Jag är precis hemkommen från Nöjesguidens tjuvläsning (eller releasefest av det nya numret). Och det var supertrevligt. På alldeles alldeles riktigt. Jag fick gratisbärs, stället vi var på heter Le Bar Rouge - ett nytt ställe som Melker Andersson till viss del ligger bakom, men framförallt är det stjärnkocken som stod på Fredsgatan 12:s ställe: Danyel Couet. Det är bordellkänsla över de röda sammetstygerna och det röda ljuset och stämningen.
Superbra musik, trevligt umgänge, bra läge, fint ordnat. Och jag har sedan invigningen (som jag inte kunde gå på) längtat dit.
Allt var liksom perfekt.
Så kommer det där MEN:et.
Jag tänkte inte så mycket på det först, men efter ett tag när jag fått lite Le Bar Rouge-jord under fötterna och softade ner lite kom jag på den helt otroligt, för mig själv, tröttande idén: Hur fan hamnade jag här? Hur kan jag få ynnesten att få gå på såna här tillställningar?
Och det hela accentuerades när jag stod i rökrutan vid ett tillfälle, och Fredrik Virtanen, Oisín Cantwell, en kille som jag glömt bort namnet på och en snubbe som heter Pjotr och gjorde en novellfilm om Fredrik V kom ut och ställde sig lite i grupp, jag stod för mig själv och iakttog. Jag iakttar helt plötsligt allt jämt och ständigt.
Fredrik V får syn på mig, kommer fram och säger "Här står du. Du står alltid och trycker i ett hörn." Och jag svarade att, jo, det verkar ha blivit min stajl. (Sen sa han något som jag faktiskt inte vet om jag ska bli glad för eller inte...antagligen glad "Alla som jag pratar med säger att vi två är så lika varandra". Sen ringde Filip Hammar från Alabama och Fredrik V försvann).
Och jag själv försvann i fundering.
Hur fan blev det så här? Hur blev jag killen som står och trycker i ett hörn och iakttar? Jag var ju för fan den man iakttog för mindre än 4 år sedan. Jag var för fan den som gick fram till snubbar som bara stod och glodde. VAD ÄR DET SOM HAR HÄNT MED MIG?
Och jag har egentligen bara en tes: jag tror att jag tror att jag inte hör hemma, samtidigt som jag så desperat vill höra hemma i såna sammanhang. På samma gång som jag vet att jag hör hemma, att jag är minst lika intressant som många andra som var där. Med andra ord, osäkerheten. Smyger sig inpå och luktar illa.
Det är så jävla sjukt att bli fjorton år i blåvitrandig skjorta med välansat hår och bra betyg på Hässelby Gårdsskolans skolgård när man är trettiotre. Utanför Le Bar Rouge.
Och jag sitter här nu och försöker komma på...Hur ska jag komma över den där jävla osäkerheten? Hur ska jag bli kvitt den där iakttagande jäveln som inte alls är jag?
Sen när jag gick in hamnade jag vid ett bord med en tjej och hennes kille/ kompis som hela tiden försökte ta bilder på tjejen. Bilder som aldrig blev bra. Och vi började prata fotoposer, och snyggaste ansiktshalvan och vi tog en runda där vi skulle visa upp vår snyggaste ansiktshalva och jag sa att jag faktiskt inte har NÅGON snygg ansiktshalva, att jag är ganska ful, fet och elak hur jag än gör, vilken sida jag än visar upp, och menade det verkligen och hon sa att hon fick ont i magen av min dåliga självkänsla, och verkade uppriktig medan hennes kille/ kompis suckade och sa att jag gjorde mig till och jag sa att jag verkligen tyckte det men att jag också ser en massa frihet i självhatet.
Och så berättade hon för mig om sin terapi om hur hon hade lärt sig tycka om sig själv och sen gick dom, fast innan dess la hon en hand på min underarm och tittade mig i ögonen och sa:
"Kom ihåg vad jag sa!"
"Vad då, nu igen", frågade jag.
"Börja älska dig själv. Allt blir bättre då".
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Jag tror du tar fel på person. Det är ju jag som är den där iakttagande jäveln i hörnet. Och Virren är väl knappast någon auktoritet inom Fritzanalysen.
Åh gud ja, osäkerheten och känslan att vilja höra till men känna att man inte gör det, hur fanken ska man komma över det? Jag tror att såna som vi (och här tar jag mig friheter jag vet men vi kan kanske lämna det därhän) som tänker och analyserar och ifrågasätter aldrig kan komma ifrån det. Inte på riktigt. Själv är jag konstant rädd för att folk ska inse att jag är en bluff. Att jag bara luras och egentligen inte alls har något att komma med. På en bra dag kan jag inse att jag har jobbat på att ta mig dit jag är och att jag förtjänar alla eventuella perks som kan dyka upp. På dåliga dagar vågar jag inte öppna munnen av rädsla för att säga något dumt. Oj förlåt jag svamlar som vanligt. Mi scusa.
meh. inget av det där hörde eller såg jag. jag trodde VI hängde mest hela kvällen, men icke.
Franz: Nä, Virren är absolut ingen auktoritet inom Fritzanalysen. Men vad jag glömde att skriva är bara att jag har träffat Virren vid två tillfällen i mitt liv. Båda gångerna var han gäst i programmet, så jag fattar inte hur han vet att jag är den som står och trycker och iakttar ibland, det var mest det som var konstigt. Och det var också konstigt att "folk" (vilka kan det vara) har sagt till HONOM - inte mig - att vi är lika varandra.
Mary: Du svamlar inte alls! Det var ju precis dit jag försökte komma med mitt inlägg. Och ta dig gärna friheter!!!
Schmarro: Gud vad skönt att du skriver så. Då lindras min ångest - på riktigt - en hel del. Tack!
När du skrev om natten du tillbringade i Tunisiens öken (var det va?) och om hur du hade rest sex timmar i en taxi och att du satt i ett tält och att lugnet ändå inte infann sig men att du sedan, morgonen efter, såg färgerna klarare osv. Jag avundades dig väldigt när jag läste det, för sådana ögonblick och upplevelser är så viktiga att ha kvar och gå tillbaka till i minnet när man har sådana där dagar/kvällar du beskriver ovan. Jag hoppas att det var en tillfällig känsla, men om det inte är ett övergående tillstånd så ville jag bara vara fräck nog att påminna dig om Tunisien, en resa du verkade behöva. Och utifrån din beskrivning av hur du upplevde resan så kan du ge fullständigt fan i de där kvällarna i rökrutan och hur du upplever dig själv där, sålänge du har förmågan att uppskatta mer värdefulla kvällar som den i Tunisiens öken. Hoppas att jag inte lägger mig i för mycket för att det skall passa sig för en total främling. Hej
Ajs: Jag vet, det är verkligen precis såna dagar jag måste gå tilbaks till, men det tog kanske två veckor, sen var det nästan omöjligt att känna doften av en dromedar igen, om du förstår vad jag menar. Nu är planen att jag ska ägna rätt mycket energi åt att försöka hitta tillbaks till den där känslan, men det är faktiskt sjukt svårt. Jag tycker inte alls att du lägger dig i särskilt mycket. Hej!
virtanen och cantwell. huga. passa dig.
Skicka en kommentar