Jag håller på med ett humor-radio-projekt (jag vet, det är konstigt eftersom jag varken är särskilt rolig och dessutom saknar tajming, men nu är det som det är) tillsammans med ett gäng larvigt, s.k. namnstarka personer. Ikväll la vi sista handen på slutmixen. Jag har firat det hela med en god bok på en fransk bistro, Boueff Tartar, ett Bejoulais-vin, vaniljglass med färska jordgubbar och ovanpå jordgubbarna; strimlad basilika (enkelt, men jävligt gott).
Nu sitter jag och tänker tillbaks på veckan.
I måndags var jag på galapremiären av "Ett öga rött". En ganska dålig film, som bestod av fördomar mot förorten, den var liksom fylld av "den andres" ögon på ett ställe inte helt olikt det där jag är uppväxt. Filmen, till skillnad från boken, ville inte berätta något - eller så var det så att jag missade essensen under de fem minuter jag somnade.
Därefter var det middag för speciellt inbjudna på restaurang Street (vad gjorde Olle Sarri, Marika och David Lagercrantz, Josefine Crafoord, Helena Af Sandberg, Shire Raghe, Jens Lapidus, Andreas Wilson, Annika Jankell, m.m. på en middag för speciellt inbjudna?) där det bjöds på fantastisk nordafrikansk mat, därefter dans.
Och någonstans där var det något som började skava i mig. Jag kan fortfarande inte sätta fingret på vad, men det var som om alla de är medelklass-vita-medie-personerna ville annektera något som jag är uppväxt med. Och mina anledningar, märker jag när jag skriver, kan vara precis lika ädla som obehagliga som alltid.
Det kan vara protektionism: "Hallå, det är jag som är från förorten, ni andra vita, medelklass-svennar kan inte komma hit...och komma".
Det kan vara ärlig indignation: "Men för i helvete, kom inte hit och försök kommersialisera förorten och arbetarklassen. Ändra systemet istället, hyenor".
Oavsett vilket så skavde det i mig, något jag senare berättade på redaktionsmötet och fick responsen att några kände igen sig. Så vi lyfte upp det till en fråga i programmet. Här hör ni delen där jag är med: http://www.sr.se/cgi-bin/P1/program/sandningsarkiv.asp?programID=2822 . Lyssna på sändningen från den 4:e sept, spela från 11 minuter och 50 sekunder in i programmet.
Det intressanta var bara att alla som hade lyssnat på det, i Radiohuset, tyckte att jag hade varit så "himla ärlig", när jag själv tyckte att jag mest ville bolla upp upplägg till docenten vi hade med i intervjun. Jag tänkte att jag inte skulle mörka med mina känslor från måndagskvällen. Jag menar, jag hade ändå tänkt på det och omformulerat mig kanske 10 gånger innan intervjun och höll i mitt inre med docenten. Men det passar sig liksom inte rent dramaturgiskt.
Men med mina kollegors välönskningar, och hejarop kände jag mig, efter programmet, helt plötsligt som en rasist.
För övrigt så vet jag från rätt säkra källor att Jonas Hassen Khemiri inte var helt nöjd med filmen heller.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Jo, jag tror jag förstår vad du menar. Det här fenomenet går att spåra även i andra KONTEXTER (höhö), om vi t ex ritar den här ringen lite större så blir din förort min glesbygd och det finns gott om människor inom kultur och media som vill annektera glesbygden. Och då kan jag känna så där liksom att.. hallå.. va fan vet du om glesbygd då?
Men så det där andra, om tjejer som är etnohags och din eventuella rasism. Då började jag granska mig själv, vilket alltid är plågsamt, och hittade min vurm för amerikanska oneliners som jag ofta går omkring och strör runt mig. Som kanske "How's you're hammer hangin' dude?" och sånt trams. Och där ansluter jag mig frivilligt till en amerikansk identitet, fast jag ofta snackar skit om Bush osv. Så jag vet inte riktigt, men jag ska försöka bestämma här nu att man får låna yttringar från andra kulturer, tycka att saker och ting är roliga, coola eller häftiga, utan att för den delen vara en hag som gått på en blåsning, alternativt försöker annektera en nordafrikansk kultur. Ehh?
Var du på Marie L ikväll fredag? Eller var du ganska lik din lookalike. Tack för din blogg.
matte: Jag ska också, från och med nu, försöka bestämma att man får låna yttringar från andra kulturer, tycka att saker och ting är roliga, coola eller häftiga, utan att för den delen vara en hag som gått på en blåsning, alternativt försöker annektera en nordafrikansk kultur.
Det är fan ett löfte
emma: Jag var inte Marie L igår, jag var på Spy Bar (tröttsamt förutsägbart) men det finns en kille som heter Adrian som är sjukt lik mig. Jag träffade honom för första gången i midsomras...och han är verkligen sjukt lik mig. Lite snyggare leende och tänder och med en del tatueringar. Det var säkert han. Eller så var det Rasmus på luffen, han (eller jag) var en lookalike när jag var 9 år.
Tack för ditt beröm. Shit vad glad jag blir.
Det är sant. Din tajming suger, men jag älskar dig ändå.
Nu har jag lyssnat på hela intervjun. Hela. Ögonen tårades och jag blev åksjuk av telefonaren. Jag vill hellre käka arsenik än att träffa den där bruden live. Fy fan vad mycket ord. MAN MÅSTE INTE ANVÄNDA ALLA ORD.
Jag var också på festen men märkte knappt nån dans. Kanske tror jag att världen kretsar kring mig, och jag dansade ju inte.
Skicka en kommentar