Hej

En sjukt klok människa skrev till mig att hon inte fattade hur man kunde driva en blogg:
Alltid vara pigg. Alltid vara läsvärd.
Det är som Göran: Alltid ensam. Aldrig ensam.
Jag fattade inte det heller. Hur skriva något som är piggt och läsvärt jämt? Bloggar bör ha en kort tid. Man kan inte vara varken läsvärd eller intressant varje dag 52 veckor per år.
Den här sidan sög så in i helvete ett tag. Det lär den nog göra framöver också. Men nu är det antagligen bara två personer som kommer att läsa den. Franz och Rudolph. Så pojkar, vi ses nästa helg. Men nu har jag börjat igen.
Men på helt andra premisser.
Som ni märker har jag bytt rubrik.

Igår stod jag på en busshållplats och tänkte vad det är jag tycker om hos mig själv. Och insåg, vidrigt nog, att det finns absolut ingenting hos mig själv som jag skulle säga att jag älskar. Jag tänkte att jag inte gillar mina kläder. Jag gillar inte min kropp. Jag gillar inte mitt utseende. Jag gillar inte att jag ljuger lite då och då. Jag gillar inte att jag är beräknande. Jag gillar inte att jag är cynisk. Jag gillar inte att jag är misantropisk. Jag gillar inte att jag gör mediahor.

Och nu, efter en kväll på la Krog, så inser jag att jag måste skriva lite till. För att skrika ut löften i publiken, för att stärka min svaga karaktär.

Det är en letan efter en Gud. Kanske inte en religiös sådan. Men en letan efter något som driver mig framåt. En letan efter något som får mig att passera hösten. Letan efter något som ersätter spriten. En Gud, helt enkelt.

Vi hörs!

För övrigt träffade jag Izabella Scorupco, Mando Diao och Asha Ali igår. Bara så'att ni vet.