måndag 10 september 2007

Parsamhet

Just nu hör jag jävligt många som säger att "dom vill hitta någon". Och jag kan förstå det till viss del, men det är för många luckor för att jag ska fatta grejen helt och hållet.
Jag hängde ut med en härlig person för några veckor sen på Debban som hade målet att snacka med tre snubbar som hon sen skulle dejta. För att hitta någon.
Jag fick en bok till redaktionen förra veckan, som heter "Nätdejta! - Några klick till kärleken" och är skriven av Loveina Khans. Den ser ut som den lärobok i geografi jag hade när jag gick i femman. Och den är skriven som en b-uppsats, med tydliga kapitel och underkapitel. Man får lära sig hur man lägger upp foto på sig själv, hur man bäst författar en presentation o.s.v. Den är rätt hemsk. Men lär antagligen hitta en mindre publik av människor som vill hitta någon.
Jag har en vän som rätt tydligt har målat upp bilden av hur HON ska vara (trots att han ännu inte har träffat någon som HENNE), och går på kurser, krogen, knullar runt, dejtar...för att hitta någon.

Och jag fattar det inte. Jag hävdar att det måste finnas andra värden i livet än att hela tiden söka efter den bekräftelse som "att hitta någon" innebär. Jag vill samtidigt verkligen inte fördöma det sökandet, och kan väl någonstans acceptera sökandet som det som driver oss vidare.
Men är det så att det har blivit det viktigaste, alltså som i meningen med livet. Ja, då fan har vi rätt grymma konventioner att ifrågasätta.

Är det verkligen sant att man ska vara två?

5 kommentarer:

Great Leap sa...

Spännande. Svårt. Trots att jag (till skillnad från vissa andra bloggare) aldrig har levt i en tvåsamhet säger nog min känsla att jag inte skulle kunna älska och förhålla mig till flera samtidigt på samma sätt som jag skulle kunna älska och förhålla mig till en. Inte med den typen av kärlek.
Det är klart att det är konventionellt, i den meningen att de flesta verkar se det så.
Om sedan känslan är sprungen ur konventionen i sig (vilket skulle vara dåligt) eller ur något helt annat går ju aldrig riktigt att veta.
I det fallet har brytande av konventionen inget egenvärde för mig. Kanske har det inte det alls? Om man inte känner sig hemma i konventionen bryter man den, om inte annat så av nödvändighet. Känner man sig hemma blir man kvar.
Det man kan och bör göra är väl att vara öppen för hur andra vill ha det, så att man inte bidrar till en gränssättande konvention som hindrar andra från att leva sina liv som de vill.

Men visst är det problematiskt med en självuppfyllelse som inte går att förverkliga ensam. Kanske skärmar konventionens själva existens av oss från alternativa vägar som skulle vara lika bra som att "hitta någon". Kanske vi skulle bli lyckligare då. Enklare och fortare.
Men någonstans tror jag inte riktigt på det. Det framstår liksom som för rationellt. För modernt. För mycket jag kan själv. Effektivt och känslolöst. Ett uttryck för den omedelbarhet i allting och individuella kontroll över allting som alltmer präglar våra liv.

Men... sammanfattningsvis tror jag att man alltid bör utgå ifrån att det man känner är mer äkta än det man inte känner. Vill man ha "någon", gör man nog rätt i att leta.

Anonym sa...

Jag tänker följande i två punkter.

1. Skillnaden mellan att ifrågasätta konventionerna och att bryta dem.
- för många är det just en konvention som SKALL UPPFYLLAS. Det kan gå så långt som till en nuvarande kollega till mig som just gift sig, men dagligen klagar på skillnaderna mellan henne och hennes man. NN verkar ofta göra saker som förargar henne och för mig framstår konventionen för henne som viktigare än att frigöra sig från vad denna skillnad dem emellan gör med henne. Eller så är hon faktiskt nöjd med tvåsamheten, TROTS att han kommenterar bröststorlekar och de inte kan komma överens om vem som skall få supa själv, svenne-stylee.

2. Skillnaden mellan att "vara ett par" och att hitta den där bästa vännen som en kan dela, om inte allt, så det mesta av livets upp- och nedgångar med.
- jag kanske ger utryck för en biologistisk tanke nu och det är möjligt att jag inte fullföljt min tankegång, men jag tror att det finns något djupt inom oss som talar väl om att ha någon nära att lita på, att dela saker med, att känna sig behövd av och att själv känna behov av. Om det är reptilhjärnans överlevnadsinstinkt vet jag inte och det är inte heller så viktigt. Återigen så definierar vi oss själva genom vem vi umgås med. Om två i en tvåsamhet blir eleverade och känner sig starkare, gladare, får bättre självförtroende och inte att förglömma får ha det sex två vill på lika villkor så har jag svårt att förstå varför denna konvention skall brytas.

Därmed inte sagt att polygami eller celibat inte är lika mycket värda. Det är där jag definierar problemet, än en gång dessa värderingar. I samhället av idag VÄRDERAS tvåsamhet/parsamhet högre och tyvärr vill de flesta vara mer värda än andra och jagar således in absurdum denna tvåsamhet som skall göra dem lyckliga. Om du är ett par är du lyckad, om du är singel så saknar du något. Jag har levt större delen av mitt vuxna liv hittils som singel och tyckte att det var rätt ok. Jag ville aldrig ge mig in i en relation för konventionens skull och det hände heller aldrig. Däremot när jag nu finner mig själv med en bästa vän som jag inte vill vara utan så känns det jättebra. Det fungerar.

Jag har testat celibat, jag har testat singelliv, jag har testat tvåsamhet. Tvåsamheten, med just henne, känns bäst hittils konvention eller ej.

Fredrik Olsson sa...

Först till er båda:
Niclas och Krille: Missförstå mig inte. Jag är inte ute efter att rättfärdiga, upphöja eller ens kritisera någon slags polygami. Det enda som mitt inlägg handlade om (enligt mig) var att jag ville ifrågasätta idén om "att hitta någon" som det största målet med livet. Precis som jag vill ifrågasätta idén om att skaffa barn som den enda meningen med livet.
Men för mig fungerar inte ifrågasättandet på det sättet att jag tänker hålla med om det opportunistiska. Eller att inte hålla med om det opportunistiska. Utan handlar just om bara det...att ifrågasätta.
Och på så sätt kanske det var lite opedagogiskt att sluta med meningen "Är det verkligen sant att man ska vara två?", vilket ju onekligen ger sken av att jag vill något annat.

Nåväl.
Niclas: Först och främst så vill jag möta dig i någon slags polemik: Jag tycker att det finns en mening med att försöka krossa alla konventioner. Oavsett om man gillar dom eller inte. Eller om man känner sig hemma i dom eller inte. Anledningen är helt enkelt att vi i allmännhet är så lata, rätt osmarta och framförallt sugna på att passa in, så det är så jävla enkelt att hela tiden att tänka "det här trivs jag med".
Jämför med västvärldens fördömmande av huvuddukar på muslimska kvinnor.
Vad jag helt enkelt menar: Om man inte känner sig förtryckt, är man förtryckt då? Jag har alltid hävdat att man inte är det, men jag vacklar i frågan just nu.
Och hur vet man när man i så fall är förtryckt, om man inte ifrågasätter alla konventioner och måsten?

I ditt andra stycke så skriver du så jävla fint, för det är egentligen precis dit jag ville nå med mitt inlägg, men du skrev det mycket bättre. Med den skillnad att jag inte alls tror på stävan efter "lycka". Varken på en snabbare väg fram till ett lyckligare liv, eller på ett "lyckligt liv".
Jag kan miffa runt bland för mycket läst text nu, men jag har för mig att LO har nån slags undersökning som handlar om "Lyckans ekonomi", och den undersökningen satte fingret på vad jag har tänkt sen jag var tonåring. Lyckan är ganska konstant.
Oavsett om man har cashen, kärleken eller den gudomliga upplysningen så är man i snitt ungefär lika lycklig. Det vill säga, ingen är lyckligare än någon annan, och med det följer också att idén om att man snabbare ska nå fram till lyckan, eller att lyckan i sig ska bli större, blir en diskussion som mest ger livsstilscoacher mer pengar i plånkan.
Jag har inga belägg för följande, men jag tror att man är riktigt lycklig max 10% av sitt liv. Resten är en massa andra sköna känslor som man måste lära sig gilla och kanske eventuellt följa.

Sen håller jag fullständigt med dig om att mitt ifrågasättande hamnar i "jag kan själv"-facket. Men det var också där jag hade hoppats att hamna i en efterföljande diskussion.
Jag hävdar att vi lever i en tid då vi ska klara allt på individuell basis.
Vi kommer att kunna bli lyckliga våra 10%
individuellt.
Vi kommer klara att tjacka en plattTV individuellt.
Vi kan resa själva.

Men det är så sjukt mycket som jag inte tror att vi kan klara själva.
Som det globala miljöhotet. Som den globala fattigdomen. Som solidariteten. Som sjukvården och skolan.
Ändå matas vi hela tiden med idén om att det är saker som bör lösas på individuell nivå: sätt barnen i privatskola, börja pensionsspara, sortera dina sopor, skänk pengar till Rädda Barnen.

Och med det i ryggmärgen känns det så jävla konstigt att ens tänkande vänners högsta mål är "att träffa någon". Fattar du hur jag menar?

Slutligen, jag tror att idén om att "man vill ha någon" har bankats in i oss sen vi var väldigt väldigt små (kommer du ihåg semestrarna med föräldrarna när man var liten? "Fredrik, ska du inte gå ut och leka och se om du hittar någon kompis!?" Alltså, det bästa som mina fina föräldrar kunde tänka ut för min semester från dagis var att jag skulle "träffa någon" kompis. Då mötte jag lika många barn som husvagnar som hade likadana föräldrar). Så hur vet man egentligen att man "vill ha någon"?

Krille: I punkt ett håller jag nästan med dig, men mitt mål är ändå att vi ska KROSSA (eller som du skriver, BRYTA) ALLA KONVENTIONER. Anledningen är att jag tänker mig att det blir lättare att bygga oss (som i alla vi, som är födda och lever nu) ett hus som både kan kallas vårt eget, och dessutom hålla för våra egna behov och icke-behov. Och starten till att krossa konventonerna är att ifrågasätta dom. Och du vet ju lika (om inte bättre) bra som jag att det är rätt få konventioner som jag har lyckats krossa i mitt eget praktiska liv. Men det kommer. Det kommer!

I del två skriver du:
" jag tror att det finns något djupt inom oss som talar väl om att ha någon nära att lita på, att dela saker med, att känna sig behövd av och att själv känna behov av. Om det är reptilhjärnans överlevnadsinstinkt vet jag inte och det är inte heller så viktigt."
Säkert finns det djupt inom oss. Men det hindrar väl oss inte från att ifrågasätta och krossa det för att slutligen bygga upp något som är helt nytt (och kanske liknar det tidigare bygget)?
Barar för att få det citrondoftande och fräscht igen.

Puss. Ni är fan bäst.

Kristoffer sa...

Touché som berlinarna säger.

Jag förväxlar ständigt ifrågasättandet med det faktiska brytandet (som jag säger).

Det beror nog på att jag har svårt för att ifrågasätta samtliga konventioner, inte endast de som sticker i mina egna ögon. Men för att citera dig: det kommer, det kommer.

Anonym sa...

Och det festliga är att jag är en av dem som författarinnan dejtade innan hon skrev boken... lol

Jag tittade själv på boken inne på Akademibokhandeln i lördags för att se om jag varit utsatt för nåt Carina Rydbergsk "högsta kasten"-grepp. Men den var helt och fullkomligt och föredömligt anonymiserad i det avseendet.

Hej å hå!