Igår när jag vaknade var hela lägenheten gul. Solen ligger så, såhär års, i Sundbyberg. Långt ner och rakt in i min lägenhet.
Jag skulle upp tidigt för att följa min bäste vän till Arlanda och flyget till Tunisien. Min bäste vän som förra gången hon åkte iväg var min tänkte - konventionelle - livskamrat och som några veckor innan dess hade tyckt att det var bäst om det inte var vi längre. Och då, fast några månader innan allt hände, för knappa två år sen, hade jag gått med den molande känslan att det nog inte skulle vara vi två längre. Den där stunden då jag tyckte att jag var vackrare när jag var med vem som helst men inte henne, och då jag hatade mig själv när jag var med henne. Ändå så bröt jag samman, fullständigt, då vi låg i min stora stora säng, på varsin sida och jag frågade hur fan vi skulle ha det, och hon sa att det nog är bäst...att det inte är vi två.
Då bodde hon kvar i min lägenhet tills hon skulle sticka utomlands.
Nu, igår alltså, tog jag en dags semester för att följa henne till Arlanda. Hon, som är den som bäst efterlever det okonventionella.
Vi satt på Arlanda Express och tittade ut. Höll varandras händer. Vi kom fram, hon checkade in, vi åt frukost och jag följde henne till gaten.
När hon försvann in i osynligheten droppade stora tårar ner på min jacka. Jag halvsprang genom Terminal fem för att hitta en toalett, jag grävde i min väska för att hitta mina hörlurar och iPoden så att jag någongång skulle slippa höra suset, jag hittade en toalett och släppte två års gråt.
Det var ett fint avsked. Jag åkte hem med tåget, åt lyxlunch på restaurang Stockholm, drack vin, gick till Systemet och köpte en pava rött för en femhundring, åkte hem, drack snabbt, läste Gunnar Ekelöf, grät, drog ner till Indiern och drack ännu mer, städade, städade, åkte in till Söder och drack färdigt.
Nu är hon i Tunisien och jag har precis varit på Staffan Hellströms releaseparty. Jag vet inte vem jag ska ringa längre när jag behöver dom kloka orden. Och det är bra. Och dåligt.
Det är bra, för nu är det dags att börja på nytt, en blank sida.
Dåligt därför att det är dags att börja på nytt med en blank sida.
Staffan Hellstrand...jag tror inte att han alltid mår särskilt bra. Och jag tänker inte bli sån. Titiyo, Idde och Irma Schultz, Anna Stadling, Bob Hansson. Dom såg ut att må jävligt bra. Jag tänker inte bli sån.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
En pava rött för en femhundring?? Du är finsmakare du. Min dryckesceremoni efter storgråt, som jag för övrigt inte har ägnat mig åt på flera år nu, är att köpa en liten flaska Laphroaig, tappa upp ett hett bad och sen krypa omkring på sovrumsgolvet. Du skriver så öppet och naket om dina känslor utan att på något sätt bli pekoral, och jag hoppas du förstår att detta gör dig inte bara läsvärd utan även älskvärd. Du har ett avväpnande sätt att förmedla dig med omvärlden som jag verkligen gillar.
Tvi för den molande känslan. Nästan vad som helst är bättre än den, även 100 år av ensamhet tror jag. Skulle gärna kasta proslin och smälla i dörrar, men det blir liksom... inte av.
att hon skulle vilja ge dig en kram
matte: ja, 500 spänn, det var faktiskt att ta i, men tillfället kräva dessa drycker.
Tack för ditt fina fina beröm, det är något som jag kommer att spara och ta fram och kolla på när jag behöver det. Själv tycker jag att jag har tappat greppet och inte alls är det minsta läsvärd längre. Jag vet inte om det beror på att jag är less, att jag bara tycker att jag har pysslat med navelluddsskådning ett tag, att det helt enkelt blivit dåligt och inte det minsta allmängiltigt.
Jag tror helt enkelt att jag är för trött för att lyfta blicken. Så därför är det ett utmärkt läge att lägga ner. Jag kommer att följa din blogg med energi, och hoppas på en öl nån gång när du är i Stockholm, eller jag i Gävle.
Återigen, tack!
dramadrottningen: jag vet, den molande känslan...så nu gör jag bloggversionen av att kasta porslin. Tack för att du har läst mig!
anna: Vad snäll du är!
att hon är sån, och det vet du.
Ta emot kramen. Den ska du ha.
Skicka en kommentar