Fåfängans fyrverkeri, jag kommer att göra mig själv till åtlöje. Igen.

Jag spelade i ett punkband en gång, vi spelade ganska mycket, överallt. Och på min gymnasieskola var det som en tradition att vi skulle hoppa in på lucia/ vår/ sommar-shower och göra vår pryl, gärna visa kuken och simulera oralsex med varandra. (OBS! Vi var faktiskt ironiska, nog för att vi var pubertala, men inte gymnasiala!). En dag fick vi nog och fick värsta snilleblixten, det mest punk vi kunde göra i det hörn vi hade målat in oss i på de där konstiga skolshowerna var att spela en helt PERFEKT version av "Hallå Hallå Västindien" av Vikingarna. Vi köpte likadana kläder, drog upp instrumenten ovanför midjan, ena gitarristen ställde sig bakom synthen och vi gjorde en helt vansinnigt perfekt version av Västindien, jag sjöng som en Christer Sjögren-gud och folk blev som helt galna.
Och vi började bli erbjudna spelningar som DANSBAND!! Vi tog en enda, på en pizzeria i Vällingby. Ryktet gick att vi faktiskt skulle göra en spelning som dansband, så stället var helt smockfullt. Problemet var bara att vi krökade till, och jag kanske mest av alla. Så när vi gick på kunde jag inte en enda text, träffade inte en enda ton, och var tvungen att hålla mig i mikrofonstativet. Vi gick av efter tre låtar, jag sprang in på toaletten eftersom det inte fanns någon loge, låste in mig och vägrade komma ut för jag skämdes så sjukt mycket.

Imorgon ska jag och min programledare uppträda i Gallerian här i Stockholm. Vi två ska göra ett slags Public Service-lucia-tåg, jag ska förhoppningsvis mest spela gitarr och kanske stödsjunga lite. Först var det tänkt att jag skulle ha på mig stjärngossestrut, men jag kände helt plötsligt att jag faktiskt inte pallar det.
Och det kommer att bli så jävla hemskt.

För några veckor sen tyckte jag att det verkade som en alldeles strålande idé...liksom punk, ba. Jag ba, skulle stå där, så'är med stjärngossestrut och ba shit vad kul det komer bli.....Sen kom eftertänksamhetens kranka blekhet. Vad i helvete har jag gett mig in på? Man kan inte göra ett luciatåg punk när man skriver egna smålustiga texter över ett Public Service-tema. Det går inte. Så nu försöker jag gjuta i mig mod och lugn. Alla kommer titta på min programledare, och ingen kommer att tänka på mig, intalar jag mig själv.
Men det kommer bli magplask. Det kommer att bli åtlöje.
Tyck om mig ändå!
Snälla!