onsdag 3 oktober 2007

Ångest, ångest, är min arvedel.

I tretton år har jag haft mer eller mindre daglig ångest för att jag ska ha en massa hål i mina tänder, och jag har inte varit hos tandläkaren på så länge.
13 år utan ett tandläkarebesök.

Och därför också trettiotre år utan ett hål i tänderna.

Så i morse var det dags.
Tandläkaren började med att skälla på mig, och berätta om den hemska tandvårdsförsäkringen som innebär att rotfylla en enda tand kan kosta upp emot 10.000 kronor, och att när man går så sällan som jag gör så måste man tyvärr räkna med att sånt kan hända och att han hatade att titta sina kunder i ögonen när han skulle till att berätta hur mycket det skulle kosta.
Bara så att jag visste det innan han satte igång, alltså, som han sa.

Han tog tre röntgenplåtar, skrapade, hackade, surplade, petade, bad mig skölja, sprutade, skrapade igen, bad mig skölja, petade i tandköttet, tittade på röntgenplåtarna och bad mig sitta upp.

Fredrik, sa han, vi ses om ett år. Du har ingen risk för tandlossning, ingen karies, och du har en väldigt bra munhygien. Hej då.

Och tretton års ångest var till ingen nytta.
Och jag kanske bara måste dricka mig jävligt full ikväll. Nån som ska med?

3 kommentarer:

Anonym sa...

Jag såg precis att monsieur länkar till min blogg och nu fick jag seriös prestationsångest, den senaste tidens inlägg kan väl enkelt sammanfattas som borderline/depresso/urtråkiga. Åh, jag känner pressen nu...

Fredrik Olsson sa...

mary: Jag hoppas trots allt det var okej att jag gjorde det? Förlåt för att jag inte frågade först.

Anonym sa...

Nejnej, herregud, jag blev jättesmickrad, be inte om ursäkt. Du vet väl, love means never having to say "I'm sorry". Oj, jag är corny OCH trött, då blir det sådana tramsigheter.