Idag gick jag förbi en liten kille i bootcutjeans, svarta skor, lågskor med platt tå, blå skjorta och svart kavaj som hade ett snitt som om den var köpt på Dressman. Han pratade ganska högt, och väldigt självsäkert, i sin blutooth-grej. Och jag drabbades av ett helt hav av känslor.
Jag inbillade mig så där genom att bara titta på honom att jag antagligen hade många fler och mycket intressantare högskolepoäng. Jag inbillade mig att jag antagligen var bättre än honom i både badminton och fotboll. Jag inbillade mig att jag säkert är mer intressant att hänga med. Jag inbillade mig att jag hade bättre musiksmak, bättre bibliotek, större tankar, bättre jobb, intressantare vänner o.s.v.
Helt oförblommad elitism tillsammans med ett ganska hemskt självförhärligande alltså.
Men samtidigt, när jag gick förbi honom, insåg jag att han är nöjd med sig själv. Eller han utstrålar det i vilket fall. Han utstrålade liksom att han hade självförtroende, att han var stolt över vad han gjorde, över sina kläder, över sitt jobb, över sin bluetooth-grej. Han hade säkert en ny Volvo ståendes någonstans också som han skröt om.
Han gillade helt enkelt sig själv på ett sätt som jag faktiskt aldrig har lyckats förmå mig till. Allt som jag någonsin har gjort har jag alltid känt att jag skulle kunna ha gjort bättre. Och hatat mig själv lite för att jag inte når upp till toppen.
Och vad ska jag med min elitism till om jag aldrig ser min egen förträfflighet? På det sätt som han gör alltså.
Vad händer om jag tänker så om människor jag bara ser, samtidigt som jag inte tycker att jag duger något till?
Det måste finnas en psykologisk term för det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Åhh du är tillbaka, vad glad jag blir.
Du är tillbka!
Jag lever på nytt!
Tack!
Äh, han är inte så lycklig som man tror! Han definierar antagligen sig själv utifrån vad han konsumerar och därmed är han för evigt dömd att vara missnöjd. Utan att förstå orsaken till missnöjet.
Tror den psykologiska termen på klinisk engelska är "Fuuuuuuuuck!"
mary: Vad glad jag blir att du fortfarande läser!
anonym: Herregud! Tack själv.
dramadrottningen: Jag tvivlar faktiskt på att han har så mycket självinsikt att han ens känner missnöje. Om jag hade varit i hans kropp: absolut. Men han i sin egen kropp...nej.
eff: You've got a point there.
Det är det jag alltid har sagt. Att det krävs en ganska hög intelligens för att ha så pass höga krav på sig själv att man når självförakt, och att det på samma sätt fast tvärtom krävs ganska låg intelligens för att vara nöjd med sig själv när man går omkring i en Dressmankavaj. Alltså, intelligens är en förbannelse som, om den kunde förkroppsligas, borde ha bundits vid en järnvägsräls av indianer för länge sedan. Å andra sidan skulle det gå åt h-e med allt, ja faktiskt allt, om vi gjorde slut på den typen av elitism som du här ger exempel på. Det är därför den är en förbannelse, för den är förbannad jobbig att leva med men ändå livsnödvändig för mänsklighetens fortlevnad. Å du, välkommen tillbaka!
Skicka en kommentar