För en vecka sen fick jag fylleskäll av en kompis som - i komprimerade ordalag - tyckte att jag brände mitt ljus i båda ändar. Och när jag har närgranskat hennes argument under veckan som har gått så kan jag hålla med henne, men nästan bara i de perifera resonemangen - det var ju ändå ett fylleskäll.
Så här:
1. Jag är sjukt beroende av andras bekräftelse av mig själv. Och jag arbetar en del för att få den där bekräftelsen. Och hon menar att jag inte behöver det, eftersom människor älskar/ gillar mig ändå, utan att jag behöver kriga för det.
2. Jag tycker själv att jag är oändligt tråkig i vardagssituationer. Jag är innåtvänd, butter, cynisk, misantropisk och vill - i min egen självbildsföreställningsvärld - gärna och ofta bara vara tyst, iaktta och registrera. Vilket leder till att jag undviker social kontakt när det är vardags-situationer. Det här stämmer inte överens med hennes bild av mig. Men min bild gör (och jag kanske håller med) leder till att jag alltid känner mig ensam. Exempel: Jag kan inte prata i telefon, eller jag kan ju det, såklart, men kanske bara i några få minuter. Sen blir jag uttråkad och rädd för att jag ska framstå som tråkig. Vilket leder till att mina vänner inte ringer till mig.
"- Fredrik
- Hej det är Ola.
- Hej, hur är det?
- Bra!
- Vad vill du?
- Eh, tänkte kolla läget!?
- Okej.
- Är det...bra?
- För fan. Absolut. Själv då?
- Jo, som sagt. det är bra.
- Okej, men vi hörs då.
- Ja, vi hörs."
Och sen går det tre dagar, ingen ringer, och jag tror att jag är ensam.
3. När jag går ut och festar så händer det alltid, eller oftast...längre och längre mellan tillfällena ju äldre jag blir...galna saker. Och jag är alltid motorn, menade hon.
Så ikväll var ett typexempel på det hon skällde på mig för. Och jag tänkte att jag skulle pröva att bryta mina egna konventioner.
Jag slutade jobbet rätt sent, har suttit i en massa jävla möten och känt mig allmänt värdelös och hade ett berg av praktiska saker att ta hand om efter en fantastisk fest hemmavid. Så jag ville verkligen inte åka hem efter jobbet.
Jag satte mig på Strandvägskajen och kollade ut över Söder och försökte känna efter vad det var jag behövde. Jag behövde någon annan i närheten. Men eftersom jag vet att jag är så jävla tråkig när det inte är fest, så visste jag verkligen inte vem jag skulle ringa. Dagar som idag vet jag att det inte finns någon som jag kan ringa som skulle stå ut med mig när jag är tyst och butter. Så jag tänkte...äsch...idag behöver jag folk runt omkring mig, jag behöver god mat, jag behöver spendera cash. Så jag gick själv till Pontus! och käkade sashimi, och helt plötsligt förstod jag hela innebörden i allt vad min vän hade skällt på mig för.
Jag satt där ensam, därför att jag utgick ifrån att ingen skulle orka med mig.
Så jag ringde en av mina absolut bästa kompisar. Jag tror att vi har träffats nyktra tre gånger under de senaste 13 åren. Och jag bestämde mig innan samtalet att jag inte skulle vara motorn. Jag skulle vara precis så jävla tråkig som jag är.
Vi träffades och beställde in en varsin öl. Jag drev ingen idé, ingen tes, jag provocerade inte. Och det var dött. Så jävla dött mellan oss.
Vi drack upp, och sen åkte vi hem.
Nu lyssnar jag på Aarvo Pärts dödsmässor och gräver i min egen navel och självömkar.
Ledsen för det.
Men det är intressant att se hur svårt det är att krossa de där egna konventionerna. Trots att man är medveten om dom.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
jag har tärffat dig nykter hur mycket som helst och tycker verkligen inte du är trist då. lite mindre nyckfull kanske, men på ett bra sätt.
/S
s: eftersom jag inte har en aning om vem du är, och eftersom jag inte umgås särskilt mycket med människor som jag inte arbetar eller festar med, förstår jag inte hur vi kan ha träffats hur mycket som helst. Och hur du kan fälla ett sånt omdöme. Det verkar lite konstigt.
Men ganska intressant gjort, trots allt.
Se där. Nu var jag så där butter igen. Förlåt för det.
du är väl nykter på jobbet...oftast, i alla fall?
/S
Krille Kritik sa...
Jag har märkt att jag ibland använder samma tema i det jag skriver som i det du skriver om. Nu var det högst omedvetet.
Angående inlägget - om allt kan "konventionaliseras", så kan man ifrågasätta allt. Vilket kanske är bra, men om det nu är så att du är på ett visst sätt när du är nykter och ett annat när du är på kanelen (är inte nästan alla det för övrigt) så kanske det helt enkelt är meningen att det skall vara så? Detta kanske är en konvention som bara skall påpekas och inte defacto krossas ?
Vem definierar värdet av att vara på ett visst sätt i en social situation ? Aftonbladet? Du? Gamla poeter?
Jag tror tillsist att det är en riktig mansfälla att inte upprätthålla sina relationer. Relationerna behöver näring och det får de ju inte om en "inte kan tala i telefonen". Jag är likadan.
jag blir nyfiken på en slutkläm på ditt resonemang. Vad gör det här med dig ? Lider du av din självutnämnda nyktra låga sociala förmåga ?
Jag känner igen det där med att man försöker driva alla konversationer framåt, för även jag tar oftast på mig den rollen av någon anledning. Rädd för att framstå som trist jag också kanske, fast jag ständigt får höra att jag är sååå trevlig och social. Ja tacka fan för det när man babblar på hela tiden, och när man är en sån som babblar blir ju fallet så mycket högre den dagen man väljer att sätta sig i baksätet. Jag har väl grävt den här gropen åt mig själv antar jag, och det kommer nog att ta ett tag om jag bestämmer mig för att fylla igen den (dvs bryta mot mina egna konventioner och börja hålla käft).
Intressant! Jag trodde pressen var störst på kvinnor att hålla igång samtalet, ställa intresserade frågor, vara trevlig och tillmötesgående. Män har liksom alltid kunnat komma undan med att vara "starka och tysta". Men det kanske bara gäller i norra norrlands inland och fjälltrakter nowadays.
Dramadrottningen: Vi är så jäkla medvetna om oss själva och hur vi vill framstå allihop nu för tiden, så jag skulle tro att den starka och tysta mannen är tämligen död utanför norrbotten.
Jag tycker att det var vackert skrivet. Jag grät lite och kände igen både mig själv och min Fredrik.
Skicka en kommentar