Jovisst. Vi ÄR trovärdiga. Det vi sänder ut är absolut oftast trovärdigt, vi är ganska härligt fyrkantiga i vad vi rapporterar, vi gör inga konstiga namnpubliceringar eller överilade vinklingar. Vi är sansade och strikta. Det är bra.
Men det är en del konstiga saker som jag inte riktigt fattar. Om jag träffar nån av de där allvarliga journalisterna som sitter kanske i vartannat rum och tänker att det jobb som dom gör är det viktigaste som finns, så brukar jag slänga ur mig ett ganska enkelt "tjena" eller rent av ett "hej", lite så där mumlande och ickekrävande. Men jag vet fan inte sist jag fick ett hälsande eller bekräftande tillbaks. Det är liksom blicken långt bort i de enorma korridorerna, eller ner i plastmattan eller bara blankt rakt igenom mig.
Ganska jättestor skillnad från tiden då jag arbetade på Aftonbladet, som kanske inte är det mest trovärdiga företaget i Sverige.
Och en ganska jättestor annan skillnad på de olika ställena är stilen och kollen på populärkultur. Jag har varit på en fest med den stora nyhetsredaktionen på mitt nuvarande jobb...och maken till dålig koll på det som inte är politik, brott och finkultur...har jag inte sett sen...jag vet faktiskt inte när.
Och på Aftonbladet vet man (ja, kanske inte de där allra värsta machojournalisterna, men ändå) vem som vann det första American Idol. Man vet vad Nudie gör för typ av kläder. Man kanske slänger lite käft om vilka som är bäst av Cut Copy eller Broken Social Scene. Och det kunde man inte göra på festen. Där blev jag mest utskälld och fick kommentarer som "Du som seriös journalist, hur kan du jobba på DEN redaktionen?"
Tack och lov så sitter jag i samma korridor som P3:s alla redaktioner och P3:s musikredaktörer så jag blir ju slagen på fingrarna mest hela tiden i fråga om populärkulturell koll, men i det stora huset i helhet, tänker jag, så är nivån ganska låg för att ändå vara Sveriges mest trovärdiga företag.
Jag inbillar mig nämligen att populärkulturen, med allt vad det innebär av konsumtionism, mediekonglomerat, indierörelser, modehändelser, Idoljury-utspel o.s.v är MINST lika viktigt att hålla koll på. Dels för att räknas som trovärdig. Men framförallt för att uppfylla våra public service-plikter.
Tänk bara vårt fyrkantiga sätt att handskas med nyheter applicerat på Lindsay Lohans förehavanden. Och samtidigt värdera det här precis som man gör med vilken annan nyhet som helst. Jävlar vad vi skulle bli bra då.
Eller så är jag bara lite rädd.
Jag arbetar nämligen med en helt helt fantastisk redaktion där vi verkligen FÖRSÖKER hålla koll på allt och göra program om allt. Och tycker att alla program på något sätt behövs. Vi garvar ofta, vi hälsar alltid på varandra och andra och dricker en öl med varandra då och då.
Men jag har bara kontrakt på just min redaktion till i sommar någon gång, sen står jag på den så kallade förturslistan, vilket innebär att jag då ska få det första vikariat som blir ledigt, allt efter den sköna vetenskapen LAS.
Och då kan det innebära att jag får vara en del i det skådespel som utspelade sig framför mig i hissen i morse:
En tjej står där med en kaffe i handen och en macka under kaffekoppen. Hennes manliga arbetskamrat kommer in, och säger förvisso "godmorgon", men lägger till "jo, jo. Frukosten i handen". Och hon säger "ja". Och han säger "ja". Och sen går dom ur hissen. Och jag kan inte fatta varför man inte säger intressanta saker till varandra när man träffas på morgonen och varför det ALLTID ÄR MEDELÅLDERS MÄN SOM SKA LÄGGA KOMMENTARER SOM "JO, JO. FRUKOST I HANDEN".
tisdag 27 november 2007
fredag 23 november 2007
Jag: ett vibbmonster
Jag känner vibbar så sjukt jävla bra.
Till och med genom telefonledningar.
Jag inbillar mig att det beror på att jag är så väldans musikalisk.
På riktigt så tror jag att det har att göra med att jag direkt hör på en människas röst hur det är fatt. Om personen är öppen eller stängd, liksom. Och pratar jag med en stängd person där spjällen inte är riktigt öppna så sluter jag mig själv och så blir allt så slutet och sen, typ nu, blir jag irriterad på mig själv att jag responderar på det sättet istället för att bara köra mitt rejs.
Fast å andra sidan tror jag att det är en del av min USP. Lyhördheten.
Hej självförhärligande fredag!
Till och med genom telefonledningar.
Jag inbillar mig att det beror på att jag är så väldans musikalisk.
På riktigt så tror jag att det har att göra med att jag direkt hör på en människas röst hur det är fatt. Om personen är öppen eller stängd, liksom. Och pratar jag med en stängd person där spjällen inte är riktigt öppna så sluter jag mig själv och så blir allt så slutet och sen, typ nu, blir jag irriterad på mig själv att jag responderar på det sättet istället för att bara köra mitt rejs.
Fast å andra sidan tror jag att det är en del av min USP. Lyhördheten.
Hej självförhärligande fredag!
torsdag 22 november 2007
Hur långt kan man gå?
Jag tror inte på att barn inte förstår ironi.
Under hela min lärarkarriär fick jag bevis efter bevis på att barn verkligen förstår ironi. Så många bevis att jag började fila på en ironisk barnbok.
Inte minst märktes det på min bäste väns barn. K lärde jag känna när han var 4 år gammal. Efter det har vi setts regelbundet, åkt på semestrar ihop, jag har hämtat på dagis och frititds, jag har varit på hans spelningar, jag skulle liksom göra allt för honom och hans äldre brorsa W.
Och därför har dom två nästan alltid varit med under våra middagar.
Och min vän och jag lider av en ganska grav form av social tourettes, vi måste liksom testa gränserna så fort vi hamnar i större sällskap. Eller trångsynta sällskap.
Allt det här har K och hans äldre brorsa W hört, varit med på, garvat åt.
Så en gång, under en middag som K var med på, han var bara tolv, kom han fram till mig och satte sig i mitt knä. Merparten av middagssällskapet kände inte mig särskilt väl. Så tog han min hand och sa "Fredrik, kan vi inte gå in till mig och lägga oss i min säng och leka som vi gjorde förra veckan? Det var så himla härligt." Vi gick in i hans rum, hand i hand och skrattade så vi började gråta.
Extremt roligt. Han är larvigt smart och läser koder som ingen annan.
Nu är K 16, men jag tror ändå att jag gick över gränsen igår. Vi satt hela min bäste väns stora familj, jag och en annan vän och kollade på Sverige-Lettland. Jag och K började tjafsa om var den nya nationalarenan skulle ligga. Swedbank-arenan som den heter. Han hävdade med en galnings frenesi att den skulle ligga i Akalla. Jag var helt säker på att det skulle ligga i Solna. Så vi tjafasade. Och han tyckte att vi skulle slå vad.
Jag sa "visst, hur mycket"
Han sa "100 spänn".
Vi gick och googlade det hela. Det visade sig att jag hade rätt, gick in till vardagsrummet där alla satt, höjde mina armar och skrek "jag vann".
Och det blev.
Lite.
Konstig.
Stämning.
Som att man kanske inte ska slå vad med en 16-årig hormonstinn människa.
Och det ska man nog, på riktigt, inte.
Men det är så jävla svårt för mig att hindra mig själv när man har haft en väldigt lång tid av jargong tillsammans som visar fingret till allt och alla, och sen helt plötsligt försöka agera, liksom, fyrkantigt vuxen.
P.s. Han behövde naturligtvis inte betala. D.s.
Under hela min lärarkarriär fick jag bevis efter bevis på att barn verkligen förstår ironi. Så många bevis att jag började fila på en ironisk barnbok.
Inte minst märktes det på min bäste väns barn. K lärde jag känna när han var 4 år gammal. Efter det har vi setts regelbundet, åkt på semestrar ihop, jag har hämtat på dagis och frititds, jag har varit på hans spelningar, jag skulle liksom göra allt för honom och hans äldre brorsa W.
Och därför har dom två nästan alltid varit med under våra middagar.
Och min vän och jag lider av en ganska grav form av social tourettes, vi måste liksom testa gränserna så fort vi hamnar i större sällskap. Eller trångsynta sällskap.
Allt det här har K och hans äldre brorsa W hört, varit med på, garvat åt.
Så en gång, under en middag som K var med på, han var bara tolv, kom han fram till mig och satte sig i mitt knä. Merparten av middagssällskapet kände inte mig särskilt väl. Så tog han min hand och sa "Fredrik, kan vi inte gå in till mig och lägga oss i min säng och leka som vi gjorde förra veckan? Det var så himla härligt." Vi gick in i hans rum, hand i hand och skrattade så vi började gråta.
Extremt roligt. Han är larvigt smart och läser koder som ingen annan.
Nu är K 16, men jag tror ändå att jag gick över gränsen igår. Vi satt hela min bäste väns stora familj, jag och en annan vän och kollade på Sverige-Lettland. Jag och K började tjafsa om var den nya nationalarenan skulle ligga. Swedbank-arenan som den heter. Han hävdade med en galnings frenesi att den skulle ligga i Akalla. Jag var helt säker på att det skulle ligga i Solna. Så vi tjafasade. Och han tyckte att vi skulle slå vad.
Jag sa "visst, hur mycket"
Han sa "100 spänn".
Vi gick och googlade det hela. Det visade sig att jag hade rätt, gick in till vardagsrummet där alla satt, höjde mina armar och skrek "jag vann".
Och det blev.
Lite.
Konstig.
Stämning.
Som att man kanske inte ska slå vad med en 16-årig hormonstinn människa.
Och det ska man nog, på riktigt, inte.
Men det är så jävla svårt för mig att hindra mig själv när man har haft en väldigt lång tid av jargong tillsammans som visar fingret till allt och alla, och sen helt plötsligt försöka agera, liksom, fyrkantigt vuxen.
P.s. Han behövde naturligtvis inte betala. D.s.
tisdag 20 november 2007
Only for the hardcores
Härunder följer en i praktiken helt meningslös rapport från min semester. Om jag vore du så skulle jag inte läsa det. Det är skrivet enkom för min egen skull för att jag ska komma ihåg det.
Dessutom hamnade den sista dagen längst upp och den första längst ner.
Alla bilder är tagna av M. Axelsson.
Dessutom hamnade den sista dagen längst upp och den första längst ner.
Alla bilder är tagna av M. Axelsson.
Fredag 06:00:
Chauffören som skulle köra mig tillbaks till civilisationen kom och hämtade upp mig. I dryga sex timmar körde vi igenom ett Tunisien som jag inte ville lämna och svor på att komma tillbaks till.
Framme vid flygplatsen blåste chauffören mig på 20 dinarer och det kändes liksom inget. Och jag satt på en trottoar, i solen och tänkte, vad fan skulle hända om jag faktiskt sket i att komma tillbaks? Och i fem berusande, svindlande minuter hade jag bestämt mig. Sen tittade jag på solen en sista gång och gick in i avgångshallen.
Chauffören som skulle köra mig tillbaks till civilisationen kom och hämtade upp mig. I dryga sex timmar körde vi igenom ett Tunisien som jag inte ville lämna och svor på att komma tillbaks till.
Framme vid flygplatsen blåste chauffören mig på 20 dinarer och det kändes liksom inget. Och jag satt på en trottoar, i solen och tänkte, vad fan skulle hända om jag faktiskt sket i att komma tillbaks? Och i fem berusande, svindlande minuter hade jag bestämt mig. Sen tittade jag på solen en sista gång och gick in i avgångshallen.
Torsdag:
Torsdagar är marknadsdag i Douz. Stan hade översvämmats av människor som köpte och sålde åsnor, dromedarer, får, böcker, mat, kläder, saker som faktiskt betyder något på riktigt för dom som bor där. Motorer, borrmaskiner, fjärrkontroller, kaffe, sandaler, sneakers, jeans, frukt, grönsaker.
Jag tokshoppade och sen gick vi till den ranch där min vän pluggar arabiska och fick se ett lamm som trodde att den var en hund. Hur fan går det till? Varför börjar ett lamm tro att den är en hund?
Sen åt vi middag på "Pizzerian" som aldrig någonsin serverat en pizza. Däremot bjöd de på underhållning, gjord för att passa västerlänningar. Beduinen som jag var där med skulle hellre "ha ätit hästbajs än uppträda så där". Det var rid- och dromedar- och beduinuppvisning, i ungefär den ordningen. Runt uppvisningscirkeln stod ett gäng spanjorer iklädda kläder som tagna ur den sämsta versionen av Robin Hood. Alla kvinnor såg ut som Marion, och alla män såg ut som hennes pappa. Fatta: Spanjorerna gör en dygnsutflykt till Douz där dom blir utklädda (av resebyrån) i konstiga kläder som dom tror är riktiga ökenkläder, blir körda till en pizzeria i dom kläderna som inte är en pizzeria och tittar på en beduinshow som inte är en beduinshow. Är det det yppersta beviset på kapitalismens tilkortakommanden?
Så här ser en riktig beduin ut:
Torsdagar är marknadsdag i Douz. Stan hade översvämmats av människor som köpte och sålde åsnor, dromedarer, får, böcker, mat, kläder, saker som faktiskt betyder något på riktigt för dom som bor där. Motorer, borrmaskiner, fjärrkontroller, kaffe, sandaler, sneakers, jeans, frukt, grönsaker.
Jag tokshoppade och sen gick vi till den ranch där min vän pluggar arabiska och fick se ett lamm som trodde att den var en hund. Hur fan går det till? Varför börjar ett lamm tro att den är en hund?
Sen åt vi middag på "Pizzerian" som aldrig någonsin serverat en pizza. Däremot bjöd de på underhållning, gjord för att passa västerlänningar. Beduinen som jag var där med skulle hellre "ha ätit hästbajs än uppträda så där". Det var rid- och dromedar- och beduinuppvisning, i ungefär den ordningen. Runt uppvisningscirkeln stod ett gäng spanjorer iklädda kläder som tagna ur den sämsta versionen av Robin Hood. Alla kvinnor såg ut som Marion, och alla män såg ut som hennes pappa. Fatta: Spanjorerna gör en dygnsutflykt till Douz där dom blir utklädda (av resebyrån) i konstiga kläder som dom tror är riktiga ökenkläder, blir körda till en pizzeria i dom kläderna som inte är en pizzeria och tittar på en beduinshow som inte är en beduinshow. Är det det yppersta beviset på kapitalismens tilkortakommanden?
Så här ser en riktig beduin ut:
Tisdag:
I öknen på dromedar, igen. Jag vill alltid vara på en dromedar tror jag. Dom är så jävla stora och kan ta sig fram överallt. Och jag blev duktig på att rida. Min rygg rätade ut sig och min tinnitus fick för sig att försvinna.
På kvällarna åt vi fantastisk mat och hamnade sen runt elden med beduinerna som var med oss ut. Vi gick och la oss tidigt, tidigt i vårt beduintält där ena sidan är öppen och vaknade tidigt, tidigt och såg solen gå upp över ökenhorisonten, rakt in i tältet.
I öknen på dromedar, igen. Jag vill alltid vara på en dromedar tror jag. Dom är så jävla stora och kan ta sig fram överallt. Och jag blev duktig på att rida. Min rygg rätade ut sig och min tinnitus fick för sig att försvinna.
På kvällarna åt vi fantastisk mat och hamnade sen runt elden med beduinerna som var med oss ut. Vi gick och la oss tidigt, tidigt i vårt beduintält där ena sidan är öppen och vaknade tidigt, tidigt och såg solen gå upp över ökenhorisonten, rakt in i tältet.
Måndag:
Jag vaknade och insåg att allt hade vänt. Jag var helt lugn, lycklig, närvarande, utsövd. Och ytterligare en dag på dromedar, rakt ut i öknen, på sanddyner och allt var sand hela vägen till horisonten och hjärtat slog sakta, tyst och det var så vackert och jag fick färg, färgseende, harmoni.
Jag vet att det låter helt new age-igt, men det var VERKLIGEN så.
Jag vaknade och insåg att allt hade vänt. Jag var helt lugn, lycklig, närvarande, utsövd. Och ytterligare en dag på dromedar, rakt ut i öknen, på sanddyner och allt var sand hela vägen till horisonten och hjärtat slog sakta, tyst och det var så vackert och jag fick färg, färgseende, harmoni.
Jag vet att det låter helt new age-igt, men det var VERKLIGEN så.
Söndag:
Vi vaknar och ska dra ut i öknen. Det är så många saker jag inte förstår. Det finns inga kvinnor på caféerna där vi ska ta morgonfikat, och alla - utom kvinnorna - tar sitt morgonfika på något av caféerna. Jag riskerar att stöta mig med en av våra kompisar eftersom jag utgår ifrån att någon har snott väskan jag trodde att jag ställde bakom min stol. Det stjäls nämligen inget i Douz. Jag förstår knappt franskan och inte heller arabiskan.
Och jag förstår inte riktigt den där känslan av att inte kunna slappna av, sitta där i solen, i myset, på caféet, utan att ha kvar känslan av stress från stan, Stockholm alltså.
Jag lär mig att "aslemma" betyder hej, sen lägger man till ett "la bèz", och sen ett "hamdoulleh". Jag lär mig att "bslemma" betyder hej då och "chockran" betyder tack.
Vi drar ut i öknen. Och vi rider dromedar och bor i beduintält och äter mat på låga bord sittande på knä och solen steker men skorpionerna har gått i idé.
Det är helt jävla fantastiskt. Men jag kan ändå inte slappna av.
På kvällen när beduinerna spelar trummor och sjunger kärleksvisor och vi sitter runt elden kan jag ändå inte känna lugnet som borde infinna sig där. Det är miljoner med stjärnor på himlen, det är kolsvart, och jag blir ledsen.
Ledsen för att jag inte kan vara närvarande. Ledsen för att jag inte kan slappna av. Ledsen för att jag är ett sånt cp som inte kan bete mig som normala människor när man åker över halva jorden för att träffa sin bäste vän.
I öknen, barn, somnar man innan nio. Det finns ingen TV där.
Vi vaknar och ska dra ut i öknen. Det är så många saker jag inte förstår. Det finns inga kvinnor på caféerna där vi ska ta morgonfikat, och alla - utom kvinnorna - tar sitt morgonfika på något av caféerna. Jag riskerar att stöta mig med en av våra kompisar eftersom jag utgår ifrån att någon har snott väskan jag trodde att jag ställde bakom min stol. Det stjäls nämligen inget i Douz. Jag förstår knappt franskan och inte heller arabiskan.
Och jag förstår inte riktigt den där känslan av att inte kunna slappna av, sitta där i solen, i myset, på caféet, utan att ha kvar känslan av stress från stan, Stockholm alltså.
Jag lär mig att "aslemma" betyder hej, sen lägger man till ett "la bèz", och sen ett "hamdoulleh". Jag lär mig att "bslemma" betyder hej då och "chockran" betyder tack.
Vi drar ut i öknen. Och vi rider dromedar och bor i beduintält och äter mat på låga bord sittande på knä och solen steker men skorpionerna har gått i idé.
Det är helt jävla fantastiskt. Men jag kan ändå inte slappna av.
På kvällen när beduinerna spelar trummor och sjunger kärleksvisor och vi sitter runt elden kan jag ändå inte känna lugnet som borde infinna sig där. Det är miljoner med stjärnor på himlen, det är kolsvart, och jag blir ledsen.
Ledsen för att jag inte kan vara närvarande. Ledsen för att jag inte kan slappna av. Ledsen för att jag är ett sånt cp som inte kan bete mig som normala människor när man åker över halva jorden för att träffa sin bäste vän.
I öknen, barn, somnar man innan nio. Det finns ingen TV där.
Lördag:
Det skumpar av bara fan när planet landar.
Men vi landar.
När jag får tag på mina väskor går jag ut utanför flygplatsbyggnaden och väntar i den ljumma natten på min vän och cauffören som ska ta mig till oasen, till byn vid oasen, Douz.
Utanför byggnaden finns enormt många poliser och militärer, det är avspärrat och bakom avspärrningarna hoppar ett hundratal Tunisiska män upp och ner och skriker saker jag inte kan förstå och klockan är halv tre och jag har inte sovit och jag inbillar mig att alla har rullande ögon och skriker religiösa ramsor.
Min vän och chauffören kommer inte, dom sover på ett hotell i närheten och har precis vaknat eftersom dom tror att jag skulle bli ännu mer försenad och de tunisiska männen hoppar upp och ner och viftar med Tunisiska flaggor.
Helt plötsligt förstår jag att det är fotbollsfans. Tunis har tydligen vunnit den Afrikanska motsvarigheten till Champions Leaugue.
Och jag skrattar lite åt det faktum att fotbollsfans och religiösa fanatiker har samma sätt att ta hand om de sina små. Oavsett vilken nationalitet man har.
Min vän och chauffören kommer äntligen och jag är lite nervös för att träffa henne igen. Vi sätter oss i en liten Fiat och drar iväg. Jag somnar äntligen till och vaknar då och då av att vi stannar i poliskontroller som vill ha mutor för att släppa igenom oss.
Strax innan dagens första böneupprop stannar vi till vid ett fik, och när vi kör ut därifrån så hörs bönerna från minareterna. Människor står på sina verandor och slaktar får/ lamm och hänger upp kropparna tre meter från stora vägen, med droppande blod där huvudet en gång satt.
Överallt, på väggar, ovanpå portaler, i slingor över gatorna hänger porträtt av Zine el-Abidine Ben Ali زين العابدين بن علي, Tunisiens president, eftersom det var 30 år sedan han kom till makten.
Vi kommer fram till Douz innan andra böneuppropet, och jag sover, sover, sover, vaknar, går ut och fikar, jag är lite rädd för alla människor som jag inte förstår, vi pratar, det är så härligt att prata med hon som förstår, vi pratar om högt och lågt, vi äter middag och somnar innan klockan är nio.
Det skumpar av bara fan när planet landar.
Men vi landar.
När jag får tag på mina väskor går jag ut utanför flygplatsbyggnaden och väntar i den ljumma natten på min vän och cauffören som ska ta mig till oasen, till byn vid oasen, Douz.
Utanför byggnaden finns enormt många poliser och militärer, det är avspärrat och bakom avspärrningarna hoppar ett hundratal Tunisiska män upp och ner och skriker saker jag inte kan förstå och klockan är halv tre och jag har inte sovit och jag inbillar mig att alla har rullande ögon och skriker religiösa ramsor.
Min vän och chauffören kommer inte, dom sover på ett hotell i närheten och har precis vaknat eftersom dom tror att jag skulle bli ännu mer försenad och de tunisiska männen hoppar upp och ner och viftar med Tunisiska flaggor.
Helt plötsligt förstår jag att det är fotbollsfans. Tunis har tydligen vunnit den Afrikanska motsvarigheten till Champions Leaugue.
Och jag skrattar lite åt det faktum att fotbollsfans och religiösa fanatiker har samma sätt att ta hand om de sina små. Oavsett vilken nationalitet man har.
Min vän och chauffören kommer äntligen och jag är lite nervös för att träffa henne igen. Vi sätter oss i en liten Fiat och drar iväg. Jag somnar äntligen till och vaknar då och då av att vi stannar i poliskontroller som vill ha mutor för att släppa igenom oss.
Strax innan dagens första böneupprop stannar vi till vid ett fik, och när vi kör ut därifrån så hörs bönerna från minareterna. Människor står på sina verandor och slaktar får/ lamm och hänger upp kropparna tre meter från stora vägen, med droppande blod där huvudet en gång satt.
Överallt, på väggar, ovanpå portaler, i slingor över gatorna hänger porträtt av Zine el-Abidine Ben Ali زين العابدين بن علي, Tunisiens president, eftersom det var 30 år sedan han kom till makten.
Vi kommer fram till Douz innan andra böneuppropet, och jag sover, sover, sover, vaknar, går ut och fikar, jag är lite rädd för alla människor som jag inte förstår, vi pratar, det är så härligt att prata med hon som förstår, vi pratar om högt och lågt, vi äter middag och somnar innan klockan är nio.
Fredag:
Arlanda och planet är en timme sent. Det är intressant att fredagkvällar attraherar det sämsta hos människor, även på Arlanda. Det är så många människor som jag dömer ut som förorts-white-trash. Tjocka gubbar i sirliga skjortor med svettringar under armarna som går mot gaten till planet som ska till Thailand. Taskigt blonderade kvinnor med jeansen skithårt uppdragna i röven och deras exakta kopior till döttrar. Jag pallar inte ens att dricka mig full och sätter mig och stirrar rakt fram.
När jag bordar planet märker jag att lamporna i taket är halvhjärtat fastsatta med tejp. Så halvhjärtat att tejpen släpper och lamporna och ventialtionen hänger löst i sina sladdar. När jag påpekar det här lätt skrämmande faktum säger flygvärdinnan "Yes, I know it's broken", tar tag i de hängande sladdarna och drar ner hela skiten. Så i taket gapar tomma hål längs med flygplansgången. Borden i stolsryggen framför oss har i flera fall skakat sönder och går inte att sätta fast. Oturligt nog kan flygvärdinnan inte rycka loss dom.
Nouvelair Tunisie, vänner. Nouvelair Tunisie.
Naturligtvis är det galet mycket turbulens. Jag vet inte om stormen över Storbrittanien gjorde sitt till men med min sjuka dödsångest (och jag vet inte om det är en smula galghumor djupt inne i det här sargade hjärtat också) tvingar jag mig själv i de djupa turbulensgroparna att sätta på Mozarts Requiem i iPoden.
Arlanda och planet är en timme sent. Det är intressant att fredagkvällar attraherar det sämsta hos människor, även på Arlanda. Det är så många människor som jag dömer ut som förorts-white-trash. Tjocka gubbar i sirliga skjortor med svettringar under armarna som går mot gaten till planet som ska till Thailand. Taskigt blonderade kvinnor med jeansen skithårt uppdragna i röven och deras exakta kopior till döttrar. Jag pallar inte ens att dricka mig full och sätter mig och stirrar rakt fram.
När jag bordar planet märker jag att lamporna i taket är halvhjärtat fastsatta med tejp. Så halvhjärtat att tejpen släpper och lamporna och ventialtionen hänger löst i sina sladdar. När jag påpekar det här lätt skrämmande faktum säger flygvärdinnan "Yes, I know it's broken", tar tag i de hängande sladdarna och drar ner hela skiten. Så i taket gapar tomma hål längs med flygplansgången. Borden i stolsryggen framför oss har i flera fall skakat sönder och går inte att sätta fast. Oturligt nog kan flygvärdinnan inte rycka loss dom.
Nouvelair Tunisie, vänner. Nouvelair Tunisie.
Naturligtvis är det galet mycket turbulens. Jag vet inte om stormen över Storbrittanien gjorde sitt till men med min sjuka dödsångest (och jag vet inte om det är en smula galghumor djupt inne i det här sargade hjärtat också) tvingar jag mig själv i de djupa turbulensgroparna att sätta på Mozarts Requiem i iPoden.
I'm back
Efter en helt fantastisk vecka på alla sätt och vis och det enda jag hoppas hoppas hoppas och vill är att jag ska lyckas hålla kvar lugnet och harmonin och rentav välbefinnandet som liksom uppfyller mig. Men med mörkret, jobbet, ensamheten märker jag att det kan bli svårt.
Men jävlar vad värt ett försök det är.
Men jävlar vad värt ett försök det är.
fredag 9 november 2007
Douz, Tunisien
Nu ska jag strax bege mig till Arlandabanan och planet till Tunisien. Väl framme i Monastir i natt väntar mig en 8 timmars bilresa genom i praktiken hela Tunisien. Från och med söndag till och med tisdag kommer jag att skumpa fram på en dromedarrygg ut i Sahara, bo under bar himmel och frysa stjärten av mig.
Blir inte så mycket bloggande från mig på en vecka alltså.
Vi hörs snart.
Blir inte så mycket bloggande från mig på en vecka alltså.
Vi hörs snart.
tisdag 6 november 2007
Helt bananas
Inga cash i plånboken. Verkligen inga cash i plånboken. Och så ska jag åka till Tunisien på fredag.
Ändå åkte jag in till stan och shoppade. Jeans, Converse, skjorta, all jävla skit man kan tänka sig. Och mitt Mastercard åkte upp och ner, upp och ner.
Och nu. Känner jag mig. Väldigt lycklig.
Ett par nya jeans är alltså min skit.
Herregud, vad är det jag skriver? Kalla mig Sofie F från och med nu.
Ändå åkte jag in till stan och shoppade. Jeans, Converse, skjorta, all jävla skit man kan tänka sig. Och mitt Mastercard åkte upp och ner, upp och ner.
Och nu. Känner jag mig. Väldigt lycklig.
Ett par nya jeans är alltså min skit.
Herregud, vad är det jag skriver? Kalla mig Sofie F från och med nu.
söndag 4 november 2007
Vad är det med mig?
Jag har spenderat dagen framför TV 1000. Jag har sett "Legenden om Zorro", och började gråta. En skitfilm på TV 1000 Family som heter "Blizzard" och handlar om en ren med helt stela ben men som ändå flyger och jobbar för tomten. Jag började gråta ändå. Och nu senast kollade jag på TV3 och filmen "Wimbledon". Och började gråta.
Heteronormativa, konventionsskapande och konventionsbejakande, larviga filmer. Men ändå så tycker jag att det är så fint med oboerna, fiolerna, cellona och pukorna.
Vad är det med mig?
Heteronormativa, konventionsskapande och konventionsbejakande, larviga filmer. Men ändå så tycker jag att det är så fint med oboerna, fiolerna, cellona och pukorna.
Vad är det med mig?
lördag 3 november 2007
Väntan
Jag är så jävla rädd för svanar.
Det var en som stod jävligt nära vägen jag gick på och stirrade på mig. Jag blev helt kall i hela kroppen, det blev verkligen precis så fysiskt. Kalla kårar, jag förstår vad det betyder.
Men det är också den enda riktiga känslan jag har haft idag. Övriga tiden: så meningslös.
Allt är bara en enda väntan på döden, och då menar jag inte en positivt laddad väntan, alltså en väntan som när man väntade på julafton, eller ens väntan i en kö på systembolaget.
Utan som en väntan på en överproppad buss som ska ta en till fabriken.
Eller som om några apacher hade bundit fast en vid rälsen, och man ligger där, kan inte komma loss och man förnimmer små små vibrationer i rälsen.
Fan också. Ge mig något, vafan som helst.
Jag önskar att jag var som Ulf Lundell och inbillade mig att meningen fanns att hitta i en vacker kvinna. Eller att jag var som Ulf Ekman och inbillade mig att meningen fanns i att försöka hitta gud. Eller att jag var som Ulf Larsson och inbillade mig att meningen fanns i två små döda hundar.
Det är jobbigt att förakta allt och alla så jävla mycket att man inte ens orkar förakta sig själv.
Svanen stod kvar, jag tog en omväg.
Har det någonsin hänt, förresten, att en svan har dödat en människa?
Det var en som stod jävligt nära vägen jag gick på och stirrade på mig. Jag blev helt kall i hela kroppen, det blev verkligen precis så fysiskt. Kalla kårar, jag förstår vad det betyder.
Men det är också den enda riktiga känslan jag har haft idag. Övriga tiden: så meningslös.
Allt är bara en enda väntan på döden, och då menar jag inte en positivt laddad väntan, alltså en väntan som när man väntade på julafton, eller ens väntan i en kö på systembolaget.
Utan som en väntan på en överproppad buss som ska ta en till fabriken.
Eller som om några apacher hade bundit fast en vid rälsen, och man ligger där, kan inte komma loss och man förnimmer små små vibrationer i rälsen.
Fan också. Ge mig något, vafan som helst.
Jag önskar att jag var som Ulf Lundell och inbillade mig att meningen fanns att hitta i en vacker kvinna. Eller att jag var som Ulf Ekman och inbillade mig att meningen fanns i att försöka hitta gud. Eller att jag var som Ulf Larsson och inbillade mig att meningen fanns i två små döda hundar.
Det är jobbigt att förakta allt och alla så jävla mycket att man inte ens orkar förakta sig själv.
Svanen stod kvar, jag tog en omväg.
Har det någonsin hänt, förresten, att en svan har dödat en människa?
fredag 2 november 2007
Döden kom farligt nära
I flera månader hade han gått med en känsla av att något var helt fel. Han fick diagnosen att han var deprimerad, och fick piller. Jag vet inte alla detaljer sen, men han gick till doktorn för att han hade svårt att andas, fick diagnosen att han fått lunginflammation, fick penicilin, åt medicinen men ingenting hände. Gick tillbaka och blev lungröntgad och fick höra att han hade blåser i lungorna, nedsatt lungkapacitet, lungefysem.
Han åkte till London och kunde verkligen inte andas, fick panik.
Han utvecklade en gulgrön färg på huden, såg verkligen verkligen sjuk ut.
Kom hem, sökte hjälp igen. Fick höra att han skulle idrotta mer.
För två veckor sedan åkte han till Japan med sin vän, blev jättedålig, åkte in till akuten, fick höra att han hade lungcancer som hade spridit sig ner i levern.
Igår morse dog han 30 år gammal på ett sjukhus i Japan.
Herregud, vad håller jag på med? Gåruppgårtilljobbetjobbarjobbaräterlunch.
Jag måste påminna om att saker händer. Döden är inte längre bort än igår.
Han åkte till London och kunde verkligen inte andas, fick panik.
Han utvecklade en gulgrön färg på huden, såg verkligen verkligen sjuk ut.
Kom hem, sökte hjälp igen. Fick höra att han skulle idrotta mer.
För två veckor sedan åkte han till Japan med sin vän, blev jättedålig, åkte in till akuten, fick höra att han hade lungcancer som hade spridit sig ner i levern.
Igår morse dog han 30 år gammal på ett sjukhus i Japan.
Herregud, vad håller jag på med? Gåruppgårtilljobbetjobbarjobbaräterlunch.
Jag måste påminna om att saker händer. Döden är inte längre bort än igår.
torsdag 1 november 2007
Jag blir liksom galen
Jag läste i senaste numret av tidningen Rodeo om att "queera brudar och deras dykehags fixar stadens roligaste fester". Det är en jättebra artikel på alla sätt, men det är en sak som har stört mig som fan. Vid ett parti berättar en lesbisk tjej, Vilma Seth, att hon hoppas att flatorna ska vara en helt naturlig del av utelivet - överallt, men att det är jobbigt att hänga på strejta ställen i allmänhet:
"-Är du lesbisk i ett ickelesbiskt sammanhang så blir du himla lesbisk. Man måste liksom komma ut tusen gånger till. 'Nej, jag vill inte ha trekant, ja, vi klarar oss, tack, tack, tack...'. Man måste orka stå i rökrutan varje gång man är på Spyan och bara 'Ja, jag är lesbisk, jag har haft sex med en kille en gång och det var inte så kul, ja, jag är jättelesbisk jag'. Det är jobbigt när man är själv"
Och jag blir liksom helt galen. Finns det verkligen fortfarande, år 2007, killar som tänker att alla tjejer blir lyckliga bara dom får stock?
Jag vet, det kan verka som att slå in jävligt öppna dörrar när jag skriver en sån fråga, men jag umgås bara med människor som är jävligt queera. Så min referensram är smal, märker jag. Och jag inser helt plötsligt att jag måste hänga mer med människor som jag vanligtvis inte hänger med, för jag vet inte sist jag hörde en kille fantisera om en trekant med två flator. Jag måste ju ändå hajja hur andra snubbar snackar.
Åtminstone känner jag en bra sak:
Jag är lite lite bättre än dom. Det ska jag skriva in på min än så länge tunna pluslista.
"-Är du lesbisk i ett ickelesbiskt sammanhang så blir du himla lesbisk. Man måste liksom komma ut tusen gånger till. 'Nej, jag vill inte ha trekant, ja, vi klarar oss, tack, tack, tack...'. Man måste orka stå i rökrutan varje gång man är på Spyan och bara 'Ja, jag är lesbisk, jag har haft sex med en kille en gång och det var inte så kul, ja, jag är jättelesbisk jag'. Det är jobbigt när man är själv"
Och jag blir liksom helt galen. Finns det verkligen fortfarande, år 2007, killar som tänker att alla tjejer blir lyckliga bara dom får stock?
Jag vet, det kan verka som att slå in jävligt öppna dörrar när jag skriver en sån fråga, men jag umgås bara med människor som är jävligt queera. Så min referensram är smal, märker jag. Och jag inser helt plötsligt att jag måste hänga mer med människor som jag vanligtvis inte hänger med, för jag vet inte sist jag hörde en kille fantisera om en trekant med två flator. Jag måste ju ändå hajja hur andra snubbar snackar.
Åtminstone känner jag en bra sak:
Jag är lite lite bättre än dom. Det ska jag skriva in på min än så länge tunna pluslista.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
