Simple Minds och co.

Jag köpte mina tre första cdisar när jag var 14 år, tillsammans med en bärbar cd-spelare.
Joe Cocker - When the night comes
Eurythmics - We too are one
Simple Minds - Street fighting years

Sen dess har det varit ett helt omättbart monster i min mage som bara vill ha mer.
Och någonstans i mitten av 90-talet när jag köpte nån Stone Roses-platta så var det en person som sa till mig att cdisarna bara håller en begränsad tid. Typ 15 år. Sen kommer dom att rosta.

Ikväll har jag letat mig fördärvad efter Simple Minds - Street fighting years, utan den minsta framgång. Jag drog till och med fram en cd-portfölj djupt in i mitt vindsförråd som jag använde på min officiella sista spelning för fyra år sen utan att hitta skivan. (Är det någon som vet om att den har snott skivan, lämna tillbaks. Du kommer bara få ros och skumpa.)

I fredags åkte jag taxi med en snubbe som hade kört taxi i 35 år, bara nätter. Han skulle pensionera sig nu till jul och såg fram emot det som jag längtar efter den stora kicken. Och det han skulle göra när han slapp köra taxi var att digitalisera sin skivsamling, han hade bara LP:s och EP:s.

Jag kom på att det, med mina konventionskrossar-ambitioner och NEJ-till-normen-leverne, kanske är det enda jag har att se fram emot på ålderns höst - om jag och världen lyckas leva så länge.

Men tänk om hela min samling rostar sönder, tänk om Simple Minds-plattan är så illa däran att till och med omslaget har rostat sönder?
Vad händer då? Med min eventuella ålderdom alltså?

För övrigt har jag nu sparat både Eurythmics och Joe Cocker på en extern hårdisk långt ifrån både virus och trojaner. Men tänk om andra skivor beteer sig lika underligt som Simple Minds. För vem i hela helvetet skulle vilja sno en gammal Simple Minds-platta?

Jag är säker på att den har rostat sönder.