33 år

På lördag fyller jag trettiotre år. Och inför det känner jag...inget.
Jag känner mig inte förväntansfull. Jag har ingen ångest eller noja, det rör mig liksom inte det minsta.
Jo, jag vet att jag brukar kokettera med åldern ibland: "Och där satt jag bland en massa dreadlocks som rökte braj, och herregud, jag som är trettiotre år". Eller "jag stagedajva på Debban igår. Herregud, jag fyller trettiotre i höst". Men det är bara ett koketterande, eftersom jag inte känner någonting inför själva åldern i sig.
Jag känner ibland att det är lite konstigt när alla mina vänner flyttar ihop, skaffar barn, kör bil och har hemmakvällar. Men det beror inte på åldern så mycket som att jag snart är den ende över 32 som inte har det "ordnat", och som dessutom inte har världens största (för att komma med en underdrift) längtan efter att få det "ordnat". Så det är med en känsla av att tro att det är någonting som jag inte riktigt förstått med livet eftersom jag inte när önskan, och dom gör det. Samtidigt som jag står och beteer mig som en tonåring helg efter helg (herregud, jag kommer att sluta i tunt hår på huvudet med en liten tofs i nacken, en sirlig färglad skjorta och läderbyxor och cowboyboots på Café Opera. Rubriken kommer lyda "Patetisk 54-årig journalist dog av att njurarna sprängdes mitt på dansgolvet på Café Opera").
Jag vet att jag på sistone också har börjar använda mig av min ålder som något slags argument i diskussioner med mina yngre vänner "Ja, men du är ju bara 25. Du kan ju dra till USA och leva rövarn, men jag är ju fast med jobb och lägenhet och ditten och datten. Hade jag varit 25 idag hade jag inte sett några hinder". Men det är också bara ett koketterande. I själva verket är jag feg.

Jag pratade om det här med en vän idag. Hon frågade hur det känns att fylla år på lördag. Och då kom jag på att det inte känns något alls. Och vi funderade över var (och framförallt NÄR) den där längtan efter födelsedagarna försvann. Fan, jag vet inte ens vad jag önskar mig i födelsedagspresent längre (jo, jag önskade mig en diskmaskin av mamma och pappa...men dom tyckte att det var en alldeles för tråkig önskan).
Och nu kan jag inte släppa idén om barndomens födelsedagar. Varför var det så stort, egentligen? Varför hyllar man åldrandet?
Naturligtvis beror det på presenterna, men tänkt om man levde som Jehovas och sket i presenter och firande. Skulle man bli ett sorgsnare barn då? Och vad gör den där längtan efter presenter med oss? Är inte det en helvetesvandring ner i materialismen - och i slutändan kapitalismen?

När jag fyllde trettio så hyrde jag en stor folkpark på en ö i Mälaren. Det kom 107 personer som jag stoppade i en buss och dom åkte ut till ön. Dom gick av bussen och gick mot folkparken. Dom kom dit, längs en allé av gula löv och tända marshaller. Jag hade ryskt tema och bjöd på ren vodka med saltgurka till fördrink. Därefter serverade jag en rysk buffé. Middagen höll på i nästan 5 timmar. Sen spelade Molia Falls live, och sen spelade en massa människor plattor och jag drack skumpa och helt plötsligt låg det en massa människor och sov överallt i folkparken och några hånglade. Kort sagt, helt sjukt sjukt sjukt fantastiskt.

Nu kommer jag att bli väldigt lycklig om det kommer 20 pers till mitt kalas. Alla andra har såna saker för sig som man har för sig när man är över 30.